För en gångs skull är det rätt(mätigt) mycket Finland i medierna. Jag gissar dock att det tyvärr inte kommer att hålla i sig, så jag har i en artikel i Svensk Tidskrift sammanställt några lätta, och gratis, sätt att hålla koll på vad som händer i den östra rikshalvan.
(En detalj jag inte fick med i artikeln är att Henrik Meinander för två veckor sedan tilldelades Stora fackbokspriset 2017 från Ax:son Johnsonstiftelsen.)
Har åter skrivit en gästkrönika i Dagens Samhälle. Denna gång om Svenska Akademien.
Svenska Akademien har stora problem. Men det finns en lösning: Gå tillbaka till framtiden. Genom att åter låta den valbara kretsen innefatta svenskspråkiga som bor i Finland kan Akademien slå flera flugor i en smäll. Dels får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Dels bryter man upp den inskränkta kotterikultur som de senaste dagarna återigen visat sin destruktivitet.
Gör som Finlands ambassad och läs hela krönikan här.
En del retweets har mer sisu än andra!
Publicerade i går följande artikel i Svensk Tidskrift:
I förrgår, 6 november, firades Svenska dagen i Finland. Med anledning av det publicerades i Hufvudstadsbladet en intervju med Svenska Akademiens förre ständige sekreterare, Horace Engdahl. Där diskuterades bland annat det rika kulturskapandet på svenska språket i Finland och våra folks kunskaper om varandra.
I intervjun för Engdahl fram åsikten att vi rikssvenskar har för dålig koll på finlandssvenska författare, Svenskfinland och Finland över huvud taget. Det har han fullständigt rätt i. Men något senare kommer han, antagligen utan att tänka på det, in på en möjlighet att handgripligen göra något åt det. Han diskuterar hur svårt det är att välja in nya ledamöter, nu aktuellt efter Ulf Linde.
Engdahl och den övriga Akademien har här en chans att slå två flugor i en smäll, genom att utöka den valbara kretsen till svenskspråkiga som bor i Finland så får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Det är, återigen, dags för en finlandssvensk på den lediga platsen i Akademien.
Det finns inget i Gustaf III:s stadgar som säger att man måste vara svensk medborgare för att sitta i Svenska Akademien, det är språket som är det viktiga. Franska Akademien har hela den frankofona världen som upptagningsområde, för sju år sedan tog de in sin första kvinnliga författare från Maghreb-området (Nordafrika). Akademien, som skall värna och utveckla det franska språket, bryr sig inte om medborgarskap. Tyvärr gäller detta inte för Svenska Akademien, sedan 1811 har ingen finlandssvensk eller annan icke svensk medborgare fått vara med.
När Finland förlorades till Ryssland var det inte alls självklart att landet också skulle avskäras från Svenska Akademien. Det var dåvarande kronprinsen Karl Johan som på grund av sin starka motvilja mot Gustaf Mauritz Armfeldt drev igenom att man inte kunde sitta i Akademien utan att vara svensk medborgare. Och därvid har det blivit i över två hundra år, trots att man med fog kan anta att någon sådan begränsning aldrig föresvävade Gustaf III när han 1786 instiftade Svenska Akademien efter fransk förebild.
Det är möjligt att det behövs ett kungligt beslut för att återgå till vad som är ursprungligt och rätt. Men det är bara Akademien själv som kan väcka frågan. Oavsett om de sedan tänker fråga kungen eller ej. (Horace Engdahl inväntade inte stadgeändring när han själv bröt mot reglerna och avgick som ständig sekreterare efter tio år trots att stadgarna uttryckligen säger att man bara kan avgå med döden.) Kungen brukar inte vilja riva upp beslut tagna av hans företrädare, men här finns två motstridiga beslut, så det går mycket väl att motivera ett återgående till Gustaf III:s grundtanke. Det borde vara en självklarhet att svenskspråkiga författare och kulturpersoner oavsett bostadsort eller medborgarskap skall kunna sitta i Svenska Akademien.
I artikeln i Hufvudstadsbladet berättar Horace Engdahl att Akademien ofta diskuterar svenska språkets ställning i Finland:
Tillsammans med finländska språkvetare och Svenska litteratursällskapet diskuterar man hur språket bäst ska tryggas. Engdahl tycker att en levande finlandssvensk litteratur och kultur är viktig också för Sverige.
Några rader senare konstaterar Engdahl att:
Den finlandssvenska litteraturen håller en otroligt hög kvalitet.
Sedan förklarar han hur svårt det är att hitta bra namn för att fylla de stolar som blivit tomma:
Det är mycket mer ångestfullt än att välja Nobelpristagare, för nästa år kommer det en ny.
Precis, Horace. Det är bara att lägga ihop ett, ett och ett – vad väntar ni på?
Den finska TV-serien om vår gemensamma historia – “Finland är svenskt” – sänds just nu på SVT2, lördagar 17.15, den kan också ses på SVT Play.
Intervjun med Horace Engdahl finns att läsa här.
No size fits all 