Om rumptafsande och nödvärnsrätt

Norrköpings tingsrätt dömde nyligen en kvinna som misshandlat en man som hon påstått tagit henne på rumpan, till villkorlig dom, 1500 kronor i dagsböter och att betala 1000 kronor i skadestånd till mannen. I en, planenligt, mycket klickgenererande text i GT tolkar chefredaktören Frida Boisen detta som ett bevis för att kvinnor är fredlösa: Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ.

Om Frida Boisen nu inte orkar läsa en dom innan hon kritiserar den så kunde hon läst Dagens Juridik, som gjort det, orkat läsa domen alltså:

Norrköpings tingsrätt anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann inte sig kvinnan i en nödvärnssituation.

”Däremot finner tingsrätten att slaget har föregåtts av provokation. Med hänsyn till vad som anförts ovan angående slagets hårdhet och de skador som orsakats kan misshandeln, även med beaktande av provokationen, inte bedömas som ringa”

Det var inte fråga om en örfil utan om ett kraftigt slag mot huvudet. Lagen ger utrymme för nödvärn men inte utrymme för hämnd. Men enligt Frida Boisen är alltså varje beteende som inte ger utsatta rätt att misshandla gärningspersonen att anse som ”okej” från samhällets sida. Den åsikten är det nog inte så många som delar, när de tänker efter.

[uppdatering: Även Oisín Cantwell har läst domen, han skriver i Aftonbladet om sanningen om ”Nyp i rumpan-domen” :

Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.
Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.

Sedan går berättelserna isär.
Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.
Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.
I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.
Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.

Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade ”klappat” henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.
Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.

Domstolen kunde inte avgöra om kvinnan talade sanning eller ej men valde att tro på hennes (senare) version. Men domstolen kom fram till att även om den var sann så var det inte en

nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.
Däremot, ansåg, rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.
Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.

Också Lisa Magnusson i Metro kritiserar den sneda medierapporteringen.]

För precis ett år sedan var stora delar av Mediasverige upprört över ett liknande fall

Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.

Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering.

Media sprider alltså vanemässigt en bild av att man inte får freda sig, och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.

[uppdaterat2: SVT Nyheter rapporterar också om Schultz’ och Cantwells kritik mot Boisen.]

 

Här ligger ett domskäl begravet

Nyheten om domen mot kvinnan som gav mannen som tafsat på henne en örfil spreds över landet  förra veckan, som det framställdes i media hade hon bara försökt freda sig och fick nu betala skadestånd till tafsaren som själv gick fri. Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.

Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering. Mårten Schultz skrev om det då det begav sig:

 

För det första avbröt angriparen sin attack mot kvinnan redan när 31-åringen skrek åt honom på håll. 31-åringen första slag kom först senare. Tingsrätten bedömer ändå att slaget täcks av nödvärnsrätten och noterar också att ingripandet var föredömligt. Hade 31-åringen nöjt sig här hade han alltså gått fri.
När angriparen sedan obeväpnad klev ut ur bilen fanns inget som tydde på att han skulle attackera 31-åringen. Övergreppet var tillfälligt avvärjt. Ändå slog 31-åringen då ett hårt slag med domkraften mot angriparens huvud och spräckte hans skalle. Det är där rätten anser att 31-åringen går för långt, över nödvärnet.
Bedömde domstolarna motattacken för hårt? Inte vet jag. Jag var inte där. Men domarna framstår i alla fall inte som så vansinniga som tidningarna vill göra gällande.

Till saken hör också 
att medierna undanhåller en rad detaljer som är försvårande för 31-åringen. De två männen hade till exempel bråkat tidigare. Och 31-åringen råkade heller inte passera, som tidningarna vill få oss att tro, utan hade lastat in domkraften i sin bil och åkt för att leta upp 26-åringen.
Den upprördhet som följer på sådana missvisande artiklar används dessvärre ofta för att visa på ett påstått glapp mellan uppfattningen hos ”vanligt folk” och ”juridiken”. Inte sällan får läsarna uppfattningen att det inte finns någon rätt till självförsvar alls i svensk rätt. Men så är det inte.
Om ditt våld inte är betydligt värre än vad självförsvaret fordrar så föreligger överhuvudtaget inget brott (du får däremot inte skjuta någon som klappar dig i baken). Ibland kan det till och med vara ansvarsbefriande enbart att tro att man befinner sig i en nödvärnssituation, även om den faktiskt aldrig förelåg. Det gäller bara att visa att man trodde att den person som man utövade våld mot var i färd med att brottsligt angripa en själv. 

Men rätten till nödvärn tar slut när våldet går över till rena angrepp eller hämndaktioner. Och det är den linjen som medierna tycks ha så svårt att dra.
När medierna beskriver en juridik som bestraffar hjältar som räddat gamla damer – där domstolarnas faktiska bedömningar bara läses till hälften, om ens alls – så drabbas juristerna och rättsordningen av problem. Det uppstår en uppförsbacke i samtalet. Den blir allt brantare eftersom medierna blivit allt skickligare på att driva på sociala medier som ofta lever i symbios med tidningarna – exempelvis Facebook-grupper och bloggar. Jurister måste därför bli bättre på att själva i dessa former förklara varför juridiken inte är så vansinnig som den framstår efter medias manipulationer.
För det verkar tyvärr vara att hoppas på för mycket att kritikerna faktiskt ska läsa de domar som de kritiserar.

Som Schultz visar så hade kvinnan som slagit den tafsande mannen gått fri om det varit i direkt anslutning till tafsandet, vilket det här fallet visar. Domen visar inte alls, som den dömda kvinnan menar, ”att det är okej för killar att ta på tjejer hur som helst. Man får inte freda sin kropp.”

Media sprider alltså en bild av att man inte får freda sig och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.