Posts Tagged ‘historia’

Det finns alltid de som haft det värre

28 juli, 2018

Om du, liksom jag, snuvades på blodmånen på grund av moln i vägen så kan du tänka på att det finns de som haft det värre.

Guillaume Le Gentil var en fransk astronom som var med i det stora projektet för att fastställa jordens avstånd till solen. Det skedde genom att observera Venuspassagen år 1761 från över hundra olika ställen på jorden. Le Gentil valde att mäta Venuspassagen från Pondicherry i Franska Indien. Men när han kommit till Madagaskar hade Sjuårskriget mellan Frankrike och Storbritannien brutit ut och det var omöjligt att fortsätta. Till slut fick han plats på en fransk fregatt och det såg ut som han skulle hinna fram i tid. Men vindarna blåste åt fel håll och seglatsen försenades, när de äntligen kom fram till Pondicherry visade det sig att britterna ockuperat staden så fregatten satte i stället kurs tillbaka mot Madagaskar. Men när dagen för Venuspassagen var inne var skeppet fortfarande till havs och det var omöjligt att göra noggranna astronomiska observationer från ett rullande däck.

Nåväl, tänkte Le Gentil, när jag nu ändå är här kan jag lika gärna vänta åtta år tills nästa gång (Venuspassager kommer i par med åtta år emellan, men det är mer än hundra år till nästa par kommer). Först tänkte han göra observationen i Manilla, men de spanska myndigheterna var fientligt inställda, så han återvände till Pondicherry och byggde ett litet observatorium. Så infann sig den stora dagen, i veckor innan hade det varit klart väder, men, dagen för passagen var det mulet och Le Gentil kunde inte se något alls. Han blev nästan galen, men skrapade ihop tillräckligt med beslutsamhet för att återvända till Frankrike.

Efter en hemresa där han först drabbades av dysenteri och sedan en storm kom han till slut tillbaka hem efter att ha varit borta i elva år. Under tiden hade han dödförklarats, hans fru hade gift om sig och hans släktingar hade tagit över hans egendom, och det satt en annan man på hans plats i den Kungliga Vetenskapsakademien.
Inget av de brev han skickat hem hade kommit fram, skeppsbrott och krig hade satt stopp för dem.

Efter en lång juridisk process och ingripande av kungen rehabiliterades han dock till slut, fick tillbaka egendom och akademiplats och gifte om sig, sedan levde han, vad man kan bedöma, lyckligt i 21 år till sin död i Paris 1792, 67 år gammal.

Fortsätt följa Finland

10 december, 2017

För en gångs skull är det rätt(mätigt) mycket Finland i medierna. Jag gissar dock att det tyvärr inte kommer att hålla i sig, så jag har i en artikel i Svensk Tidskrift sammanställt några lätta, och gratis, sätt att hålla koll på vad som händer i den östra rikshalvan.

(En detalj jag inte fick med i artikeln är att Henrik Meinander för två veckor sedan tilldelades Stora fackbokspriset 2017 från Ax:son Johnsonstiftelsen.)

Om Ådalenmyterna

14 maj, 2016

Idag är det tioårsdagen av att Socialdemokraterna och LO kapade minnesdagen för de som dödades i Ådalen 14 maj 1931.

I gårdagens SvD stod en ovanligt absurd nyhet . Socialdemokraterna skall den 14 maj, på 75-årsdagen av ”Ådalshändelserna” 1931, högtidlighålla minnet av de fem som dödades av militärens kulor. Men vänsterpartiets och andra vänstergrupperingars representanter får inte vara med vid ceremonin. Plötsligt känner man en rätt skarp dunst av historieförfalskning.

Skotten i Ådalen blir precis som alla historiska händelser alltmer sammansatta ju närmare man ser på dem. Konflikten började när Graninge ville sänka pappersmassestuvarnas löner. Vild strejk utbröt. Strejkbrytare skeppades in och några av dem misshandlades. Militär kallades in för att skydda bruket i Lunde: och det var när en grupp om kanske tre tusen demonstranter efter ett möte arrangerat av Transport gav sig av mot bruket som konfrontationen ledde till fem döda och fem sårade. Det första skottet verkar ha avlossats då en militär tyckte sig se en demonstrant sikta mot en officer som fallit av sin häst. Ingen har dock kunnat bevisa att arbetarna var beväpnade, och ingen har heller kunnat bevisa motsatsen.

(Ola Larsmo i DN 060424, tidningen har gjort om sin websida och artikeln finns tyvärr inte kvar där.)

Detta är LO:s facebooksida idag. Fräckheten är makalös:

För när det begav sig stod inte LO på de (vilt) strejkandes sida, tvärtom.

Lars Anders Johansson gick igenom mytbildningen vid det förra ”jubiléet”, för fem år sedan:

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp mellan arbetare och arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Per T Ohlsson skrev bra om detta vid 80-årsminnet av Ådalen:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Vartefter den reformistiska socialdemokratins maktinnehav cementerades så tilläts den revolutionsromantiska falangen att skriva om historien. Fullt genomslag fick historierevisionismen dock först efter 1976, när Socialdemokratin förlorat makten och behövde en enande berättelse i kampen mot de borgerliga partierna, sann eller ej spelade ingen roll. När maktapparaten med monopolanspråk mötte revolutionsromantiken fick det märkliga effekter. Till exempel vid 75-årsminnet, då Socialdemokraterna och LO utestängde alla andra vänsterorganisationer från högtidlighållandet av årsdagen(!) Detta trots att de flesta döda inte var socialdemokrater. Av de som dödades var tre kommunister, en var syndikalist och en socialdemokrat.

Stig-Björn Ljunggren framhåller att den bild vi idag generellt har av skotten, med arbetarna i rollen som helt oskyldiga offer, formades av vänsterrörelsen på 60-talet.

– Det är då händelsen blir ett drama med bara hjältar bland demonstranterna som ställs mot onda militärer, säger han.

För verkligheten var sannerligen inte så svartvit. Att militär kommenderats ut på demonstrationsvägen berodde på att de strejkande dagen innan grovt misshandlat andra arbetare, som inte strejkade. De ”fredliga” demonstranterna hade dessutom skadat tio soldater och tjugo hästar. Ett stort demonstrationståg var på väg mot de arbetandes förläggning, hade de nått fram kunde det ha blivit ett blodbad. Lars Wilderäng har beskrivit vad som hände, liksom Fredrik Segerfeldt:

Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att visa upp dem för ”massorna” på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna.

Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här:

Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

Felet befälhavare Mesterton gjorde var att han inte insåg att det inte fungerade att skjuta varningsskott i marken framför demonstrationståget. Skotten rikoschetterade och träffade demonstranterna. Feltänkt, ja. En tragedi för de inblandade, ja. Mord, nej.

Ådalen gjorde att Socialdemokratin insåg vad våldsagitationen ledde till och de slog hårt ned på våldsförespråkarna i vänstern. För retoriskt bruk och behållandet av den inre friden så var det dock passande att vartefter tiden gick framställa de döda som offer för oprovocerat våld från (den borgerliga) överheten.

Att Ådalenhändelserna bestod i att fredliga arbetare oprovocerat besköts av krigiska militärer är bara en av myterna som uppstått. Den andra är att händelserna ledde till att svensk militär inte fick sättas in mot svenska civila, även den myten är genomfalsk. Ett reglemente, FAVO, som reglerade specifikt hur sådana insatser skulle genomföras fanns fram till 70-talet. Ett uttryckligt förbud mot att i Sverige använda trupp mot civila infördes inte i lag förrän 2006, men det har så många undantag att det i praktiken inte är något förbud alls.

På annan plats

17 oktober, 2015

Sedan en tid bloggar jag även av och till hos vännen Fredrik Antonsson, han drev tidigare blogg under namnet Tokmoderaten men numer sprider han sin visdom under namnet Sjätte mannen.
Hittills har det blivit: Ett inlägg med länktips till en mycket intressant och dagligen uppdaterad blogg:

Bloggen listar avrättningar, men även dödsdomar och benådningar som inträffat på dagens datum. Det rör sig om kända personer, okända personer, redan döda personer, legender och litterära figurer. Inriktningen må låta makaber (och är det till viss del också) men bloggen är en guldgruva med upplysningar om historia, militärhistoria, kriminalteknik, sociologi, politik…

Och en sågning av Dagens Nyheter, vars allt överskuggande pressetiska princip verkar vara att till varje pris undvika att ta in något som skulle kunna chikanera deras eget stall av skribenter med att påvisa att de bevisligen har fel i sak.

Och i går bloggade jag om hur idén om Kulturell appropiering, denna exotism från en annan kultur, de senaste åren helt oironiskt appropierats av den svenska identitetsvänstern.

Jag skall försöka komma ihåg att plinga till på denna blogg även när jag skriver ett inlägg någon annan stans. Vill du lägga in ett bokmärke för bloggen du läser detta på just nu, så att du ser när det kommer något nytt, vare sig det är en länk eller ett helt inlägg: RSS-feed här.

Vill man se dagliga inlägg från mig åtgärdas detta enklast genom att följa mig på Twitter.

Vad är det för likhet mellan en morot och Sydafrikas gamla flagga?

28 mars, 2014

När Willem Alexander blev den förste kungen av Nederländerna på 123 år fylldes gatorna av den kungliga färgen orange. Orange är också Nederländernas nationalfärg och återfinns till exempel på fotbollslandslagets dräkter.

Mindre känd är kopplingen till den orange moroten. Fram till början av 1700-talet var morötter vita, gula eller lila, men då korsades en orange variant fram i just Nederländerna. Den blev genast populär (inte bara där) och dess orange färg har använts symboliskt både av anhängare och motståndare till huset Oranien.

Den orange färgen i Irlands flagga och i Sydafrikas gamla flagga är för övrigt samma orange som det nederländska:

Irlands flagga har sitt orange efter den nederländske prinsen Wilhelm av Oranien, sedermera kung Wilhelm III av England, Skottland och Irland, som besegrade den avsatte katolske kung Jakob i slaget vid Boyne 1690. Sedan dess anses orange vara de irländska protestanternas färg.

Sydafrikas gamla trikolor var samma design som bars av den nederländske sjökaptenen Jan van Riebeeck när han anlade en bunkringsstation vid Taffelbukten 6 April 1652. Det var innan det orange i den nederländska flaggan hade ändrats till rött. Orsaken till färgändringen var att det var svårare att framtälla orange nyanser som tålde solblekning och att det var lättare att se rött på stora avstånd.

Nixon om hotpants, bögar, påvar och mexikansk familjesammanhållning

16 mars, 2014

Förr i tiden avlyssnade inte amerikanska presidenter vanligt folk (om man med vanligt folk inte menar det Demokratiska partihögkvarteret).
Richard M Nixon spelade in sådär 3700 timmar av sig själv.  Den här konversationen utspelade sig i Ovala rummet 13 maj 1971:

NIXON: The Bohemian Grove, which I attend from time to time–it is the most faggy goddamned thing you could ever imagine, with that San Francisco crowd. I can’t shake hands with anybody from San Francisco.
– Decorators. They got to do something. But we don’t have to glorify it. You know one of the reasons fashions have made women look so terrible is because the goddamned designers hate women. Designers taking it out on the women. Now they’re trying to get some more sexy things coming on again.

EHRLICHMAN: Hot pants.

NIXON: Jesus Christ.

Läs mer om hur det kunde låta i Vita Huset på 70-talet: Richard M Nixon speaks frankly about race destruction, welfare, Mexico, homophobia, horny Popes & Nuns and the Bohemian Grove ….

Då var det 1914

11 mars, 2014

I år är det 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. Det innebar slutet för fyra imperier, det Österrikisk-Ungerska, det Ottomanska, det Tsarryska och det Kejsartyska. Imperier kännetecknas, slarvigt uttryckt, av att en/ett par etniciteter härskar över många etniciteter. De tre förstnämnda imperierna känns på det sättet självklara, men många har nog väldigt dimmiga begrepp om vilka andra folkgrupper som ingick i det Tyska riket 1914.

vykort med propagandabild

In the Navy Die Kaiserliche Marine…

Funderat på varför det bryggs så bra öl i Kenya och Kina? Den tyska sajten Deutsche Schutzgebiete handlar som namnet antyder om tyska kolonier, men inte bara det. Om man står ut med den nittiotalsmässiga layouten finns mycket att hämta. Där finns mängder av text med illustrationer från tiden runt förra sekelskiftet, Det finns avsnitt om Tyska kejsarriket och de övriga tyskspråkiga länderna, om de tyska kolonierna och om rikets stolthet den kejserliga flottan – som kapprustade med Royal Navy men aldrig riktigt hann ikapp. Det finns avsnitt om de tyska enandekrigen mot Danmark, Österrike och Frankrike, om Boxarupproret, frimärken och mycket annat. Illustrerat med bilder från samtida vykort ger det en bra uppfattning av hur stämningen i samhället var då.

zeppelinare med vagnar under

Jag kommer att tänka på Barbara W Tuchmans ord från Proud Tower.

”[Europeernas] tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.”

En del var bättre förr, en del var sämre förr. Sajten är som synes på tyska, men man klarar sig rätt bra på skoltyskan och det finns länkar till riktigt hyfsade maskinöversättningar till engelska och franska uppe till höger på sidorna.

vykort med barn

Viel Genuss! Eller var det Genus?

Glad upphävningsdag!

5 december, 2013

Idag är det 80 år sedan förbudstiden i USA avslutades. Den 5 december 1933 ratificerades det 21 tillägget till konstitutionen av Utah och den nödvändiga tre fjärdedels majoriteten av stater var uppnådd. Alkohol blev därmed åter legaliserat efter att ha varit förbjudet sedan 11 januari 1920.
kvinna med antiförbudsskylt
Förbudet ledde till att den tidigare legala och öppna produktionen och distributionen av alkohol togs om hand av syndikat kontrollerade av den organiserade brottsligheten. Verksamheten gick under jorden och gödde de kriminella nätverken.

Förespråkarna för förbudet menade att problemet var att polisen inte tillräckligt jagade de som bröt mot det och att straffen var för låga. (Var har vi sett den argumentationen någonstans…?)

Efter hand kom allt fler på att lagen skapade fler problem än den löste och 1932 hade Franklin D Roosevelt som vallöfte att avskaffa det federala förbudet. Det fanns dock möjlighet för delstaterna att behålla det. Den sista delstat som avskaffade förbudet var Mississippi, 1966.

Det finns en amerikansk site som vill göra Repeal Day till en dag som firas minst lika mycket som St. Patrick’s Day, fast alla kan känna sig delaktiga.

IT’S THE PERFECT TIME OF YEAR.
Conveniently located halfway between Thanksgiving and Christmas — at a time when most Americans are probably not spending time with family — Repeal Day presents a wonderful occasion to get together with friends and pay tribute to our constitutional rights.
WE HAVE THE CONSTITUTIONAL ABILITY TO DO SO.
Unlike St. Patrick’s Day or Cinco de Mayo, Repeal Day is a day that all Americans have a part in observing, because it’s written in our Constitution. No other holiday celebrates the laws that guarantee our rights, and Repeal Day has everything to do with our personal pleasures.
IT’S EASY!
There are no outfits to buy, costumes to rent, rivers to dye green. Simply celebrate the day by stopping by your local bar, tavern, saloon, winery, distillery, or brewhouse and having a drink. Pick up a six-pack on your way home from work. Split a bottle of wine with a loved one. Buy a shot for a stranger. Just do it because you can.

Vem vet, vi har ju importerat Halloween så kanske Repeal Day kommer så småningom.

När det begav sig sist skrev Mattias om förbudstiden i USA och konstaterade bland annat att dödligheten i skrumplever minskade, medan dödligheten i alkoholförgiftning steg brant (eftersom säljarna och köparna var intresserade av starkast möjliga varor som inte tog mer plats än nödvändigt) och antalet mord fördubblades.

Liknande effekter syntes också i de delar av Sverige som under 1800-talet hade infört lokalt alkoholförbud.

Förbuden medförde att en omfattande illegal marknad uppstod. Vid sekelskiftet var förhållandena i de kåkstäder som växte upp i malmfälten i Norrbotten närmast kaotiska, trots att ett formellt förbud existerade. Lönnkrogarna sköt upp som svampar ur jorden och vinhandelsfirmor i södra delarna av landet gjorde stora affärer genom att förse denna illegala entreprenörsverksamhet med sprit och billigt vin, som oftast såldes till lönnkrögarna per postorder. Malmfälten blev ett lönnkrögarnas paradis.

Här uppstod också andra former av missbruk och mindre samvetsömma apotekare gjorde sig förmögenheter genom ”droppkrögeri”. Speciellt åtråvärda blev patentmediciner som ”Hoffmanns droppar”, ”Tolfmannakraft” och ”Doktor Halls muntrande droppar”. Gemensamt för dessa preparat var att de i regel innehöll två tredjedelar ren alkohol och en tredjedel eter.

I Sverige slapp vi med ett nödrop undan ett totalförbud vid folkomröstningen 1922. Vi fick i stället ett integritetskränkande och diskriminerande ransoneringssystem, infört redan 1917, som inte försvann förrän 1955.

Sedan dess har Sverige gradvis fått ett mindre neurotiskt förhållande till alkohol. Absolutisterna vinner fortfarande ibland delsegrar, men i stort har historien visat att de har fel. Den totala alkoholkonsumtionen har gått upp, men våldet och alkoholskadorna har inte följt med. Kopplingen alkohol-våld är inte biologisk, den är kulturell och därför påverkbar över tid. Det räcker att gå över Sundet till Danmark för att konstatera det, kopplingen, i Sverige sedd som självklar, finns inte där.

Mattias skriver också om dagens jubileum, i SvD: Förbudsexperimenten fortsätter misslyckas.

Finland är svenskt, nu också i SVT

12 oktober, 2013

I februari bloggade jag om om den finländska tv-serien Suomi on ruotsalainen – Finland är svenskt. Jag hoppades då att SVT skulle köpa in serien. Nu har det hänt! Den sänds på TV2 på lördagseftermiddagar och har nu kommit till andra delen. Men det är inte för sent att se den från början, den går att se på SVT Play 30 dagar efter sändning. (Dock kan den bara ses i Sverige, när den sändes i Finland fanns ingen begränsning vid statsgränser)

Serien vill bättra på de dåliga kunskaperna i Finland om Finlands och Sveriges långa historia tillsammans, och visa hur mycket som fortfarande förenar oss. Seriens titel är medvetet provokativ, det finns många som inte vill erkänna hur mycket vi har gemensamt. Som historikern Matti Klinge träffande beskriver det, 1809 uppstod två Sverige, det ena kallades Finland.

Det finns en del att jobba med, Sannfinländarna, det enda svenskfientliga partiet i världen, har växt på sistone. (Aggressiviteten hos dem har lett till att programledaren tvingats skaffa hemligt telefonnummer.) Bland de föreställningar de rider på finns att Finland var ockuperat av Sverige. Men då svenskarna kom till Finland fanns ingen finsk statsbildning (knappt ens en svensk, nationen Sverige, där Finland, eller Österland, var en jämställd del, konsoliderades inte förrän på 1500-talet). Finland var lika mycket del av Sverige som Västergötland eller Småland.

Samma lag gällde öster och väster om Bottenviken. Samma skatter. Samma kyrka. Den som ville göra ordentlig karriär behövde kunna svenska – liksom man i dag behöver kunna engelska – men det spelade ingen roll om man kom från Dalarna eller Nyland (inte ens om man kom från Estland eller Skottland).

En seglivad myt är att Sverige inte gav någon hjälp till Finland under Andra Världskriget. Den har förstärkts av allmänt finskt mindervärdeskomplex och avundsjuka att vi slapp undan kriget så förhållandevis lätt, men dess ursprung är att Sverige (och Norge) vägrade ge tillstånd till en fransk-brittisk plan att skicka soldater via Narvik genom Sverige till den finska fronten. Sveriges skäl var att det skulle tas illa upp av Sovjet men också misstanken att de Allierade i själva verket var ute efter att ockupera de svenska malmfälten för att hindra järnmalmsexporten till Tyskland. Misstanken visade sig stämma.

Historieforskningen har efteråt visat att operationens riktiga mål var att ockupera de svenska malmfälten innan tyskarna skulle försöka detsamma. Englands premiärminister Chamberlain avslöjade för fransmännen att operationens mål bara nominellt var att hjälpa Finland. Också Winston Churchills memoarer bekräftar detta.

Det hindrade inte marskalk Mannerheim att bli ursinning över ”sveket”, detta, trots att det var orättvist, lever kvar i det historiska medvetandet i Finland än idag.

I själva verket var Sveriges hjälp helt avgörande för Finlands krigsinsats, Sverige gav krediter motsvarande halva(!) finska statsbudgeten och en hel tredjedel(!) av vårt flygvapen skickades till Finland, plus mängder av vapen och ammunition, till exempel 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner och 100 luftvärnspjäser. Detta i en situation när Sverige självt hotades av invasion från Frankrike, Storbritannien, Sovjet och dess allierade: Tyskland.

Introbild till Finland är svenskt, med symboler för rättsväsende, skola, senap m m

Klicka på bilden, eller här, för att titta

Att de historiska kunskaperna om Sverige och svensktiden i Finland är dåliga är dock en östanfläkt i jämförelse med de miserabelt dåliga kunskaperna om Finland, och vår gemensamma historia, i Sverige.

Hur många i Sverige vet till exempel att Finland var en likvärdig del av svenska riket? Att Åland pratat svenska i tusen år – tre gånger så länge som Skåne? En pet peeve för mig är när svensktalande människor i inbillad vidsynthet kallar Finlands huvudstad för Helsinki. På svenska heter den Helsingfors, och det var också det ursprugliga namnet i Finland. ”Helsinki” är bara en förfinskad variant av det namn staden fick då den grundades av Gustav Vasa 1550.

En likhet man kanske inte tänker på är faktiskt språken. Det finns inga andra språk som har ett större gemensamt ordförråd – som naturligtvis beror på vår långa gemensamma historia. Det är visserligen oftast olika bokstäver, men orden betyder exakt samma sak, vilket är mycket ovanligt mellan olika språk. Det gör översättning mellan språken lätt. Svenska och finska är för övrigt de enda två språk som skiljer på såpa och tvål och bland de få som skiljer på peppar och paprika.

I första avsnittet medverkar många i Sverige kända namn, till exempel Dick Harrison, Miika Nousiainen, författaren till Hallonbåtsflyktingen, och Hannu Olkinuora, bland annat tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet, som tragiskt nog avled i cancer innan serien började sändas.

Eftertext, In Memoriam Hannu Olkinuora

Det 47-åriga Riket

20 april, 2013

vykort med propagandabild

In the Navy Die Kaiserliche Marine…

Funderat på varför det bryggs så bra öl i Kenya och Kina? Den tyska sajten Deutsche Schutzgebiete handlar som namnet antyder om tyska kolonier, men inte bara det. Om man står ut med den nittiotalsmässiga layouten finns mycket att hämta. Där finns mängder av text med illustrationer från tiden runt förra sekelskiftet, Det finns avsnitt om Tyska kejsarriket och de övriga tyskspråkiga länderna, om de tyska kolonierna och om rikets stolthet den kejserliga flottan  – som kapprustade med Royal Navy men aldrig riktigt hann ikapp. Det finns avsnitt om de tyska enandekrigen mot Danmark, Österrike och Frankrike, om Boxarupproret, frimärken och mycket annat. Illustrerat med bilder från samtida vykort ger det en bra uppfattning av hur stämningen i samhället var då.

zeppelinare med vagnar under

Jag kommer att tänka på Barbara W Tuchmans ord från Proud Tower.

”[Europeernas] tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.”

En del var bättre förr, en del var sämre förr. Sajten är som synes på tyska, men man klarar sig rätt bra på skoltyskan och det finns länkar till riktigt hyfsade maskinöversättningar till engelska och franska uppe till höger på sidorna.

vykort med barn

Viel Genuss! Eller var det Genus?


%d bloggare gillar detta: