För apologeten spelar fakta ingen roll

17 november, 2015

I Godmorgon, världen i P1 skyllde Pierre Schori terrordådet i Paris på… Korstågen. ”Det finns en otrolig styrka i berättelsen om Jerusalems förstöring och kolonialismens effekter”.

Visst gör det, men styrka är inte alltid samma sak som rätt.

En historielektion:

För 757 år sedan föll islams juvel Bagdad för fiendearmén och befolkningen massakrerades. Plundringen och skövlingen av kulturskatterna och morden på kalifen, tusentals lärda och ofattbara mängder vanliga stadsbor sände chockvågor genom hela den muslimska världen. Den lägsta uppskattningen talar om att 200000 civila invånare dödades, den högsta lägger siffran på två miljoner. Tigris vatten färgades i dagar svart av bläcket från de oersättliga handskrifter som kastades i floden och rött av blodet från de avrättade stadsinvånarna. Det sinnrika bevattningssystemet som fungerat ända sedan Mesopotamiens storhetstid saboterades och förföll därefter totalt eftersom det inte fanns tillräckligt med levande människor kvar för att reparera det. Bagdad som varit islams kulturella och kommersiella centrum blev aldrig mer vad det varit.

Kalifatets gyllene tid av expansion, kultur och vetenskap var över. Islam vände sig inåt, skyllde misslyckandet på för mycket modernism och fastnade i dogmer och stagnation (en reaktion som inte inträffade för sista gången). Den värdsliga överhögheten i regionen togs sedermera över av de muslimska ottomanerna som sedan styrde som kolonialherrar över stora delar av arabvärlden fram till Första världskriget.

Den armé som erövrade Bagdad kom från mongolväldet, världshistoriens största imperium.

Men, som P J O’Rourke påpekar, att skylla arabvärldens problem idag på en kultur vars ättlingar bor i tält på en glesbefolkad stäpp och tvingas tillgripa jäst jakmjölk som berusningsmedel är inte lika publikfriande som att skylla på de västliga korsfarare som ägnade lika stor energi åt att bekämpa kristna som åt att bekämpa muslimer.

Dåliga ledare och populister har i alla tider skyllt sina länders tillkortakommanden på onda makter utifrån. Och vad gör vi? Vi finansierar med skattepengar utbildningar i postkolonialism och vithetsstudier för att hjälpa ledarna att fortsätta slippa ta ansvar för sitt styre…

Nej, Europadomstolen säger inte att Malmö måste ordna alternativt boende

3 november, 2015

Det påstås i debatten, utan källhänvisning, att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid avhysningen av lägret i Sorgenfri. En av de som gör det är organisationen Civil Rights Defenders (Aldrig hört talas om? Om jag säger före detta Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter då?)

Ett försök att via twitter få fram källan till detta påstående blev en lektion i postmodernism. Två högprofilerade debattörer som spred organisationens påstående tillfrågades om källan, liksom organisationen själv. Organisationen själv svarade inte. Och de två debattörerna gjorde klart att de inte bara inte hade någon aning om vilken dom som avsågs, de var heller inte intresserade av att veta vilken dom som avsågs. En brydde sig uttryckligen inte ens om ifall domen innebar det som hen påstod att den gjorde. Någon anför alltså ett påstående som argument, genom att nästa person bara hänvisar till detta påstående blir det ett argument, oavsett om det objektivt sett är sant eller falskt. Det ser ut som ett argument, ergo, det är ett argument…

Jag fick alltså leta ensam.

Snart visade det sig att det fanns två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Men bara ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade skyldighet ordna nytt boende. Så ja, det finns ett domslut som talar om denna skyldighet, men förutsättningarna där var helt annorlunda:

Det gällde franska medborgare, i Frankrike, som bott länge, och lagligt, på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping, semipermanent och permanent småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men om man gjorde det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Ett tillstånd som kommunen valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år tidigare accepterat.

I Herblay, Val d’Oise, kännetecknades förhållandena alltså av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne: Det handlade om det egna landets medborgare. Som i många år bott lagligt på samma plats. På land som de ägde eller hyrde. Det handlade inte om något problemområde vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen finns här:

Domen i sammandrag:

Sammanfattning av fler viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter, de flesta handlar inte om vräkning: 

Det andra domslutet gällde ett fall i Leeds, detta åberopas av Centrum För Sociala Rättigheter i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutetet stödjer inte alls det CFSC tror (eller låtsas). För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsett för den typen av boende. Domstolen gav dem rätt eftersom de vräkts från sitt permanenta boende efter anklagelser  från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Postmodernismen må vara inne i akademin och på opinionssidorna. Jag hyser dock fortfarande den där träiga uppfattningen att de fakta man använder när man argumenterar skall vara kontrollerbara och så långt det bara går verifierade. Sveriges framtid skall inte formas i en tävling om vem som kan berätta mest känslospelande sagor, den skall formas genom att så gott man kan skildra hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka effekter olika handlingsalternativ får på den verkligheten.

 

S som i skräck

31 oktober, 2015

I dag står det ”Halloween” i almanackan, jag uppmärksammar det med en favorit i repris från för tio år sedan, förra gången personer från Socialdemokratiska Arbetarepartiet satt i regeringen. Det är nästan så man längtar tillbaka…
Göran Persson, Bosse Ringholm, Marita Ulvskog m fl i varierande halloweenutstyrslar
Från Resumé nr 44, 2005, klicka här för större bild

På annan plats

17 oktober, 2015

Sedan en tid bloggar jag även av och till hos vännen Fredrik Antonsson, han drev tidigare blogg under namnet Tokmoderaten men numer sprider han sin visdom under namnet Sjätte mannen.
Hittills har det blivit: Ett inlägg med länktips till en mycket intressant och dagligen uppdaterad blogg:

Bloggen listar avrättningar, men även dödsdomar och benådningar som inträffat på dagens datum. Det rör sig om kända personer, okända personer, redan döda personer, legender och litterära figurer. Inriktningen må låta makaber (och är det till viss del också) men bloggen är en guldgruva med upplysningar om historia, militärhistoria, kriminalteknik, sociologi, politik…

Och en sågning av Dagens Nyheter, vars allt överskuggande pressetiska princip verkar vara att till varje pris undvika att ta in något som skulle kunna chikanera deras eget stall av skribenter med att påvisa att de bevisligen har fel i sak.

Och i går bloggade jag om hur idén om Kulturell appropiering, denna exotism från en annan kultur, de senaste åren helt oironiskt appropierats av den svenska identitetsvänstern.

Jag skall försöka komma ihåg att plinga till på denna blogg även när jag skriver ett inlägg någon annan stans. Vill du lägga in ett bokmärke för bloggen du läser detta på just nu, så att du ser när det kommer något nytt, vare sig det är en länk eller ett helt inlägg: RSS-feed här.

Vill man se dagliga inlägg från mig åtgärdas detta enklast genom att följa mig på Twitter.

Kontraproduktivt förmynderi från Socialdemokraterna, del MDLXXVI

7 oktober, 2015

Jag ser att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm har återupplivat ett gammalt förmyndarförslag. För redan våren 2006 föreslog dåvarande infrastrukturminister Ulrica Messing obligatorisk cykelhjälm för alla.

Marcus Fridholm var inte road :

Men är det inte skillnad på den lugna cykelturen på grusväg från torpet till badklippan och den hetsiga morgonpendlingen mitt i storstan? Fattar inte sossarna att allt inte är föremål för lagstiftning? Det finns något som heter eget ansvar och omdöme!
Det uppstår lätt en mental fnurra hos ett folk där alla riskbeteenden är reglerade i lag – en fnurra som innebär att man slutar tänka själv. Eller för att uttrycka det cyniskt: “om det inte är förbjudet kan det ju inte vara farligt, eller?”

Stig-Björn Ljunggren funderade allvarligt på att byta parti:

Först på valdagen brukar jag bestämma mig för vilka jag ska rösta. Men Ulrika Messing verkar göra det lättare för mig den här gången. Hon lovar, enligt Dagens Nyheter, att det snart ska bli en lag om cykelhjälm. Och där går, kan jag lova, gränsen. Jag kommer att ha mycket svårt att rösta med ett parti som tänker försöka tvinga på folk cykelhjälm. Det handlar om principer, människosyn och praktiskt sinnelag.

Om Stig-Björn sedan bytte parti vet jag inte, men tillräckligt många andra gjorde det, och Ulrica Messing kunde aldrig göra sin plan till verklighet.

För mer hårda fakta i målet kan man gå till Bicycle Helmet Research Foundation, de visar att överallt där cykelhjälm har blivit obligatoriskt har cyklandet sjunkit kraftigt, med försämrad folkhälsa som följd, dessutom har andelen olyckor ökat bland de kvarvarande cyklisterna.

Cykelhjälmstatistik från 1996

Statistiken visar ett tydligt samband: Mellan hög hjälmanvändning och hög dödlighet. Det som verkligen påverkar antalet dödsolyckor är andelen trafikanter som cyklar, ju fler cyklar ute i trafiken, desto säkrare blir det. Men, kraftiga kampanjer och lagstiftning för hjälmanvändning minskar andelen cyklande. De som slutar tycker t ex att det är jobbigt att krångla med hjälm. Eller blir skrämda att tro att det är farligt att cykla, vilket det inte är,  som Stefan Olsson visar är det lika farligt att cykla som att städa, och mycket mindre farligt än att åka bil eller att simma.

Allt annat lika är det säkrare att cykla med hjälm än att cykla utan hjälm. Men allt annat är inte lika, forskning visar att bilister håller mindre säkerhetsavstånd till cyklister som har hjälm än till de som inte har det. En lösning är att cykla iförd långhårig peruk, samma forskare visade nämligen att bilister höll ett större avstånd till cyklister som de tydligt uppfattade som kvinnor. Eller så återinför man stingpinnen (fast nackdelen är nog att den ökade säkerhet man med den skulle uppnå i förhållande till bilister skulle negeras av att man blir ett störningsmoment för de medcyklister som har mer bråttom än man själv).

Mellan tummen och pekfingret skulle jag uppskatta att hjälmanvändning ändå är att föredra i det individuella fallet. Men, som sagt, det måste vara ett personligt val, lagstiftning och skrämselkampanjer leder till att färre cyklar vilket ökar ohälsan hos de som slutar cykla och utsätter de som fortfarande cyklar för större risker i trafiken.

Allt som allt är förslaget ett paradexempel på den svenska definitionen av politisk handlingskraft: Det viktiga är att se ut som man gör något åt ett problem, om åtgärderna i verkligheten är verkningslösa eller t o m skadliga är irrelevant.

Ett bättre sätt att få upp hjälmanvändningen och få bilisterna att hålla större säkerhetsavstånd vore att börja marknadsföra designade cykelhjälmar, för olika smaker och årstider:

Tropikhjälm med kejserlig örn och ankare

Tyska marininfanteriet i Kina, 1886-1915: Lebendiges Museum Online

 

Sovjetisk vintermössa i filt med spetsig topp och röd stjärna fram

Sovjetiska Röda armén, 1917-1923: Colemans.com

Lejonet och björntjänsten

24 augusti, 2015

Lunds universitet räknar sina anor tillbaka till 1666, av de svenska universiteten inom Sveriges nuvarande gränser är det bara Uppsala universitet (grundat 1477) som är äldre. I hitändan av den imponerande långa traditionen medverkar Lunds universitet i de hypermoderna forskningsanläggningarna ISS och MAX IV som just nu byggs i staden.

Så vad gör Lunds universitet för att övertyga studenter att komma dit och studera?

De har skaffat en plyschmaskot. Lejonet Lunde skall medverka på rekryteringsmässor för att övertyga prospektiva lärjungar att studier i Lund, det är receptet för framtiden.

Människa i plyschlejondräkt framför Lunds universitet

Bild: Lunds universitet

Alla är dock inte roade. Johan Eriksson från Ateneum skriver i Lundagård:

I sin strategiska grund skriver Lunds universitet själva: ”Att fokusera på det klassiska i vårt visuella uttryck är viktigt av flera skäl. Dels särskiljer det oss från yngre universitet och högskolor. Dels kommer mycket av vår tyngd och akademiska trovärdighet från det faktum att vi funnits sedan 1666. Det klassiska är också viktigt i den internationella konkurrensen. Här borgar vår historia och våra traditioner för seriositet och hög kvalitet.
Förr högaktades universitetet och studenten just för sin kunskap, medan attraktionskraften i dag tydligen kräver en lättsam stämning i universitetets monter på gymnasiemässor. Många är vi som flyttat hemifrån i samband med vår studenttid och därmed tagit steget in i vuxenlivets första fas. Varför skulle vi då vilja mötas av något som man, möjligen, kan förvänta sig från en lekfull förskola? Just ja, förskolelobbyn har jobbat hårt för att höja statusen genom att tvätta bort slangtermen dagis. Kanske borde Lunds universitet dra lärdom av den retoriken, i stället för att leka med mjukisdjur.

Nu är tyvärr Johans förskoleliknelse lite för nära verkligheten för att den skall kännas riktigt bekväm. Svenska studenter tappar i en alarmerande takt såväl i kunskaper.

– Många vet inte att skilja på preparat som hasch, marijuana, amfetamin och heroin – om de inte prövat själva, berättar lektorn i socialt arbete om de socionomer som söker hans kurs om missbruk.

– Man märker att även ganska grundläggande föreläsningar går över huvudet på många. Man tittar ut i salen och folk ser ut som fågelholkar.

Andra berättar om ekonomer som måste repetera gymnasiematematiken och om statsvetarstudenter som inte kan skilja på regering och riksdag.

som i läskunnighet(!)

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Så, tja, det kanske bara är att böja sig inför det oundvikliga och konstatera att Högskolevärlden är på väg att på allvar bli ett vuxendagis.

Eller så tar man krafttag för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med låga löner, vill vi behålla vårt välfärdssamhälle finns ingen annan väg än att ta vara på och utveckla vårt intellektuella kapital. Det gör man genom att fokusera på kunskap. Känner man att man måste använda sig av peppande plyschlejon för att ragga sökanden har man redan förlorat. Jag skulle inte gå så långt som att skicka efter en amerikansk tandläkare, men jag skulle bra gärna vilja se lejonet Lunde stå uppstoppat på ett museum, han kan göra Gripsholmslejonet sällskap:

[uppdatering, dagen efter jag skrev artikeln meddelade Lunds universitet att Lejonet Lunde pensionerats för gott]

Dåligt uppstoppat lejon

I Svenska kyrkans hus finns många rum, men hur sköts rumstilldelningen?

19 augusti, 2015

Man önskar att man kunde säga att man var förvånad över dagens DN-debattare där fem höga potentater i Stockholms Domkyrkoförsamling pläderar för den Svenska kyrkans fortsatta avkristnande och självutplåning. Boris Benulic har också läst deras inlägg och har en del att säga om deras prioriteringar i en Värld där miljontals kristna lever med ett överhängande hot att våldtas och dödas för sin tro.

Hade Söderblom levt i dag och läst deras text så hade säkert den gamle bitvargen muttrat något om att det var dags att börja benämna de fem skribenternas arbetsplats som Stockholms Dumkyrka. Därefter hade han kallat till sig sin gamle vän rabulisten och socialistagitatorn Fabian Månsson och förklarat för honom:
”För bövelen Fabian, nu får du sluta lalla runt i riksdagen. Det är dags att skapa en verklig folkrörelse mot terror, förtryck och vidskepelse. Stå inte bara där! Ut på torgen, karl!

Hösten 2013 hölls en utfrågning inför ärkebiskopsvalet . Var och en av kandidaterna ombads ge sitt svar på om, och i så fall varför, Jesus för dem är en sannare profet än Muhammed. Det var inte konstigare än att fråga en muslim om, och i såfall varför, vederbörande anser Muhammed vara en viktigare profet än Jesus. Svaret var dock konstigare än det man skulle få från en muslim,  oavsett om det var en vanlig troende eller en högt uppsatt imam.

Personerna, som alltså kandiderade till Svenska kyrkans högsta ämbete, kunde inte ge ett klart svar. Eller ens ett försök till något i närheten. Den enda(!) ärkebiskopskandidaten som gav ett klart svar på om han ansåg att Jesus var en sannare profet än Muhammed var Ragnar Persenius (Han ansåg att Jesus var det, inte speciellt märkligt, eftersom Jesus i Svenska kyrkans trosbekännelse sägs vara Guds son. Muhammed nämns däremot inte i trosbekännelsen.) Så blev Persenius inte ny ärkebiskop heller. Den posten gick till Antje Jackelén, vars valspråk – som av en händelse – är ”Gud är större”.

Men många tyckte inte alls det var konstigt att ärkebiskopskandidaterna förnekade det som är den kristna kyrkans själva existensberättigande. Det finns en i den svenska debatten utbredd uppfattning att enbart själva förekomsten av en kristen tro är en förolämpning mot världens muslimer.

För femton år sedan firades 1000-årsjubiléet av Sveriges kristnande. Det brukar räknas från Olof Skötkonungs dop, han var den förste kung som döptes i Sverige och som förblev kristen. Ett sådant bemärkelseår borde ju ändå ha föranlett ett stort firande från världens största Lutherska kyrka. Eller? Missade ni det? Bara lugn, Svenska kyrkan fegade inte som vanligt ur och skämdes för sin tro och existens, den slog på stort, jag lovar:

Skara Stift gav faktiskt ut en bok.

En bok var också vad sittande Kyrkomöte fick i julhälsning häromåret, en bok om islam. I boken, med förord av dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd drivs tesen att:

Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.

Med det synsättet är det inte alldeles överraskande att Svenska kyrkan under senare år brytt sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Nu har Kyrkan dock tagit sig i kragen och de förföljda kristna får en del av de fem (5, inte 50, inte 500) miljoner kronor om året för som avsätts i hjälp till Mellanöstern. På hemsidan skriver kyrkan att

Kristna är svårt utsatta på många platser i världen. På andra håll är det muslimer eller andra religiösa grupper som förföljs.

(Inte ens här kan kyrkan låta bli en brasklapp, men det är bara en ytterligare religion som nämns vid namn, det är just islam, och bara islam, som Svenska kyrkan är så besatt av att hålla sig väl med. Buddhism, sikhism, hinduism, taoism och zoroastrism ignoreras. Judendom ignoreras inte, den angrips.)

Huvudproblemet är intolerans mot troende människor.

Jag skulle säga att huvudproblemet för Mellanösterns kristna och muslimer är intolerans från troende människor…

Det finns en del att göra för Svenska kyrkan, om den klarade av att ta sig samman. Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext redan för två år sedan:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Fast Svenska kyrkan bryr sig på riktigt, det gör de: Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

Det står naturligtvis prostar, kaplaner och biskopar fritt att ha sina teologiska funderingar. Men om nu den kristna tron är ett så stort bekymmer för dessa plågade själar i Svenska kyrkans ledning, varför alls vara kvar i kyrkan? Varför inte bli ateister eller konvertera till islam? (Det skulle visserligen utplåna kyrkans styresskikt, men medlemmarna skulle å andra sidan börja komma tillbaka) Svaret är givetvis att Svenska kyrkan, trots vikande medlemsantal, fortfarande är innehavare av enorma tillgångar i skog, värdepapper och fastigheter, med vidhörande prestigefulla och lönsamma uppdrag. Det finns ju gränser för vilka försakelser samvetet skall kunna tvinga en till, även om man är domprost eller biskop…

Förnuft och känsla – det ena är bättre att basera lagstiftning på än det andra

8 augusti, 2015

Just nu får Liberala Ungdomsförbundet utstå en ström av hånfulla förlöjliganden, inte minst på det som något ironiskt kallas sociala medier. Ofta är det berättigat, men inte den här gången. Luf har på sin kongress antagit ett förslag om att avskaffa den ett år gamla lagen som förbjuder sex med djur. Och visst kan ett sådant förslag förlöjligas, men den som reflexmässigt gör det ställer sig frivilligt på samma intellektuella nivå som, tja, ett djur. Jag och flera andra har redan skrivit om det här, argumenten gäller fortfarande, så jag repriserar vad jag skrev när frågan var uppe för debatt för fyra år sedan:

==============================
Frågan om förbud mot tidelag är uppe igen, i onsdags röstade riksdagen om ett utökat förbud. Daniel Swedin skriver klokt om dubbelmoralen i detta på Aftonbladets ledarsida:

Jurister brukar hävda att vi redan har en kraftfull lagstiftning som kriminaliserar alla handlingar som verkar skadande på djur och att eventuellt förbud mot just sexuella utnyttjanden mest blir en symbolfråga. De argumenten biter inte på vänner av ett nytt tidelagsförbud. I torsdags stod folk­partisten Anita Brodén i plenisalen och hävdade att tidelag är ett ”accelererande problem”.

Är det så?

I en rapport som Djurskyddsmyndigheten presenterade i mitten av 2000-talet fann man att sedan 1970-talet har totalt 209 fall av misstänkta sexuella övergrepp mot djur rapporterats till polis och veterinärer.

Men de flesta av de 209 fallen handlade inte om människor som haft sex med djur. Det handlade om djur som skurits i könsdelarna och andra former av djurplågeri som redan är helt och hållet olagligt. Enligt myndigheten var det knappt tio fall på 30 år som inte täcktes av den redan existerande lagstiftningen. Det är de här få fallen riksdagen vill komma åt med ett nytt förbud.

Man kan tycka att det är i tunnaste laget. Varje djur som utnyttjas sexuellt är ett för mycket. Även om det inte skadas fysiskt. Men den eventuella psykiska skada tjurar och kor lider av att vid avel stimuleras sexuellt för att producera sperma eller att vid insemination få veterinärens arm införd i underlivet är riksdagen ointresserad av.

Professorn i antropologi Don Kulick skrev i ett debattinlägg när frågan var uppe förra gången, djursexförbud är rent hyckleri:

om man nu ska förespråka ett förbud mot sexuellt utnyttjande av djur, hur ska man då behandla artificiell inseminering av djur, som är en mångmiljardindustri – långt större än djurporrindustrin – som grundas på just sexuellt utnyttjande av djur? Artificiell inseminering handlar ju om att handjurs könsorgan stimuleras till ejakulation och att hondjur penetreras och fylls av sperma – av människor, med händer eller verktyg, och under tvångsliknande förhållanden.
Kan den visa människan som förklarar varför djur lider mer av sex än slakt också vara snäll och upplysa om varför artificiell inseminering av djur inte är ett synnerligen grovt exempel på just den typ av sexuellt utnyttjande som lagen i så fall bör förbjuda?

Kulicks fråga står fortfarande obesvarad.

Jag tycker att man, om man svänger sig med moralistiska argument, måste vara konsekvent. Förbudsförespråkarna vill förbjuda sexuella handlingar mot djur som görs för njutning medan de vill tillåta exakt samma sak om det görs för att tjäna pengar. För djuret självt spelar bevekelsegrunderna absolut ingen roll. Inte så lätt att se konsekvensen där, och det gjorde ju inte Kulick heller.

Jag är mycket medveten om att tillvaron inte går att dela upp i svart eller vitt, det är fullt av gråzoner och man måste agera efter hur verkligheten ser ut. Det jag vänder mig emot är alltså det självförhärligande moraliserandet i debatten. Det finns hos de som t ex förespråkar ”all kärlek är bra kärlek!” (…om det inte gäller polygamister förstås), eller att ”sexuella handlingar mot djur skall vara straffbart!” (…om man inte tjänar pengar på dem).

Jag vill inte förbjuda vare sig artificiell insemination eller köttätande. Jag inser att dessa saker rör sig i en moralisk gråzon. Därför är det mig också fullständigt främmande att anföra moralistiska skäl till att t ex förbjuda tidelag och samtidigt tycka att det är ok med att tillåta artificiell inseminering.

Själv tycker jag också att det verkar äckligt att ha sex med djur, men vad jag eller riksdagen tycker är ”äckligt” bör inte påverka lagstiftningen. Om nu tidelag förbjuds av djurskyddsskäl så skall av samma skäl också artificiell insemination förbjudas.

Zac skriver också om det och jag själv skrev om det förra gången, i november 2008. Läs också Hanna som då gjorde en mycket gedigen genomgång av frågan och smulade sönder alla förbudsargument som framfördes.
==============================

Att jämföra djur med barn och förståndshandikappade är absurt. Du äter varken barn eller förståndshandikappade. Djur är inte människor, de har inte mänskliga rättigheter! De ska skyddas från onödigt lidande, vilket nuvarande lagstiftning med förbud mot djurplågeri innefattar.

Visst kan man argumentera för att tidelag skall vara straffbart, men om strafflagstiftningen inte baseras på rationella överväganden om orsakad skada utan på majoritetens magkänsla om vad som är ”äckligt” är det inte en artskillnad mot det ryska eller saudiska rättssystemet, utan en gradskillnad.

Porrförbud är inte en lösning, det är ett problem

29 juli, 2015

För två år sedan diskuterades det om ett porrförbud i EU, det blev inget av med det då, men moralisterna ligger inte på latsidan. Nu har Sveriges Kvinnolobby, ROKS, med flera startat ett upprop mot ”den kommersiella porren” som görs ansvarig för allt ont i Världen från snett uttag av föräldradagar till nageltrång.
Mönstret är detsamma, för att få lagstiftarna med sig utmålas en mycket skruvad bild av verkligheten.

Porr, iallafall den som förbudsivrarna själva sett, eller fått beskriven för sig (det brukar inte framgå av argumentationen) handlar om våld och om den manliga lusten. Bilden sätts att det handlar om kvinnor sminkade som trettonåringar som utsätts för våldtäktsliknande handlingar.

Det finns naturligtvis dålig porr, liksom det finns andra dåliga uttryck för yttrandefriheten. Men att vilja förbjuda ”porr” gå grund av ”Anal Rape Whores Fest XXL III” är som vilja förbjuda ”tidskrifter” efter att ha sett en skymt av livsstilshyllan på Statoil när man betalde bensinen, eller vilja förbjuda ”tidningar” efter att ha sett en genomsnittlig krönika i en kulturbilaga. I vanliga fall brukar det anses vara en fördel att veta något om det man talar om, några sådana hänsynstaganden föresvävar uppenbarligen inte förbudsivrarna.

Teorin framförs att tittande på porr medför en avtrubbning och ständigt högre krav på extrema kickar. Något skäl till varför just porr skulle vara mer avtrubbande och beroendeframkallande än mat, musik, kriminalromaner eller tv-serier framförs dock inte.

Om det vore så att filmer uppmuntrar på det sättet, hur kan vi då tillåta skildringar av misshandel, våldtäkter och mord i bild och film? Mord och blod som är en av Sveriges stora kulturexporter. Hur kan vi tillåta fiktionaliserade mord som sänds på bästa sändningstid i tv och som i textform – med suggestiva bildomslag – översvämmar våra varuhus och bensinstationer? Svaret är att något sådant orsakssamband mellan fiktion och verklighet inte finns och heller aldrig kunnat påvisas i seriös forskning.

Naturligtvis finns det mycket enahanda och kvalitativt undermålig porr, men detta fenomen är sannerligen inte förbehållet just den kulturgenren. Som Hans Li Engnell skriver:

Jag är less på de ständiga missförstånd om porren som sprids av präktiga journalister och debattörer.

Porr är inte bara den mainstream hardcore som i decennier har pumpats ut från USA med kukar långt ned i halsen […] Det är en nidbild. Den består av så mycket mer. Det är hentai. Det är amatörporr. Förnedring och underkastelse. Det är kortväxta, långa, håriga och feta. Oralt, analt, sakralt. Det finns kort sagt något för alla smaker. Och detta utbud är möjligt främst tack vare internet.

Naomi Abramowicz konstaterar i dagens Expressen att porrbranschen är en av de mest radikala och progressiva, hon skriver mest om tekniken, men det handlar också om innehållet.

Amanda Hess har i Slate visat hur ett porrförbud skulle diskriminera kvinnor och sexuella minoriteter och direkt motverka syftet att riva ner skadliga könsstereotyper:

When we find gender disparities in other sectors—from literary journalism to tech—we urge industry leaders to assess the problem and encourage women to lean in. But when it comes to porn, the impulse is to just shut the whole thing down.

That’s unfortunate, because it reinforces the expectation that women can only ever be innocent bystanders to sexual material, never producers or consumers in their own right (banning all porn would mean negating the contributions of proudly feminist pornographers like Tristan Taormino, Nina Hartley, and Cindy Gallop). It glides over the experiences of female porn viewers (who have leveraged the Internet to find and distribute porn that appeals to them, even when it’s not marketed that way). It totally ignores the men who are ”sexualized” in porn (if pornography discriminates against women, can we all keep watching gay porn?). And it curtails discussion about the challenges faced by some men in the industry (like Derrick Burts, who contracted HIV in 2010, and Erik Rhodes, who died from a heart attack at 30 after heavy steroid use).

Enforcing a government ban on pornography won’t actually rid the world of smut (and the proposal, which has been raised before, is unlikely to lead to a legitimately enforceable ban). But the effort does make it a lot harder to talk about porn honestly, and to advocate for better representation of women in the industry. In a misguided effort to advocate for women, these activists are negating the sexuality of women, gay men, and all the straight guys who’d like to see more diversity in the porn they’re watching, too.

Anna Troberg har varit inne på samma resonemang:

När inte ens något så ordinärt som ett homopar får kyssas på den amerikansk dag-tv som redan sköljer över Europa, hur stora möjligheter tror ni att transsexuella, intersexuella och andra skulle ha att få se sin verklighet avbildad i media om EU, med konservativa länder som Italien, Polen och andra, fick igenom ett pornografiförbud? Redan nu tvingar betalningsförmedlare som VISA och Mastercard på oss en begränsande bibelbältesmoral. Hur långt ska det behöva gå innan tillräckligt många inser att vi befinner oss på ett sluttande plan där vår verklighet sakta men säkert begränsas av självutämnda moralväktare?

Salman Rushdie konstaterade redan 2004 att acceptansen för porr är ett tecken på hur fritt ett samhälle är.

Men det är ju så synd om skådespelarna hörs invändningen. Ingen kan ju vilja ställa upp på det där frivilligt? Jodå.
Vi behöver inte tycka synd om porrskådespelarna. En nyligen avslutad studie av kvinnliga sexskådespelare visar att de inte mår sämre än någon annan yrkesgrupp, tvärtom, de har en mer positiv självuppfattning än andra yrkeskvinnor av samma etnicitet och ålder. De uppskattar också sex mer än genomsnittet (duh!) Studien hittade inte något stöd för den av McKinnon förespråkade och vitt spridda teorin om ”defekta varor” – att porrfilmsaktörer i högre grad än andra skulle haft en uppväxt präglad av våld och övergrepp.

Naturligtvis finns det de som är i porrbranschen av fel anledning, som har ett självskadebeteende och har en omgivning som utnyttjar deras osäkerhet och utsatthet till att begå övergrepp. Men jag har aldrig hört någon EU-parlamentariker eller Kvinnolobbyrepresentant använda detta som argument för att totalförbjuda modebranschen, teatern eller den ”vanliga” filmindustrin. Lösningen måste vara att motarbeta avarterna, där också.

Hur tror du förresten att den typiska kvinnliga porrskådespelaren ser ut?

Du tänkte ”blond med enorma bröst” va?

Fel, den genomsnittiga porraktrisen i USA är en brunett med b-kupa. Den etniska fördelningen speglar exakt sammansättningen i hela befolkningen. Jon Millward har gjort ett fantastiskt ambitiöst datagräv om branschen. Är du det minsta intresserad av hur branschen ser ut – oavsett om du tycker att den skall finnas eller ej – läs vad han skriver.

Skallmätning och konsekvens

20 juli, 2015

Idag la Centerpartiet ut en jobbannons:

Vi söker en junior pressekreterare, gärna med annan etnisk bakgrund än svensk. Läs mer @Rattvise. #nyttjobb https://rattviseformedlingen.se/ledigajobb/centerpartiet-riksorganisation-soker-junior-pressekreterare-stockholm

Denna rasprofilering kritiserades hårt från delar av borgerligheten, medan vänstern och andra delar av borgerligheten inte tyckte det var något anmärkningsvärt alls. Rasprofileringen försvarades med ”äganderätt” och ”självbestämmande”

Det jag finner intressant är att hur många som inte har någon moralisk kompass alls i frågan. Antingen tycker man det är i sin ordning med etnicitet som urvalsgrund eller så gör man det inte. Jag frågade flera av de som tyckte att Centerpartiets kravspecifikation – ”för balansens skull” – var oproblematisk: Gäller detsamma när nattklubbsägare gör etnisk profilering bland de köande – ”för balansens skull”.
Flera svarade inte alls, flera svarade att det var det inte var samma sak. Slutsats:
”Arbetsgivare profilerar etniskt. Pga balans. Bra!”
”Krogägare profilerar etniskt. Pga balans. Dåligt!”
Att vara liberal är att vara kluven…

Det finns argument för och emot båda ståndpunkterna, åtminstone så länge det rör sig om privat verksamhet med många utförare. Men tycker man en sak i det ena fallet bör man rimligtvis tycka samma sak i det andra. De enda som jag vet satt ner foten helt i ena eller andra hörnet är hardcorelibertarianerna i FMSF och CUF: De ser det som självklart att ägaren bestämmer vem ägaren släpper in eller anställer, enligt de kriterier som ägaren själv satt upp: Kön, längd, vikt, byststorlek, hudfärg, hårfärg, religion, politiska åsikter, sexualitet eller klädsmak. Man behöver såklart inte hålla med dem om detta, men man måste erkänna att de har en klar och stringent linje.

Själv lutar jag åt att etnisk profilering alltid är något dåligt, vilket dock inte betyder att jag vill förbjuda det, allt som man anser är dåligt behöver nämligen inte förbjudas. Däremot kan det kritiseras. Det jag har svårt för är personer som stödjer lagstiftning mot etnisk profilering i krogköer (det är förbjudet) men tycker det är helt i sin ordning med etnisk profilering i jobbannonser (i stort sett tillåtet). Bestäm er!

Och oavsett om man anser att arbetsgivare skall ha rätt sätta upp vilka kravspecifikationer som helst eller ej – Man kan med Ivar Arpi undra, vad är det för slags arbetskompetens som sitter i det etniska ursprunget?

Varför efterlyste C inte hårdrockare, österbottningar, veganer, bluesmusiker, rollspelare eller vagabonder? Om nu mångfald var målet.
Mångfald syftar alltid på de med annan etnicitet än svensk. Inte mångfald av åsikter, livsstil, perspektiv eller bakgrund. Etnicitet.


%d bloggare gillar detta: