Posts Tagged ‘finland’

Fortsätt följa Finland

10 december, 2017

För en gångs skull är det rätt(mätigt) mycket Finland i medierna. Jag gissar dock att det tyvärr inte kommer att hålla i sig, så jag har i en artikel i Svensk Tidskrift sammanställt några lätta, och gratis, sätt att hålla koll på vad som händer i den östra rikshalvan.

(En detalj jag inte fick med i artikeln är att Henrik Meinander för två veckor sedan tilldelades Stora fackbokspriset 2017 från Ax:son Johnsonstiftelsen.)

Bryt Akademiens inskränkta kotterikultur med hjälp av Finland!

25 november, 2017

Har åter skrivit en gästkrönika i Dagens Samhälle. Denna gång om Svenska Akademien.

Svenska Akademien har stora problem. Men det finns en lösning: Gå tillbaka till framtiden. Genom att åter låta den valbara kretsen innefatta svenskspråkiga som bor i Finland kan Akademien slå flera flugor i en smäll. Dels får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Dels bryter man upp den inskränkta kotterikultur som de senaste dagarna återigen visat sin destruktivitet.

Gör som Finlands ambassad och läs hela krönikan här.

Skärmdump från Twitter, Finska Ambassaden retweetar Dagens Samhälles tweet om min artikel.
En del retweets har mer sisu än andra!

Man skall gå över Ålands hav efter akademiledamöter.

9 november, 2013

Publicerade i går följande artikel i Svensk Tidskrift:

I förrgår, 6 november, firades Svenska dagen i Finland. Med anledning av det publicerades i Hufvudstadsbladet en intervju med Svenska Akademiens förre ständige sekreterare, Horace Engdahl. Där diskuterades bland annat det rika kulturskapandet på svenska språket i Finland och våra folks kunskaper om varandra.

I intervjun för Engdahl fram åsikten att vi rikssvenskar har för dålig koll på finlandssvenska författare, Svenskfinland och Finland över huvud taget. Det har han fullständigt rätt i. Men något senare kommer han, antagligen utan att tänka på det, in på en möjlighet att handgripligen göra något åt det. Han diskuterar hur svårt det är att välja in nya ledamöter, nu aktuellt efter Ulf Linde.

Engdahl och den övriga Akademien har här en chans att slå två flugor i en smäll, genom att utöka den valbara kretsen till svenskspråkiga som bor i Finland så får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Det är, återigen, dags för en finlandssvensk på den lediga platsen i Akademien.

Det finns inget i Gustaf III:s stadgar som säger att man måste vara svensk medborgare för att sitta i Svenska Akademien, det är språket som är det viktiga. Franska Akademien har hela den frankofona världen som upptagningsområde, för sju år sedan tog de in sin första kvinnliga författare från Maghreb-området (Nordafrika). Akademien, som skall värna och utveckla det franska språket, bryr sig inte om medborgarskap. Tyvärr gäller detta inte för Svenska Akademien, sedan 1811 har ingen finlandssvensk eller annan icke svensk medborgare fått vara med.

När Finland förlorades till Ryssland var det inte alls självklart att landet också skulle avskäras från Svenska Akademien. Det var dåvarande kronprinsen Karl Johan som på grund av sin starka motvilja mot Gustaf Mauritz Armfeldt drev igenom att man inte kunde sitta i Akademien utan att vara svensk medborgare. Och därvid har det blivit i över två hundra år, trots att man med fog kan anta att någon sådan begränsning aldrig föresvävade Gustaf III när han 1786 instiftade Svenska Akademien efter fransk förebild.

Det är möjligt att det behövs ett kungligt beslut för att återgå till vad som är ursprungligt och rätt. Men det är bara Akademien själv som kan väcka frågan. Oavsett om de sedan tänker fråga kungen eller ej. (Horace Engdahl inväntade inte stadgeändring när han själv bröt mot reglerna och avgick som ständig sekreterare efter tio år trots att stadgarna uttryckligen säger att man bara kan avgå med döden.) Kungen brukar inte vilja riva upp beslut tagna av hans företrädare, men här finns två motstridiga beslut, så det går mycket väl att motivera ett återgående till Gustaf III:s grundtanke. Det borde vara en självklarhet att svenskspråkiga författare och kulturpersoner oavsett bostadsort eller medborgarskap skall kunna sitta i Svenska Akademien.

I artikeln i Hufvudstadsbladet berättar Horace Engdahl att Akademien ofta diskuterar svenska språkets ställning i Finland:

Tillsammans med finländska språkvetare och Svenska litteratursällskapet diskuterar man hur språket bäst ska tryggas. Engdahl tycker att en levande finlandssvensk litteratur och kultur är viktig också för Sverige.

Några rader senare konstaterar Engdahl att:

Den finlandssvenska litteraturen håller en otroligt hög kvalitet.

Sedan förklarar han hur svårt det är att hitta bra namn för att fylla de stolar som blivit tomma:

Det är mycket mer ångestfullt än att välja Nobelpristagare, för nästa år kommer det en ny.

Precis, Horace. Det är bara att lägga ihop ett, ett och ett – vad väntar ni på?

 

Den finska TV-serien om vår gemensamma historia – “Finland är svenskt” – sänds just nu på SVT2, lördagar 17.15, den kan också ses på SVT Play.

Intervjun med Horace Engdahl finns att läsa här.

Finland är svenskt, nu också i SVT

12 oktober, 2013

I februari bloggade jag om om den finländska tv-serien Suomi on ruotsalainen – Finland är svenskt. Jag hoppades då att SVT skulle köpa in serien. Nu har det hänt! Den sänds på TV2 på lördagseftermiddagar och har nu kommit till andra delen. Men det är inte för sent att se den från början, den går att se på SVT Play 30 dagar efter sändning. (Dock kan den bara ses i Sverige, när den sändes i Finland fanns ingen begränsning vid statsgränser)

Serien vill bättra på de dåliga kunskaperna i Finland om Finlands och Sveriges långa historia tillsammans, och visa hur mycket som fortfarande förenar oss. Seriens titel är medvetet provokativ, det finns många som inte vill erkänna hur mycket vi har gemensamt. Som historikern Matti Klinge träffande beskriver det, 1809 uppstod två Sverige, det ena kallades Finland.

Det finns en del att jobba med, Sannfinländarna, det enda svenskfientliga partiet i världen, har växt på sistone. (Aggressiviteten hos dem har lett till att programledaren tvingats skaffa hemligt telefonnummer.) Bland de föreställningar de rider på finns att Finland var ockuperat av Sverige. Men då svenskarna kom till Finland fanns ingen finsk statsbildning (knappt ens en svensk, nationen Sverige, där Finland, eller Österland, var en jämställd del, konsoliderades inte förrän på 1500-talet). Finland var lika mycket del av Sverige som Västergötland eller Småland.

Samma lag gällde öster och väster om Bottenviken. Samma skatter. Samma kyrka. Den som ville göra ordentlig karriär behövde kunna svenska – liksom man i dag behöver kunna engelska – men det spelade ingen roll om man kom från Dalarna eller Nyland (inte ens om man kom från Estland eller Skottland).

En seglivad myt är att Sverige inte gav någon hjälp till Finland under Andra Världskriget. Den har förstärkts av allmänt finskt mindervärdeskomplex och avundsjuka att vi slapp undan kriget så förhållandevis lätt, men dess ursprung är att Sverige (och Norge) vägrade ge tillstånd till en fransk-brittisk plan att skicka soldater via Narvik genom Sverige till den finska fronten. Sveriges skäl var att det skulle tas illa upp av Sovjet men också misstanken att de Allierade i själva verket var ute efter att ockupera de svenska malmfälten för att hindra järnmalmsexporten till Tyskland. Misstanken visade sig stämma.

Historieforskningen har efteråt visat att operationens riktiga mål var att ockupera de svenska malmfälten innan tyskarna skulle försöka detsamma. Englands premiärminister Chamberlain avslöjade för fransmännen att operationens mål bara nominellt var att hjälpa Finland. Också Winston Churchills memoarer bekräftar detta.

Det hindrade inte marskalk Mannerheim att bli ursinning över ”sveket”, detta, trots att det var orättvist, lever kvar i det historiska medvetandet i Finland än idag.

I själva verket var Sveriges hjälp helt avgörande för Finlands krigsinsats, Sverige gav krediter motsvarande halva(!) finska statsbudgeten och en hel tredjedel(!) av vårt flygvapen skickades till Finland, plus mängder av vapen och ammunition, till exempel 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner och 100 luftvärnspjäser. Detta i en situation när Sverige självt hotades av invasion från Frankrike, Storbritannien, Sovjet och dess allierade: Tyskland.

Introbild till Finland är svenskt, med symboler för rättsväsende, skola, senap m m

Klicka på bilden, eller här, för att titta

Att de historiska kunskaperna om Sverige och svensktiden i Finland är dåliga är dock en östanfläkt i jämförelse med de miserabelt dåliga kunskaperna om Finland, och vår gemensamma historia, i Sverige.

Hur många i Sverige vet till exempel att Finland var en likvärdig del av svenska riket? Att Åland pratat svenska i tusen år – tre gånger så länge som Skåne? En pet peeve för mig är när svensktalande människor i inbillad vidsynthet kallar Finlands huvudstad för Helsinki. På svenska heter den Helsingfors, och det var också det ursprugliga namnet i Finland. ”Helsinki” är bara en förfinskad variant av det namn staden fick då den grundades av Gustav Vasa 1550.

En likhet man kanske inte tänker på är faktiskt språken. Det finns inga andra språk som har ett större gemensamt ordförråd – som naturligtvis beror på vår långa gemensamma historia. Det är visserligen oftast olika bokstäver, men orden betyder exakt samma sak, vilket är mycket ovanligt mellan olika språk. Det gör översättning mellan språken lätt. Svenska och finska är för övrigt de enda två språk som skiljer på såpa och tvål och bland de få som skiljer på peppar och paprika.

I första avsnittet medverkar många i Sverige kända namn, till exempel Dick Harrison, Miika Nousiainen, författaren till Hallonbåtsflyktingen, och Hannu Olkinuora, bland annat tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet, som tragiskt nog avled i cancer innan serien började sändas.

Eftertext, In Memoriam Hannu Olkinuora


%d bloggare gillar detta: