För en gångs skull är det rätt(mätigt) mycket Finland i medierna. Jag gissar dock att det tyvärr inte kommer att hålla i sig, så jag har i en artikel i Svensk Tidskrift sammanställt några lätta, och gratis, sätt att hålla koll på vad som händer i den östra rikshalvan.
(En detalj jag inte fick med i artikeln är att Henrik Meinander för två veckor sedan tilldelades Stora fackbokspriset 2017 från Ax:son Johnsonstiftelsen.)
Har åter skrivit en gästkrönika i Dagens Samhälle. Denna gång om Svenska Akademien.
Svenska Akademien har stora problem. Men det finns en lösning: Gå tillbaka till framtiden. Genom att åter låta den valbara kretsen innefatta svenskspråkiga som bor i Finland kan Akademien slå flera flugor i en smäll. Dels får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Dels bryter man upp den inskränkta kotterikultur som de senaste dagarna återigen visat sin destruktivitet.
Gör som Finlands ambassad och läs hela krönikan här.
En del retweets har mer sisu än andra!
Idag presenterade Riksbanken de nya 100- och 500-kronorssedlarna och de nya mynten. Därmed är serien komplett, och det återstår bara att ogiltigförklara de gamla dubletterna, vilket sker tämligen snart, 30 juli.
Förvånande nog har jag inte sett en enda debattartikel som rasar mot det faktum att det bara är män porträtterade på mynten, annat var det när sedlarnas utformning blev känd.
En proffskränkt ‘liberal’ räknade då ut att det var orättvist att summan av valörerna på de ”kvinnliga” sedlarna var lägre än för de ”manliga”… Men som Zac konstaterade så blir ju totalsumman 1870 kronor, det skulle inte bli jämt ens om ena könet fick bara tusenlappen och det andra resten.
Men det är inte heller så att alla sedlar används lika mycket, männen har där definitivt dragit det kortaste strået. Räknar man på de sedlar som faktiskt är i omlopp framkommer en bild av massiv kvinnodominans. Det kommer att vara kvinnor på 72% av antalet sedlar och på 62% av värdet. Birgit Nilssons femhundring utklassar ensam alla andra sedlar tillsammans i värdetävlingen. Man kunde alltså ha gott fog att skriva en upprörd debattartikel om hur det i själva verket är männen som sedeldiskrimineras. Men man låter bli, och konstaterar att man inte är en sån som vill vädra sina lokaltidningsbesvikelser i riksmedia. (En inställning som dessvärre inte delas av alla, Speciellt inte vad gäller Evert Taubes medverkan på frimärken och sedlar, en mycket känslig fråga för somliga.)
Vart tog silverkronan vägen?
Pengabalansen jämnas ut av att det på mynten bara förekommer män, eller, ja, en man, på tre valörer. Det roliga är att kopparpengarna kommer tillbaka. Det tråkiga är att den klassiska enkronan, som sett i stort sett likadan ut sedan 1830, nu försvinner. Den kommer att ersättas av en krona som är mindre och kopparfärgad, den får ungefär samma mått som den sista 50-öringen, som försvann för sex år sedan.
De nya mynten skall bland annat skilja sig från mynt i grannländerna. Och där är väl en förklaring till att silverkronan försvinner efter 187 års tjänst varav 144 under sitt nuvarande namn (tidigare hette den riksdaler). Det innebär också en återgång till den tradition där de minst värda mynten är kopparmynt, men varför femkronan skall byta färg kan jag faktiskt inte begripa. Riksbanken hade möjligheten att återställa den klassiska uppdelningen koppar-silver-guld†, men gjorde det inte. Kopparn kom tillbaka men silvret‡ försvann. Nu kommer det ett kort tag att se ut så här trevligt blandat, men…
…efter den 30 juni 2017 blir de gamla mynten ogiltiga som betalningsmedel, då försvinner en över tusen år gammal tradition att använda silvermynt i Sverige.
Bilder: Riksbanken
* Ah, kommer ni ihåg? Detta var på den tiden då proffskränkta fortfarande i skaror sökte sig till statsfeminismen, numera är det som bekant identitetspolitiken som är den huvudsakliga födkroken.
† Någon kanske invänder att det är serien brons-silver-guld som är klassisk, men traditionen att dela ut medaljer i de valörerna började inte förrän 1904, vid OS i St Louis. Koppar- silver- och guldmynt har däremot funnits parallellt i tusentals år.
‡De svenska ”silver”- och ”guld”-mynten innehåller inte längre dessa metaller, men ni fattar.
I torsdags fick vi i Stadsbyggnadsnämnden en dragning av det vinnande förslaget i arkitekttävlingen för ett nytt Nobelcenter. Det var som tidigare meddelats David Chipperfields kontor som vann med sitt förslag som kan beskrivas som en lysande mässingslåda.
Som synes kan placeringen ändras
Axess tror att byggnaden blir ett modernistiskt helvete som ingen vill fira i. Det vågar jag fastslå är fel, den arkitektoniska lösningen på insidan är av erkänt mycket hög kvalitet. Det är utsidan som många har problem med. Viktor Barth-Kron tycker dock att det är en låda man kan leva med: Att göra alla nöjda går som vanligt inte. Det finns en naturlig förklaring till att de allra flesta hus ser ut som lådor, låt vara med olika lösningar för taken. Ett mer vågat förslag av Sydneyoperatyp skulle, på den platsen, knappast heller mötas av idel uppskattning. VB-K konstaterar att på den platsen så är det vinnande förslaget en kompromiss som få gör vågen för men de flesta kan acceptera.
Återigen demonstreras problemet med Stockholmsk arkitekturdebatt: Upprördheten handlar om utsidan medan insidan ignoreras. Man talar form men glömmer funktion. Båda är viktiga, men bara den ena diskuteras.
Debatten kring Nobelcentret har dock den senaste tiden lika mycket handlat om vad som rivs som om vad som byggs. I tävlingsreglerna gavs möjligheten att behålla tullhuset och sjömagasinen på plats eller att inte göra det. Samtliga tre finalister valde att inte behålla några av de byggnader som nu finns på platsen. Men allt är inte klart i och med att tävlingen är avslutad. Det är fortfarande vi politiker som har sista ordet. Förslaget skall nu bearbetas innan det går ut på samråd, troligtvis till sommaren. Innan det går ut kommer vi i nämnden att tycka till om det, det finns då möjligheter att till exempel flytta på saker, jag konstaterar att möjligheten som gavs att fylla ut kajen inte heller utnyttjades av det vinnande förslaget.
Det nya huset kommer inte alls bara att användas till Nobelprisutdelningar eller konferenser. Själva idén med byggnaden är att den skall vara tillgänglig och den kommer att ha en bottenvåning som är öppen året runt för allmänheten utan inträdesavgift. Man skall dessutom komma ihåg att platsen som, sitt centrala läge till trots, nu är något av en avkrok inte kommer fortsätta vara det. När tunnelbanan i och med Alliansens beslut nu förlängs till Nacka kommer (T)–Kungsträdgården inte längre att vara en märkligt placerad slutstation utan ligga centralt på en kapacitetsstark linje som går från nordväst till sydöst. Det ger helt nya möjligheter för allmänheten att enkelt använda sig av all den kultur och vetenskap som finns, och kommer att finnas, på Blasieholmen och Skeppsholmen.
Ukraina har inte alls lika stark militär som Ryssland, och när det gäller psykologisk krigföring är Ryssland mästare. Men den här filmen visar hur Ukraina kombinerar ett militärt och psykologiskt försvar. Tetrapoder, av den typ som till exempel används för att bygga hamnpirar, har ställts upp som stridsvagnshinder vid gränsen mot Ryssland och målats för att påminna om det kulturella och historiska broderskapet mellan länderna:
Mercedes-Benz har ien reklamfilm citerat Karin Boye-dikten “I rörelse”, ni vet: Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.
Att sprida god poesi på svenska borde vara en gudi behaglig gärning, kan man tycka att Svenska Akademien borde tycka. Men det gör de inte, tvärtom.
Vanligen är det så att när (den absurt långa) skyddstiden har löpt ut 70 år efter upphovshenens död så är ett verk fritt att använda. (Verket har därmed mycket starkare skydd än upphovshenen själv. Levande personer har ett starkt skydd mot att användas i reklam de inte vill vara med i. Döda personer har inget sådant skydd, så man skulle helt lagligt kunna använda en bild av till exempel Olof Palme i en annons för kattmat eller utemöbler, bara man har rätt till bilden. Att så ändå inte görs beror på att reklamnyttan för sådana tilltag tenderar bli negativ, och vill man uppröra med målet att nå spridning är det mycket säkrare att bara visa något naket)
Här har företaget skött sig föredömligt och, trots att texten egentligen är fri att använda, kontrollerat med författaren närstående intressenter att det är ok. Mercedes-Benz har frågat Karin Boye-sällskapet om tillstånd och fått det, precis som Renault gjorde för ett decennium sedan. Men det räcker inte för Svenska Akademien, vars ständige sekreterare kallar användandet för gravplundring. Akademien hotar att använda sig av en undantagsparagraf i Upphovsrättslagen: De och två andra institutioner, Musikaliska Akademien och Akademien för de fria konsterna, kan nämligen åkalla det så kallade “klassikerskyddet” och föra talan mot bruk av “litterärt och konstnärligt verk […] som kränker den andliga odlingens intresse”.
Nu händer dock inte så mycket mer i det här ärendet eftersom annonseringen redan är avslutad. Men det vore dock välgörande med ett förtydligande från parnassen om vad som går för sig och inte för sig. För Akademiens upprördhet kommer väldigt plötsligt, jag hörde inget därifrån när en annan biltillverkare nyss under enorm mediebevakning släppte en reklamfilm som setts av många fler än MB-filmen, en reklamfilm som även den innehåller en mycket känd text, som dessutom ett ord har ändrats i. Liksom Anna Troberg undrar jag: När slår Svenska Akademien klassikerskyddet i huvudet på Zlatan och Volvo?
Du kan dock inte se på båda filmerna för att själv bilda dig en uppfattning. MB:s film är nerplockad från Youtube… Volvos är dock kvar.
Dags för nya lagregler kanske, och i väntan på det, dags för lite nytt blod i Akademien kanske?
OBS i P1 är något så unikt som ett program som låter debatten ta tid och debattörerna utveckla sina tankar. På sin hemsida beskriver sig programmet:
OBS är Sveriges Radios forum för svensk och utländsk idédebatt. Det är en radions kultursida som befinner sig i skärningspunkten mellan kultur och samhälle. Som sådan har den ett demokratiskt och folkbildande uppdrag. Här hörs en mångfald av röster.
OBS spejar utåt och kopplar ihop internationella fenomen och debatter med det som händer i Sverige. Här hör du om ny utländsk fack- och skönlitteratur från hela världen, och om debatten som förs i utländsk media.
I en tid där farliga förenklingar ligger nära till hands, vill Obs nyansera, fördjupa och ge sammanhang. Obs kastar sig inte över de snabba trenderna för att göra dem till sina, men är däremot alltid på jakt efter att fånga upp skeenden i tiden, undersöka dem och helst ligga steget före i granskningen av den växlande tidsandan.
Obs har sänts sedan den 1 april 1963.
Och det har de gjort bra. Men nu är det slut med det, insnöade räckviddsräknare på huvudkontoret vid Gärdet har bestämt att programmet skall läggas ner i januari. Det skall ersättas med ett snabbare format med det uttalade syftet att sätta avtryck i sociala medier. Som om det inte redan fanns sådana i överflöd.
Jag betalar licens för att slippa klickjagande vindflöjlar. SR, håll era ängsliga fingrar borta från Obs!
Jag håller oftast inte med Per Wirtén för fem öre, men här är han på spiken när han skriver att
Obs var ju ett program som in i det längsta envisades med att vara annorlunda. I dagens nervösa, osäkra och likriktade mediaklimat kan inte det accepteras av chefer utan egentligt intresse av kultur- och idédebatt. De kommentarer som kommit från olika chefer, till exempel för SR:s kulturredaktion, bekräftar att de ser annorlundahet, annanhet och avvikelse från normer som stort problem. Obs gjorde ”radio slow”. Att det fick fortsätta irriterade många. För en del mediachefer verkar Obs varit en ren provokation.
Då beskedet kom om nedläggningen av radions allra äldsta program – det har funnits i femtio år – skrev Expressen om hur eftertankens bastion läggs ner:
Farhågan som väckts är att P1 ska gå samma väg som SVT Debatt, alltså att satsa på maximalt munhuggeri. Nuförtiden är det tyvärr dit vi som tankarna går när vi hör ordet ”debattprogram”. Kanske glöms det bort att även ”Obs” är ett program för kultur- och idédebatt. Eftersom det bygger på inläsning av skrivna inlagor garanteras ett annat tempo än det som dominerar i övriga medier.
Just därför känns det olycksbådande när P1:s ansvariga Nina Glans säger till GP: ”Vi behöver nå ut bättre, oftare vara först och bli tydligare.”
Tydlighet är inte alltid förenligt med eftertanke. Att vara först är inte alltid att vara bäst. Om något behövs i vår tids medieklimat är det nog snarare röster som vågar vara sist. Som tar sig tid för eftertanke – ja, det betyder att tänka efter. Efter att nätflocken har tyckt färdigt. Inte vara först på varje boll, utan snarare finna mönster i bollhavet.
Björn af Kleen undrar i ett långt inlägg i Expressen om Obs blir det första offret för klickdöden – Att en artikels eller ett inslags relevans och värde för debatten mäts i antalet delningar på Twitter och Facebook.
Jag fattar inte hur radion ska lyckas konkurrera med kultursidorna i mediechefernas ängsliga agendasättardesperation, säger författaren och ”Obs”-medarbetaren Magnus Linton. Kultursidesdebatterna har varit bra och viktiga – men många inlägg är främst affektiva: nyckeln till agendasättande är enskilda skribenters upprördhet. En tidning kan framkalla reaktion med spektakulära utgörningar, Bengt Ohlsson över tre sidor. Ska P1 göra samma sak? ”Ring P1” kan reta upp folk ute i busken, men ska kulturprogrammen bli motsvarigheten på Södermalm?
På SvD:s ledarsida undrar Per Gudmundson idag hur många Obs man får för ett OS?
[uppdatering: Barometern skriver att en trotjänare försvinner i skymundan. På SvD:s web svarar Sveriges Radios kulturchef Mattias Hermansson att Obs inte skall försvinna utan utvecklas
tillsammans med andra program som också sysslar med kultur- och idédebatt så att de även i framtiden ska kunna många lyssnare med kvalificerat innehåll med fokus på reflektion och omvärldsblick
Om det är en rökridå eller om det betyder att SR verkligen inser det långsamma formatets betydelse återstår att se. Vad som kan konstateras är att SR anser att kritiken varit besvärande.]
I veckan gjorde AIK Fotboll reklam för kommande matcher: Gå två – betala för tre. Det var ett sätt att protestera mot polisens orimliga avgifter för bevakning.
Tro inte att dessa avgifter bara handlar om sport, redan nu stoppas också kulturevenemang eftersom polisen fått rätt att fullständigt godtyckligt kräva beskyddarpengar. En rätt de gärna använder. Till exempel vid ett elektroniskt dansmusikevent i Norrköping i november 2011.
Polisen slog till med en räkning på 704800 kronor för att sköta bevakningen Detta ledde, förutsägbart, till att festivalen Majestic 12 fick ställas in (Alternativet att tacka nej till ”beskyddet” och ordna egna vakter finns inte, då blev tillställningen olaglig och kunde stängas av sagda polis)
Polisen skyllde på att man vid den tidigare upplagan av festivalen ett år tidigare hittat drogpåverkade personer – 40 stycken av en publik på 2200. Tja, om man tar 2200 slumpmässigt utvalda personer i hela befolkningen så lär man upptäcka en hel del miss-/brukare där också. Men för att bevaka väntade 2500 besökare ville polisen ha betalt för 77(!) poliser i tio timmar. Slår man ut det på hela publiken fick alltså varje besökare i 19 minuter en alldeles egen konstapel som i personligt samtal kunde informera besökaren om att knark är bajs.
Arrangörerna, som inte fått någon förvarning om beloppets storlek av polisen, satt plötsligt med hundratusentals kronor i skulder.
På festivalens facebookgrupp fanns detta diagram som jämför olika stora musikevenemang i Sverige och kostnaden för polisnärvaron där:
högupplöst bild finns här
Föraningarna som Mattias Svensson då hade har tyvärr besannats:
polisen [kan] i praktiken godtyckligt och efter egen bekvämlighet avgöra vilka kulturevenemang som i framtiden kommer att tillåtas eller inte. Det är en direkt samhällsfarlig ordning.
Norrköping, två år senare: I våras tvingades kommunen ställa in ett kommunalt arrangemang med fritt inträde för att ha råd att finansiera ett annat kommunalt arrangemang med fritt inträde eftersom polisen anser att det senare anordnas i vinstsyfte. Polisen krävde beskyddarpengar som motsvarade halva den totala budgeten för arrangemanget. Det ledde till politisk enighet i Norrköpings stadshus om att systemet är trasigt, även de som tyckte det var ok då Majestic 12 drabbades är nu kritiska mot polisens debiteringsrätt.
Erik Helmerson skrev om systemet i DN i veckan: Polisen skall inte sälja beskydd:
Förra året föreslog Björn Erikssons stora huliganutredning att avgifterna helt sonika skulle slopas. Det förslaget var alldeles för bra och okomplicerat för att vinna regeringens gillande.
I vad som närmast liknar beslutsfobi utnämnde justitieminister Beatrice Ask en ny utredare, före detta justitierådet Bo Svensson.
Utredare Bo Svensson föreslog i maj att maxavgiften skulle halveras, det var ju bra, mindre bra var att skyldigheten att betala också skulle gälla ideella föreningar. Det får visserligen bort orättvisan mellan olika fotbolls- och hockeylag, men det innebär också att hela kultursektorn, inte bara företag och kommuner, nu riskerar behöva betala för polisbeskydd.
Kontroversiella teateruppsättningar eller utställningar som behöver skyddas på grund av hot kan få betala för polisbevakning om den överstiger kostnader på 44 300 kronor. Men Bo Svensson menar att förslaget inte kommer att hämma kulturlivet.
– Mindre kulturfestivaler har ingen polisbevakning överhuvudtaget och de kommer inte upp i de kostnader där de behöver betala. Därtill tycker jag inte att det rätta sättet att stödja ideella föreningar är att ge gratis polisbevakning. De kan få bidrag på annat sätt, säger Bo Svensson.
Idag kan alltså polisen bestämma sig för att stoppa en laglig kulturyttring genom att lägga på den en kostnad den inte har råd att betala. Det är illa nog. I det nya förslaget utvidgas den rätten till alla som med hot och våld vill stoppa samma kulturyttring(!) Hur tänkte du nu Svensson?
Helmerson läser TT:s sammanställning av remissvaren på Svenssons utredning:
resultatet är självklart: Både idrottsrörelsen och Konkurrensverket är djupt kritiska. Inte ens Rikspolisstyrelsen är nöjd; polischeferna vill nämligen fortsätta ta fullt betalt eftersom en halvering ”skulle ge klubbarna mindre incitament att arbeta med säkerheten”.
Det är ett barockt argument. Säkerheten och kampen mot huliganism är redan topprioriterat och kostnaderna, även utan polisfakturor, svårt betungande för framför allt storstadsklubbarna. Det vore kanske rimligare att ge Polisen betydligt mindre pengar så att myndigheten får incitament att effektivisera sin verksamhet?
Kjell Häglund undrar i en krönika i tidningen Journalisten varför ingen enda grävande reporter bryr sig om denna skandal.
Ingen har ens ställt frågan till Beatrice Ask (eller överhuvudtaget väckt den) varför hon kastade en underbyggd och remisstödd utredning i papperskorgen för att ersätta den med medvetna missförstånd.
Han ger svaret själv:
Någonstans i detta finns ett mediefinansiellt mönster, nämligen det som Johan Croneman pekade på i sin DN-krönika: att medierna prioriterar journalistik som kan aggregera snabba svallvågor på webben. Och knappt något åstadkommer detta lika effektivt som sport – inte minst får supporterrivalitet sportsidorna att flöda av läsarinteraktivitet. Självklart surfar sportredaktionerna på detta, skapar och modifierar sitt material för mesta möjliga läsarlänkning. Och därmed saknar en dagstidning praktiskt taget incitament (för att tala RPS-språk) för att gräva djupare i frågan om polisnotorna – den kan leva så mycket längre, och ge så många fler spinoffeffekter, när man utformar den för åsikter och känsloargument.
Det är också något Lars Anders Johansson irriterar sig på storligen:
En tröttsam sak som så gott som alltid inträffar när frågan om polisnotor kommer upp i debatten är att det plötsligt dyker in ett antal personer som är helt ointresserade och följaktligen oinsatta i frågeställningen som tar tillfället i akt att spy ut sitt hat mot elitfotbollen i allmänhet och supporterkulturen i synnerhet. Till vardags sansade medborgare som anser sig stå upp för rättsstaten och dess principer i andra sammanhang kastar plötsligt alla sådana hänsyn över ända och tycker att polisens straffavgifter är rimliga.
Som sagt, systemet drabbar inte ”bara” stora publiksporter, det drabbar också alla möjliga kulturyttringar. Inte ens om man hatar fotboll, hockey och techno kan man tycka att dagens system eller det system som regeringens nuvarande utredare föreslår är vettigt.
Svenssons förslag bör kasseras omedelbart. Som tur är behöver regeringen inte göra en ny utredning, det finns redan en bra utredning och ett bra förslag: Björn Erikssons.
[uppdatering: även Anders Lindblad skriver om AIK:s annons i dagens SvD Sport]
Västekot i Sveriges Radio meddelar att den man från Göteborg som ofredat och hotat hundratals personer nu åtalats. Det vill jag läsa mer om, så jag går till Den Stora Morgontidningen därifrån, de har naturligtvis också en artikel:
Vad märkligt, Sveriges Radio talade ju om både kvinnor och män. Men det kanske står med i bildtexten?
Blondinbella, Isabella Löwengrip, är en av de hundratals kvinnor som utsatts för hot av valarbetaren.
I ingressen kanske det nämns då?
En 29-årig valarbetare har åtalats efter att ha ofredat och dödshotat hundratals kvinnor. Bland offren finns så väl lokala politiker som rikskända entreprenören Blondinbella.
I brödtexten kanske?
I höstas avslöjades att en socialdemokratisk valarbetare misstänktes för att ha skickat ett stort antal hot- och våldtäktsbrev till kvinnor i hela landet.
Mhmm…
Nu har mannen, som erkänt, åtalats för olaga hot och sexuellt ofredande vid Göteborgs tingsrätt.
Målsägande är elva kvinnor och tre politiker.
Joråsåatte…
Fast det finns de som tar ännu lättare på fakta: I TT:s rapportering finns inga hotade män, alls. Jag bloggade om detta fenomen för ett par veckor sedan; passar inte verkligheten in i den förutbestämda artikelvinkeln är det verkligheten som får vika. När Uppdrag Granskning hade sitt program om näthat var samtliga utsatta som framträdde i programmet kvinnor. Den uttalade tesen var också att detta var något som specifikt drabbade kvinnor. Vilket programskaparna också stod fast vid efter att de kritiserats:
Visst existerar det män som blir både hotade för sina åsikter, och som blir hatade, men, de är betydligt färre. Så är det bara.
”Så är det bara”… De kunde ju annars tänkts ha lärt sig något av en undersökning publicerad i deras egen branschtidning Journalisten. Den visar att det bland journalister är en större andel av männen än av kvinnorna som får ta emot hot. En helt annan verklighet än den Uppdrag Granskning valde att redovisa i sitt program om näthat, där hot och hat framställdes som något som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet. Eller det andra hatet heller. Valarbetaren skickade ju pappersbrev, hundratals, det var inte hans ip-adress utan hans fingeravtryck som band honom vid brottet.
11 maj hade SvD som huvudnummer en stort uppslagen undersökning om hur hotade kvinnliga riksdagspolitiker är. Oroväckande höga siffror, men utan något att jämföra med hänger de i luften. Är kvinnor mer drabbade än män, är politiker mer drabbade än socialsekreterare, poliser och miljöinspektörer? Vad skall vi göra åt det? Vad svaret blir beror ju på om de är hotade för att de är kvinnor eller för att de är politiker. Men det lät oss inte Svenska Dagbladet få veta. En kvalificerad gissning skulle vara att det bland riksdagsledamöter ligger till på samma sätt som bland journalister – utsattheten för hot och hat är tämligen jämnt fördelad mellan könen. Det hade varit lätt för SvD att fråga samtliga riksdagsledamöter, men av någon anledning valde de att bara fråga en utvald grupp, syftet bakom vinkeln kan vi bara gissa oss till.
Jag är ingen anhängare av polisbashande hiphopande potheads, men så länge de inte ägnar sig åt rena olagligheter vid sina framträdanden så är det är inte polisen som skall bestämma om de skall få spela eller ej, det är arrangören. Örebropolisen har dock bestämt att det vid en spelning i Kumla med bandet Labyrint krävs 14+4 vakter för förväntade 300 besökare. Det gör arrangemanget ekonomiskt ohållbart. Det går inte helt att frigöra sig från misstanken att bandets samhällskritik och drogliberalism har bidragit till polisens kalkyl. Föraningarna som Mattias Svensson hade hösten 2011 har tyvärr besannats:
polisen [kan] i praktiken godtyckligt och efter egen bekvämlighet avgöra vilka kulturevenemang som i framtiden kommer att tillåtas eller inte. Det är en direkt samhällsfarlig ordning.
Då handlade det om det elektroniska dansmusikeventet Majestic 12 i Norrköping, arrangörerna hade tvingats ställa in eftersom de inte hade råd att betala polisnotan. Jag skrev om saken då, det var mitt dittills* mest lästa blogginlägg sedan jag fick fungerande statistik i februari 2010. Om du vill dansa till musiken måste du pynta till polisen:
Polisen skyller på att man vid förra årets tillställning hittade drogpåverkade personer – 40 stycken av en publik på 2200. Tja, om man tar 2200 slumpmässigt utvalda personer i hela befolkningen så lär man upptäcka en hel del miss-/brukare där också. Men för att bevaka årets väntade 2500 besökare ville polisen ha betalt för 77(!) poliser i tio timmar, vilket alltså ger varje konstapel 19 minuter per person för att informera om att knark är bajs.
Arrangörerna, som inte fått någon förvarning om beloppets storlek av polisen, sitter nu med hundratusentals kronor i skulder.
Norrköping, två år senare. Nu tvingas kommunen ställa in ett kommunalt arrangemang med fritt inträde för att ha råd att finansiera ett annat kommunalt arrangemang med fritt inträde eftersom polisen anser att det senare anordnas i vinstsyfte. Polisen kräver beskyddarpengar som motsvarar halva den totala budgeten för arrangemanget. Nu råder politisk enighet i Norrköpings stadshus om att systemet är trasigt, även de som tyckte det var ok då Majestic 12 drabbades är nu kritiska mot polisens debiteringsrätt.
Regeringens utredare Bo Svensson föreslog i förra veckan att maxavgiften skall halveras, det är ju bra, mindre bra är att skyldigheten att betala också skall gälla ideella föreningar. Det får visserligen bort orättvisan mellan olika fotbolls- och hockeylag, men det innebär också att hela kultursektorn nu också riskerar behöva betala för polisbeskydd.
Kontroversiella teateruppsättningar eller utställningar som behöver skyddas på grund av hot kan få betala för polisbevakning om den överstiger kostnader på 44 300 kronor. Men Bo Svensson menar att förslaget inte kommer att hämma kulturlivet.
– Mindre kulturfestivaler har ingen polisbevakning överhuvudtaget och de kommer inte upp i de kostnader där de behöver betala. Därtill tycker jag inte att det rätta sättet att stödja ideella föreningar är att ge gratis polisbevakning. De kan få bidrag på annat sätt, säger Bo Svensson.
Idag kan alltså polisen bestämma sig för att stoppa en laglig kulturyttring genom att lägga på den en kostnad den inte har råd att betala. Det är illa nog. I det nya förslaget utvidgas den rätten till alla som med hot och våld vill stoppa samma kulturyttring(!) Hur tänkte du nu Svensson?
*Nu är det (tusen visningar på en dag) slaget med god marginal av först inlägget om matköerna vid Klara kyrka (tre tusen på en dag) och sedan inlägget om Fattiga Frida (trettio tusen på en dag)
No size fits all 