Svenska kyrkans skam

PÅ SvD Brännpunkt påminner svensk-assyriern Robert Hannah om Svenska kyrkans enorma svek mot Iraks kristna. Medan biskoparna minglade och sippade vin i Almedalen korfästes kristna för sin tro i Irak. Efter att ha nyttjat sin vecka i rampljuset till att vinna priset som ”hetast i Almedalen”[*] checkade ärkebiskopen ut för semester. Hennes, bokstavligt talat, utrotningshotade trosfränder får hoppas på hjälp någon annan stans i från, från en av världens rikaste kristna kyrkor kommer den i alla fall inte.

Trots den extremt akuta situationen för Mellanösterns kristna är Svenska kyrkans intresse för dem obefintligt. Istället är Svenska kyrkans internationella arbete i området fixerat vid Israel-Palestina konflikten, en konflikt som till överväldigande del står mellan muslimer och judar. Att det pågår en etnisk rensning av ett av världens äldsta kristna folk, Iraks assyrier, nonchalerar Svenska kyrkan. Medan en hel miljon assyrier har tvingats lämna sina hem och fly jihadistiskt våld satsar Svenska kyrkan istället sina pengar på att lobba för att israeliska apelsiner inte ska säljas på ICA eller Coop. Att assyriska familjer inte har något att äta för dagen är inget som Svenska kyrkan bekymrar sig över.

Misstanken infinner sig att Svenska kyrkans engagemang beror på vem som är gärningsman, inte vad offren utsatts för. Och när jag skriver ”misstanke” menar jag konstaterande av faktum.

Av Svenska kyrkans hemsida framgår att man inte har några projekt för att stötta Iraks kristna. Det pågår heller ingen akutinsamling för Iraks kristna. Det är skamligt att Svenska kyrkan inte använder sitt bistånd för Mellanöstern till att återuppbygga krossade kristna församlingar och agerar för att assyrierna och andra kristna folk i Mellanöstern ska kunna överleva den korsfästelse som just nu pågår. Det handlar om kristendomens överlevnad i sitt ursprungsområde. Jag kräver att Jackelén och Svenska Kyrkan öppet redovisar till vilka grupper i Mellanöstern som deras bistånd går till och förklarar varför de kristna folken i Irak inte får någon del av biståndet.

Jag skrev om det i en bloggpost om kyrkans feghet i vintras, situationen för de kristna i Mellanöstern var redan då akut och har sedan dess gått från katastrofal till förestående utplåning av en nära tvåtusenårig kultur.

Svenska kyrkan bryr sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Man kunde iochförsig tycka att Svenska kyrkan skulle klara av att bry sig om både kristna och muslimer. Men de ser sig av någon anledning tvungna att välja, och då blir det inte de kristna.

Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext i höstas:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Men Svenska kyrkan bryr sig, det gör de faktiskt. Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

* [uppdatering: Det visade sig inte vara så svårt att göra det, den pr-byrå som delar ut priset har nämligen Svenska kyrkan som storkund… Läs mer hos Patrik Pettersson.]

Det fina hatet från vänster, mediernas blinda fläck

I går publicerades två debattinlägg som tar upp ett allvarligt demokratiproblem: Medias blinda öga för förtal, terrorstöd, rasism och sexism när det kommer från ”rätt” håll. Först ut var Fredrik Antonsson som beskrev ett parti med frikort. Inget parti har så konsekvent, och så länge, skyddats av svenska medier som:

Miljöpartiet, medias gullegrisar och partiet som i princip kan göra eller säga vad som helst utan att granskas. Miljöpartiet, partiet med frikort. Miljöpartiet som har en Fridolin som använder sina kompiskanaler i media till att sätta bilden av att han minsann bor miljonprogramsområdet Rissne i Sundbyberg när sanningen är den att han bor i överklassreservatet Duvbo i samma stad. Det passar inte in i bilden annars nämligen…

Miljöpartiet, partiet som verkar ha en hel kortlek av frikort när det kommer till att få ha galna politiker som beter sig galet utan att media reagerar. Miljöpartiet vars gruppledare i Riksdagen, Mehmet Kaplan, står i Almedalen och jämför de svenskar som vintern 1939-40 gav sig av till Finland med de jihadister som i dag reser i skytteltrafik mellan de flytande fronterna i det syriska inbördeskriget. Mehmet Kaplan tycker att det SÄPO oroar sig för – i form av radikaliserade och skadade unga män som kommer tillbaka från en smutsig konflikt där krigets regler spolats ner i avloppet – inte är något att oroa sig över, alls. Isis och andra grupperingar i inbördeskrigets Syrien är i Miljöpartiets gruppledares ögon nutidens svar på den svenska frivilligkåren och jag förstår vad Kaplan menar utan att kunna förstå att Kaplan kan tycka så.

Miljöpartiet, partiet som har en kandidat till Europaparlamentet som använder twitter till att jämföra den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali med polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv. Bali är i kandidaten Kurdo Baksis ögon en avfälling, någon som är att jämföra med den mörkhyade nazisten – den nyttiga idioten som får göra skitgörat för att bana väg för sin egen undergång.

Men rasism behöver inte komma från Miljöpartiet för att vara helt kosher vad svenska medier anbelangar, det räcker att den kommer från vänster. Hanif, som av en ledande miljöpartist alltså jämförts med en rånare, krigsförbrytare och polismördare, skrev själv om detta på SVT Opinion i går.

Det är den sjuka tanken att invandrare inte kan vara borgerliga, de är Onkel Toms, det är en styggelse mot deras natur att kunna vara borgerlig. House Broken, tämjd mot min natur och arv.

Min mörka kropp förbinder mig biologiskt att ha en viss åsikt, allt annat är en herres dressyr av mitt vilda jag i utbyte mot brödsmulor vid maktens bord.

Det är intressant hur Olof eller Mona från överklassen helt fritt kan välja mellan att vara höger eller vänster, klasskrigare eller kapitalkramare. Utan att någon fråntar hen dess person och dess val, medan Hanif från Husby endast kan ha en politisk åsikt, för han är av sin etnicitet bunden till en denna åsikt, allt annat är ett brott mot hans natur och etnicitet.

Det får konsekvenser:

Nästa generation beslutsfattare med invandrarbakgrund faller av en efter en. Många orkar inte helt enkelt att engagera sig i ett samhällsklimat där minsta felsägning OM invandrare kan få krigsrubriker i media.

Men när ren avsiktlig rasism riktas från etablerade politiska företrädare från vänster MOT invandrade ungdomar som valt att engagera sig demokratiskt tas med en axelryckning.​

Den ”antirasistiska” rasismen har jag skrivit om förr, liksom den mycket märkliga ”antirasistiska” tanken att enbart ”vita män” har en egen förmåga att göra moraliska och politiska val.

Ironin, som varit tydlig länge, är att de som talar högst och helst om de förtryckande strukturerna av kön och etnicitet är samma personer som upprätthåller dem: Kvinnor och personer med utländskt urprung har bara ett värde om de tycker rätt, annars stämplas de som allt ifrån omedvetna, till hjärntvättade, ända till förrädare eller helt enkelt onda.

Som vit man drabbas jag inte av detta på samma vis, jag missar i och för sig chansen att nå ett antal skattebetalda glidartjänster vid de rasgenuspolitiska köttgrytorna, men jag slipper också utfrysningen när jag inte tänker som förväntas av min grupptillhörighet. För den friheten har man som vit man i den svenska debatten. Man är en myndig aktör med självklar rätt att vara vänster eller höger, för eller emot sexköpslag, genusteori eller vithetsstudier. Man tilltros, åtminstone ett minimum av, grundläggande förmåga att tänka själv, rätt att hysa åsikter och skyldighet att ta ansvar för dem – så mycket det nu går i Sverige. Som vit man sitter man tillsammans med alla andra i det fängelse som är den svenska debatten, men man får åtminstone röra sig fritt inne på anstaltsområdet.

Alltid något. Även om det är skillnad på folk och folk, även bland vita män. Jämför de mediala reaktionerna på examensfusk för Sven-Otto Littorin och Henrik Arnstad…

Men är du inte etniskt svensk, heterosexuell och man så definieras i stället dina åsikter av din grupptillhörighet. Och inte ens din grupptillhörighet definieras av dig själv. Det är censorerna i debatten som avgör vad du ”skall” tycka, tycker du rätt belönas du, tycker du fel straffas du.