Norrköpings tingsrätt dömde nyligen en kvinna som misshandlat en man som hon påstått tagit henne på rumpan, till villkorlig dom, 1500 kronor i dagsböter och att betala 1000 kronor i skadestånd till mannen. I en, planenligt, mycket klickgenererande text i GT tolkar chefredaktören Frida Boisen detta som ett bevis för att kvinnor är fredlösa: Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor.
För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:
Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ.
Om Frida Boisen nu inte orkar läsa en dom innan hon kritiserar den så kunde hon läst Dagens Juridik, som gjort det, orkat läsa domen alltså:
Norrköpings tingsrätt anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann inte sig kvinnan i en nödvärnssituation.
”Däremot finner tingsrätten att slaget har föregåtts av provokation. Med hänsyn till vad som anförts ovan angående slagets hårdhet och de skador som orsakats kan misshandeln, även med beaktande av provokationen, inte bedömas som ringa”
Det var inte fråga om en örfil utan om ett kraftigt slag mot huvudet. Lagen ger utrymme för nödvärn men inte utrymme för hämnd. Men enligt Frida Boisen är alltså varje beteende som inte ger utsatta rätt att misshandla gärningspersonen att anse som ”okej” från samhällets sida. Den åsikten är det nog inte så många som delar, när de tänker efter.
[uppdatering: Även Oisín Cantwell har läst domen, han skriver i Aftonbladet om sanningen om ”Nyp i rumpan-domen” :
Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.
Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.Sedan går berättelserna isär.
Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.
Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.
I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.
Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade ”klappat” henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.
Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.
Domstolen kunde inte avgöra om kvinnan talade sanning eller ej men valde att tro på hennes (senare) version. Men domstolen kom fram till att även om den var sann så var det inte en
nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.
Däremot, ansåg, rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.
Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.
Också Lisa Magnusson i Metro kritiserar den sneda medierapporteringen.]
För precis ett år sedan var stora delar av Mediasverige upprört över ett liknande fall
Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.
Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering.
Media sprider alltså vanemässigt en bild av att man inte får freda sig, och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.
[uppdaterat2: SVT Nyheter rapporterar också om Schultz’ och Cantwells kritik mot Boisen.]
No size fits all 
Pingback: Sanningen om rumpnypet,.. | Häxanmexan
Ett annat exempel på extremt tendentiös rättsrapportering är domen mot mannen som misshandlade två beslöjade kvinnor i Malmö.
Jag har tagit del av domen och enligt Malmö tingsrätt har kvinnorna och ett vittne kraftigt överdrivit det våld som utövats. Bl a påstår en av kvinnorna att mannen dunkat hennes huvud mot väggen. Detta är inte styrkt enligt tingsrätten, men trots det skriver DN i sin artikel, först i ingressen och senare i artikeln, att mannen dunkat kvinnans huvud i väggen.
Så här skriver tingsrätten:
”De kan dock konstateras att de skador som noterats i de rättsmedicinska utlåtandena är förhållandevis lindriga och stämmer inte med att målsägandena skulle råkat ut för så omfattande våld som MX men även vittnet DX beskrivit.
[- – -]
Vidare är det inte visat att RY dunkat SXs huvud mot en fasadvägg, det ger utredningen inte stöd för.”
DN väljer att tro på det vittne som tingsrätten underkänner. Det är uppenbart att journalisten och DN har en egen agenda. Eftersom man tidigare beskrivit det som en kraftig misshandel och ett hatbrott blir prestigeförlusten för stor för att berätta att det var ingetdera.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/falls-for-misshandel-av-beslojade-kvinnor/
Man kan nog inte vänta sig att Svenne Banan (eller Ulla Banan, oavsett kön) när de möter en dramatiskt skriven artikel om ett sådant här fall, ska inse att det handlar om två *olika* åtal och lagrum: att B (kvinnan) åtalas och fälls för misshandel är inte ett straff för att hon anmälde den påstådda beröringen, det är från början inte ens en konsekvens av att A (mannen) frikänts. Det förekommer fall där t ex en tjuv eller en person som begått hemfridsbrott fälls, men den som mishandlade denna person också fälls – för misshandel. Straffrättsligt sett rör det sig inte om ett nollsummespel, men det är givetvis så det beskrivs ute i slaskmedia.
Man kunde se samma tendenser i bevakningen av Rödebyfallet för några år sedan: det fanns de som med blossande kinder menade att ”i USA hade pappan hyllats som en hjälte för att han skjutit ihjäl avskummet som hotade hans son och hans hem”, och det hade självklart aldrig blivit något åtal mot honom: så borde vi ha det i Sverige också. Nej, inte ens på de flesta håll i USA tolkas nödvärnsrätten (”castle principle”) så vitt att den skulle ge dig in blanco-rätt att skjuta ihjäl någon som inte utgör ett aktivt eller verkligt hot mot ditt liv, din familj eller din bostad, att skjuta mot en liggande för att döda – och killen som Rödebypappan sköt mot och dödade, utgjorde inget sådant hot i det läge då skotten föll (även om tidningarna länge beskrev det som om han oich hans polare redan hade varit halvvägs inne i huset med påkar och livsfarliga vapen). Och även i USA separerar rättsskipningen åtal för intrång resp motvåld/vållande till annans död/misshandel, det är inte så att det ena åtalet nullifierar det andra.
Det här är juridiska elementa, men okej, man kan kanske inte begära att Nisse i Hökarängen eller Halina i Rotebro ser detta. Men många av dem som kommenterar sådana här fall med andan i halsen uppvisar i andra sammanhang, där det passar, betydande kunskaper om juridiska subtiliteter, rekvisit för brott och bevisning, ogillande av åtal etc. Att personer som Katarina Wennstam, Isobel Hadley-Kamptz, Liza Marklund, Thomas Bodström (som allesammans gärna och i högt tonläge skriver/har skrivit om våld mot kvinnor, sexualbrott och intrång i intimsfären) inte skulle känna till hur en rättegång fungerar och vad som behövs för att lagföra ett brott, det finner jag otroligt. Det handlar om dubbla måttstockar och taktisk glömska helt enkelt, dvs sofisteri.
Pingback: Clownnäsa på när media tårtningsrapporterar | No size fits all