Posts Tagged ‘integration’

Där man bränner polisbilar

8 februari, 2016

Efter angreppen mot en ambulans och en polisbil under helgen delades på nätet en artikel om hur ambulanspersonal i Göteborg blivit tvungna att bära skyddsväst under utryckningarna. ”Problemet” var att artikeln var från 2003, vilket användes som argument av dem som till varje pris ville tona ned allvaret. Journalisten Jennifer Wegerup mobbades bort från twitter av högröstade rättänkare som gick på om ”källkritik”, inte för att artikeln var fel, utan för att den inte var ny.

Som om det faktum att detta pågått i minst 13 år skulle göra saken mindre allvarlig?

Som om det faktum att samhället inte kraftfullt gripit in mot de som med stenar, påkar, spikar, brunnslock, brandbomber och handgranater angriper 112-personal som är ute på uppdrag för att rädda liv skulle göra problemet mindre?

Fredrik Antonsson har arbetat som SOS-operatör, han vet vad han talar om. Läs och förskräcks över hur det ser ut. Läs och kräv att ansvariga politiker och myndigheter sätter ner foten och markerar att det råder nolltolerans. Den som angriper samhällets utsända hjälparbetare angriper samhället självt.

Siffertrixarna i Sandviken

1 juni, 2014

Som tidigare i veckan rapporterats i Arbetarbladet och Metro och nu i Dagens Nyheter och Expressen har Sandvikens kommun beställt en positiv rapport om invandringens ekonomiska vinster av konsultbolaget PwC, och det har den fått. Enligt rapporten tjänar Sandviken över en halv miljard per år på invandringen. ”Fakta är bästa vapnet mot rasism”, säger Patrik Häljeryd, vice ordförande i Arbetsmarknads- och trafiknämnden, i Arbetarbladet. I Expressen applåderas resultatet av Birgitta Ohlsson.

Men utredningen bygger på ett grundläggande tankefel, vilket naturligtvis också var kommunens mening med utredningsuppdraget. Om man nu skall räkna lönsamhet för olika grupper (vilket det finns principiella skäl emot, men Sandviken har nu uppenbarligen bestämt sig för att man skall göra det) så skall det vara rätt. Antingen räknar man rätt eller inte alls. Gruppen 20-64 skall gå med ett sjuhelsikes överskott, det är i princip den som bär välfärdsstatens finansiering. Grupperna 0-19 och 65+ nettobidrag är ju negativt. Kommunen har dock enbart räknat med gruppen 20-64  och dessutom tillgodoräknat sig värdet av hela deras bruttoinkomst – inklusive arbetsgivaravgifter och statlig/landstingsskatt – som en kommunal intäkt (plus de boendehyror som betalas med denna arbetsinkomst). 

Det gjordes ingen undersökning av hur mycket svenskfödda i samma åldersgrupp skickade in i kommunens kassa. Men redan av förvärvssiffrorna, 81% för svenskfödda, 59% för utlandsfödda, ser man det är mycket mer. På den finansiella plussidan för utlandsfödda finns att kommunen till del sluppit stå för barnomsorg/skola (vilket i viss mån kompenseras av extra utbildningsinsatser senare) och att utrikesfödda i allmänhet har kortare tid som 65+ are.

Men som systemet är utformat (över)kompenseras kommunernas förluster av staten. Samhällsekonomiskt är det fullständigt meningslöst att bara räkna på kommunnivå. Vi har ett ersättnings- och skatteutjämningssystem som gör det mycket ekonomiskt intressant för kommuner att ta emot invandrare som inte kan försörja sig själva men ekonomiskt tämligen ointressant för kommuner att faktiskt få dessa (eller infödda svenskar) i arbete.

Det finns många andra skäl förutom strikt kommunalekonomiska att ta emot invandrare och att få invandrare och infödda i arbete. Men att systemet i praktiken inte premierar de kommuner som faktiskt lyckas med integreringen är inget mindre än ett totalt systemfel.

Behändigt nog så finns inte rapporten tillgänglig på kommunens hemsida så att uträkningarna går att kontrollera…  [Hittade den på annat ställe, se nedan] Men jag räknade på SCB:s siffror på befolkningen 2012 och det innebär ca 2774 utlandsfödda i ålder 20-65 (andra intervall där, fick halvera intervallet 15-24). Av dem arbetar alltså 59%, det blir 1637 stycken, enligt Arbetarbladet och Expressen är medianlönen 25000 (medel hade varit bättre, men det är det jag har att räkna med). Det innebär att de arbetar ihop drygt 491 miljoner inklusive skatt, exklusive sociala avgifter. Detta får PwC till ett produktionsvärde på 540 miljoner. Vilket låter lite lite, det är ju mindre än de totala lönekostnaderna. Å andra sidan är det mycket märkligt att kommunen räknar in hela produktionsvärdet på kommunens pluspost. Om man nu räknar bort stats och landstings minusandel i kalkylen så måste man också räkna bort stats och landstings plusandel. Jag menar, något annat vore ju djupt ohederligt…

[Uppdatering: jag har nu fått en länk till rapporten. Den anger att 2774 var i arbetsför ålder, helt ok gissning alltså. Den anger också att 59% förvärvsarbetar, vilket enligt rapporten blir 1660 stycken. Men: det är bara 1334 av dessa som faktiskt uppbär förvärvsinkomst. Det innebär 48%(!) Det är alltså denna siffra som Sandvikens politiker slår sig för bröstet med och Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson anför som bevis på hur bra allt fungerar… Det förklarar också att uppskattningen av produktionsvärdet blev mindre än vad jag tyckte den borde varit givet 59% sysselsättning. PwC har räknat med den totala lönekostnaden inklusive löneskatter och avtalsförsäkringar som ett mått på produktionsvärdet, vilket är en rimlig approximation]

Även Tino Sanandaji har tittat närmare på rapportens påståenden:

Sandvikens politiker har misslyckats med att ge invandrare i sin kommun jobb. Kostnaden för A-kassa, arbetsförmedling och arbetsmarknadsprogram betalas dock av staten, subsidierat av skattebetalare i övriga landet. Dessa kostnader inkluderas inte i rapporten som Sandviken kommun nu fräckt skryter med.

Är jag verkligen tvungen att förklara för DN att det inte är lämpligt att exkludera stat och landsting när man räknar på invandringens samhällsekonomiska kostnad? Eller att media har en journalistiskt skyldighet att åtminstånde förklara rapportens oortodoxa metod för sina läsare?

Flyg fula utfulning flyg!

22 april, 2014

I dag gjorde Jonas Thente på DN Kultur ett intressant inlägg i näthatsdebatten, tesen är att eliten i politik, media och kultur – speciellt vänstern – har övergivit moderniseringens förlorare för att i stället positionera sig inför varandra med genus- och rasteoretiserande.

de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt. […]

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. Den som tvivlar om vilken politisk representation som återstår för denna ofrivilliga fiende rekommenderas lyssna på Måns Mosessons tredelade radiodokumentär ”Rädda Sverige” som sändes i P1 i januari och finns på SR:s hemsida. Svaret heter förstås SD. Erbjöds någonsin någon annan möjlighet?

(I artikeln skriver Thente också om vad som hände på ”en antifeministisk” pubkväll Maria Sveland var på. För ett referat från en som faktiskt var där kan ni läsa Erik Wedin, han håller inte med om Thentes beskrivning av vare sig Sveland eller pubkvällen)

Sanna Rayman är i SvD inne på samma spår som Thente, hon tillägger att:

han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet.

Ja, debatten handlar mer och mer om att tycka ”rätt” inom sin lilla klick och allt mindre åt att faktiskt lyssna på vad meningsmotsåndare och människor med andra erfarenheter har att säga. Det är en mycket oroande utveckling, för att kunna komma framåt och lösa de utmaningar vi som samhälle står inför behövs det en debatt på riktigt: Att prata med de som går att prata med, och det är faktiskt de flestaI fjol skrev Sakine Madon i Norran om vikten av att ta debatten,

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminde mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev 2012:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total [hos] den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Men det är alltså inte bara i skolor och på fritidsgårdar det går till så. I debatten, i tidningsspalter och i etervågor, kommer samma reaktion från ”de vuxna” på den arenan: Innehavare av Medieklassens Godhetslegitimation med sitt på det torra, så marinerade i sin egen förträfflighet att de inte ens anser att andra åsikter  förtjänar att bemötas. Innehavarna av ”fel” åsikter förväntas bara agera måltavla för hån innan de inser vilka usla människor de är och går och gömmer sig bakom en sten…

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Myten om de rika ”etniskt svenska” områdena

12 mars, 2014

För en tid sedan skrev Reforminstitutet en DN-Debattare där de konstaterade att sociala problem är vanligare i orter med liten invandring än i orter med stor. Jag var inte speciellt överraskad. Det är nämligen så att invandring i sig har inte har någon entydig påverkan, ibland minskar den sociala problem, ibland ökar den dem. Att det ser ut som Reforminstitutet visar är inte en följd av inflyttningsströmmarna utan snarare en orsak till dem, orter med mindre sociala problem är ju allt annat lika mer attraktiva att bosätta sig i.

Från och till hör man folk häva ur sig att det är klart att det är mindre problem i rika etniskt svenska enklaver som Danderyd och Bromma. Duh. Felet som dessa människor gör är att de med invandrare enbart menar invandrare som har lågbetalda eller inga jobb och inte är integrerade – för har de välbetalda jobb och är integrerade så räknas de inte längre som invandrare…

Hur ser statistiken ut då? Tja, i Bromma är 15% av befolkningen född i utlandet, i Danderyd är det 14%. Snittet för Sverige är 15%. Skillnaden mellan 0 och 14 procent är, som varje trafikpolis skulle säga, väldigt stor, skillnaden mellan 14 och 15 däremot rätt liten, för att inte tala om skillnaden mellan 15 och 15. Etniskt svenska enklaver sa ni? (Och gudarna skall veta att det finns sociala problem även i välbärgade områden, de syns bara inte lika tydligt utifrån.)

Dikotomin invandrare-svenskar är således tämligen värdelös som förklaringsmodell och lösningsrecept. De sociala problem som finns handlar i liten del om just detta, det handlar om andra saker. ”Invandrare” är, liksom ”svenskar”, en mycket heterogen grupp, folk har olika ursprung, kultur, klass, kön, utbildning, ideologi och så vidare. Man kan inte definiera människor efter bara en del av deras personlighet, därför kan man inte heller hitta på en lösning som passar ens alla som har just denna del.

Nima Dervish har för övrigt skrivit förbaskat bra om integration och om skyllandet på utanförskap som en återvändsgränd.

 

Faran med att fula ut först och fråga sen

17 april, 2013

Sakine skriver i Norran om vikten av att ta debatten, på riktigt, att diskutera med de som går att prata med, och det är faktiskt de flesta.

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminner mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev i höstas:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Får vänsterintellektuella åsiktskörkortet i flingpaketet nuförtiden?

11 mars, 2013

De svenska vänsterintellektuella surar över att de inte sätter dagordningen längre, den kolumn Göran Greider skrev förra veckan förklarar varför. Kolumnens tes var att SD är ett parti för överheten. Niklas Bernsand har gått igenom argumentationen och funnit en gravt föråldrad vänsteranalys.

Om vi börjar med Greiders analys av SD som ”överhetsparti” så ter den sig märklig ur vänstersynpunkt eftersom den tycks vända på orsakssambanden. Om vi för ett ögonblick låter överheten definieras av sådana storheter som näringslivsintressen (kapitalet om man så vill) så förespråkar ju dessa tvärtom konsekvent ökad eller t.o.m. ofta fri invandring, främst arbetskraftsinvandring, och man sponsrar flera stall med agitatorer som driver olika varianter av denna linje.

Denna missar alltså en person som anses vara en av Sveriges ledande vänsterintellektuella… Det går visserligen att göra kulturkarriär med autopiloten ”Något jag ogillar? Höger!” – Men försöker man navigera i den vidare samhällsdebatten med den så kraschar man rejält:

Man kan säga mycket om SD, men att det skulle vara ett överhetsparti, med någon slags förankrad socialdemokratisk användning av ordet, framstår mot denna bakgrund som absurt. Kan någon i sådana fall identifiera exakt vilka överhetsintressen som står bakom partiet? […]

Det förefaller mig som mer fruktbart att se SD som ett resultat av mobilisering nedifrån, som ett i ideologisk och organisationsmässig mening i stor utsträckning faktiskt slumpmässigt svar på de stora tektoniska rörelser och förflyttningar som ägt rum under de senaste årtiondena i det svenska samhället. Alltså, hade det inte varit SD hade det varit något annat. I vilket fall är ”överheten” idag knappast protektionistiskt nationalstatsbaserad, konservativ och migrationsfientlig utan snarare globaliserad, liberal och migrationsvänlig.

Greider hoppas på en lösning i form av klassgemenskap mellan grupper i underläge som har samma intressen. Bernsand visar att den intressegemenskapen inte existerar:

Den andra större invändningen mot Greiders resonemang gäller själva övertygelsen om att fler skulle inse gemenskapen mellan arbetslösa svenskar och somalier (vi kör detta utan citationstecken) om debatten bara kom att handla om arbetslöshet och klassisk vänster-höger. Greider tycks förutsätta att två grupper som hamnar i underläge med någon slags automatik ska börja identifiera sig med varandra. Utgångspunkten är då rimligen att Sverige idag i grunden är samma land som före globaliseringen och de stora etnodemografiska förändringarna, att t.ex. Borlänge är samma stad o.s.v. Alltså, vissa yttre förutsättningar har förändrats men i grunden fungerar samhället på samma sätt, och nya grupper kan lätt adderas utan att någon mer principiell omkonceptualisering blir nödvändig, bara viljan finns.

Här undrar jag om Greider förstår gruppdynamiken och hur denna relaterar till krisens större socioekonomiska dynamik. För det första tycks Greider utgå från att arbetslösa svenskar och arbetslösa somalier ser på sig själva på samma sätt i termer av att tillhöra globaliseringens vinnare och förlorare. Detta antagande ter sig i själva verket högst problematiskt just ur ett globalt perspektiv. I jämförelse med sina landsmän i hemlandet tillhör nämligen somalierna i Sverige och Borlänge i ett grupperspektiv globaliseringens vinnare, både ur trygghetssynpunkt och i termer av levnadsstandard. De flesta av dem har under sin vistelse i Sverige fått sin försörjning genom olika åtgärder och transfereringar, och deras livssituation skulle påverkas av krisen mer direkt först i ett läge när ekonomin försämras så radikalt att dessa transfereringar minskar i omfattning. Svenskfödda eller invandrade arbetare som förlorat sina jobb har däremot ofta gjort det som en direkt följd av krisen, och pågående socioekonomiska förändringar tycks inte på längre sikt automatiskt medföra en situation där de skulle kunna beskriva sig själva som globaliseringens vinnare.

Frågan är varför en gemenskap egentligen skulle uppstå mellan dessa grupper vilkas liv formats av rörelser i helt olika riktningar. Det är begripligt att man kan önska att så ska ske, men hur ser analysen ut som hävdar att detta är ett realistiskt scenario?

Greiders analys har inget med verkligheten på marken att göra, hans analysverktyg fungerar inte och hans förslag på åtgärder är följaktligen verkningslösa. (Detta är ett problem för alla som envisas med att se världen genom ett strukturraster, det kan visserligen bytas ut, men det ser bara en sak i taget. Statsfeminismen ser bara kön. Greider bara klass. Antirasisterna och rasisterna ser bara etnicitet. En del av högern ser bara pengar.)

Skall vänstern bli relevant och kunna mota SD:s framgångar måste den börja med att inse hur verkligheten ser ut och diskutera det (Ja, det gäller högern också). Att vänstern inte kan formulera egna alternativ hindrar den dock inte från att hindra andra att göra det, resultatet blir att inga nya tankar tänks som kan ge svar på dagens frågor. Det är mycket olyckligt.


%d bloggare gillar detta: