Posts Tagged ‘svt’

När du gör ett gräv, akta dig så att du inte själv ramlar i gropen

7 november, 2017

Uppdrag Granskning gör ett viktigt arbete, eller rättare sagt, de borde göra det. Men ett ”avslöjande” från journalister som inte begriper skillnaden mellan rörelseintäkter och vinst är inte förtroendeingivande. Detta alltså i det grävande flaggskeppsprogrammet i ett företag som varje år cashar in åtta miljarder av våra tvångstaxerade licenspengar och snart kommer att ta in dessa pengar direkt på skattsedeln, eftersom folks betalningsvilja har minskat.

Undrar du vad den riktiga procentsiffran för Nikes skatt är? I den senaste kvartalsrapporten kan man se att Nike gjorde en vinst på 14,2% av omsättningen och betalade 13,2% i skatt på den vinsten.

En försäljning utanför Nordamerika på cirka 17 miljarder dollar och en vinstskatt på 1,9% av omsättningen stämmer med UG:s siffror. Förutom att UG alltså tror att omsättning är samma sak som vinst. Men när man finansieras med tvångstaxerade pengar, vare sig det kallas licens eller skatt, så är det nog lätt hänt att förståelse för grundläggande företagsekonomi inte är ett krav för anställning.

Tipstack till Dennis Josefsson på Twitter som upptäckte det.

[Uppdatering: SVT har ändrat i artikeln och skriver nu att det handlar om ”flera år” och ”genom åren” i stället för ”förra året”. (Jag har från källa på TT fått höra att det handlar om 15 år, då hamnar också storleken på den ackumulerade vinsten inom trovärdighetens gräns) Men det kvarvarande intrycket är att UG och SVT faktiskt inte har koll på hur saker hänger i hop. En artikel som förklarar saken mycket bättre är skriven av TT, den finns t ex här.]

Nej, en kanyl i sandlådan betyder inte att sprutbytet misslyckats

20 oktober, 2013

Nyligen stack sig ett förskolebarn på en kanyl som låg på förskoleområdet på Kungsholmen, nära landstingets försöksverksamhet för sprutbyte. Detta fick  sprutbytesmotståndarna att vädra morgonluft.

Ja, det är helt oacceptabelt att det skräpar använda kanyler på stan, speciellt där små barn kan sticka sig på dem. Men det skall påminnas om att detta inte är något som kommit med sprutbytesprogrammet. Då jag bodde nära Rödabergsskolan för femton år sedan hade skolan stora problem med krossade flaskor, kanyler och annan bråte från diverse missbrukare som uppehöll sig på skolgården.

På fullmäktigegruppmötet förra veckan fick vi information om vad utredningen hittills kommit fram till, de uppgifter som talade om hur sprutor vräkts ut utan kontroll var tämligen överdrivna, det handlar om storleksordningen 20 000 ut, 19 000 in. Men naturligtvis skall kollen vara ännu bättre, det är en spruta in – en spruta ut som gäller. Det diskuteras också att märka sprutorna så de kan spåras, det är ju inte alls säkert att kanylerna på förskolegården kommer från landstinget.

Argumenten mot sprutbyte går ut på att allt som objektivt försvårar för missbrukare att missbruka är bra. Men människor fungerar inte så, de konstaterar inte att ”nu gick jävligheten i mitt liv upp tio procent så det är nog dags att jag slutar knarka, klipper mig och skaffar mig ett jobb”. De konstaterar att jävligheten i deras liv gick upp tio procent och lägger den energi de fortfarande kan uppbåda på nästa fix i stället. Effekterna av den repressiva narkotikapolitiken kan sammanfattas med att den visserligen gör det svårare att börja knarka, men den gör det också svårare att sluta knarka. Man kan tycka att det går på ett ut, men till detta skall läggas att polisen jagar människor vars enda brott är att de är missbrukare och att missbrukarna drabbas av sjukdomar på grund av brist på rena sprutor och våld på grund av att de inte har någon trygg plats att sova på.

En human missbruksvård innebär att vi möter människor där de är, inte där vi önskar att de skulle vara. Både behandlingshem och sprutbyte behövs och båda skall naturligtvis skötas ordentligt. Detsamma gäller boende för missbrukare och andra hemlösa. I Stockholm finns nu ett boende som tar emot människor som inte är helt ”rena”: På Västberga är det inte tillåtet att ha eller bruka narkotika eller alkohol på boendet, däremot får boende komma in om de är påverkade, förutsatt att de inte är våldsamma eller beter sig aggressivt mot personalen eller de andra som bor där.

Vi har nu facit över fyra decennier av bejerotsk repressionspolitik, vi har sett vad den leder till: Dödligheten för sprutmissbrukare i Sverige ligger i topp i Europa.  Vi har försökt med den repressiva vägen i över fyrtio år, den leder inte framåt. Argumentet ”skattepengar skall inte subventionera missbruk” är populärt bland sprutbytesmotståndare, men det håller inte. Även om man inte skulle bry sig om det mänskliga lidandet sjukdomarna orsakar så kan man konstatera att rena sprutor är billigt och missbrukare med HIV eller hepatit dyrt. I Storbritannien införde Thatcherregeringen sprutbytesprogram redan 1986 för att bromsa spridningen av HIV, tänk om vi i Stockholm varit lika pragmatiska? Hur många fler liv hade kunnat räddas då?

Vi har nu äntligen fått en försöksverksamhet med sprutbyte för narkotikamissbrukare i Stockholms läns landsting. En verksamhet som nått goda resultat i Malmö och Lund och rekommenderas av WHO och av Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet. Frågan om sprutbyten är, i alla fall borde vara, en fråga om folkhälsopolitik och inte narkotikapolitik. Att hålla missbrukare så friska som möjligt tjänar alla på och det ökar incitamenten för missbrukaren att sluta den dagen allt stämmer.

Av någon anledning har Public Service-tv fått för sig att det är deras uppgift att bedriva ensidig propaganda mot skadelindring. För ett år sedan drevs i SVT:s nyhetsprogram en märklig kampanj mot att Stockholms stad inte slänger ut missbrukare på gatan. En månad senare drev samma bolag en kampanj mot Subutex och berömde sig självt(!) för att preparatet försvunnit från marknaden, i själva verket hade SVT bara agerat nyttiga idioter åt läkemedelsföretaget som ville bli av med en produkt de inte tjänade pengar på längre.

I förrgår bemötte Susanna Birgersson på DN:s ledarsida drevet mot skadelindring:

de som dör av metadon och subutex [är] sällan inskrivna i behandlingsprogram. Människor som inte kommer i kontakt med vården, som väntar på behandling eller som sparkats ut – det är framför allt de som dör av de illegala preparaten. Och för dem är det av underordnad betydelse om de dör av överdoser eller av läkemedel som använts på fel sätt. Det är missbruket, inte substansen, som dödar.

De svenska dödstalen är högre än det europeiska genomsnittet. Den stränga synen på narkotika leder förmodligen till att något färre människor testar tunga droger och färre faller ner i långvarigt missbruk. Men när man väl befinner sig där tycks risken att dö högre.

Den moralism som gör att relativt få personer hamnar i missbruk är mycket skadlig, ja dödlig, när den får genomsyra vården. Moralismen märks på att det ställs allt för höga krav på patienten. Den som ertappas med att ta droger vid sidan om den utskrivna medicinen sparkas ofta ut från programmet och får återkomma först efter ett par månader.


%d bloggare gillar detta: