Posts Tagged ‘rasism’

Nej, Europadomstolen säger inte att Malmö måste ordna alternativt boende

3 november, 2015

Det påstås i debatten, utan källhänvisning, att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid avhysningen av lägret i Sorgenfri. En av de som gör det är organisationen Civil Rights Defenders (Aldrig hört talas om? Om jag säger före detta Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter då?)

Ett försök att via twitter få fram källan till detta påstående blev en lektion i postmodernism. Två högprofilerade debattörer som spred organisationens påstående tillfrågades om källan, liksom organisationen själv. Organisationen själv svarade inte. Och de två debattörerna gjorde klart att de inte bara inte hade någon aning om vilken dom som avsågs, de var heller inte intresserade av att veta vilken dom som avsågs. En brydde sig uttryckligen inte ens om ifall domen innebar det som hen påstod att den gjorde. Någon anför alltså ett påstående som argument, genom att nästa person bara hänvisar till detta påstående blir det ett argument, oavsett om det objektivt sett är sant eller falskt. Det ser ut som ett argument, ergo, det är ett argument…

Jag fick alltså leta ensam.

Snart visade det sig att det fanns två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Men bara ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade skyldighet ordna nytt boende. Så ja, det finns ett domslut som talar om denna skyldighet, men förutsättningarna där var helt annorlunda:

Det gällde franska medborgare, i Frankrike, som bott länge, och lagligt, på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping, semipermanent och permanent småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men om man gjorde det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Ett tillstånd som kommunen valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år tidigare accepterat.

I Herblay, Val d’Oise, kännetecknades förhållandena alltså av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne: Det handlade om det egna landets medborgare. Som i många år bott lagligt på samma plats. På land som de ägde eller hyrde. Det handlade inte om något problemområde vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen finns här:

Domen i sammandrag:

Sammanfattning av fler viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter, de flesta handlar inte om vräkning: 

Det andra domslutet gällde ett fall i Leeds, detta åberopas av Centrum För Sociala Rättigheter i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutetet stödjer inte alls det CFSC tror (eller låtsas). För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsett för den typen av boende. Domstolen gav dem rätt eftersom de vräkts från sitt permanenta boende efter anklagelser  från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Postmodernismen må vara inne i akademin och på opinionssidorna. Jag hyser dock fortfarande den där träiga uppfattningen att de fakta man använder när man argumenterar skall vara kontrollerbara och så långt det bara går verifierade. Sveriges framtid skall inte formas i en tävling om vem som kan berätta mest känslospelande sagor, den skall formas genom att så gott man kan skildra hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka effekter olika handlingsalternativ får på den verkligheten.

 

Det fina hatet från vänster, mediernas blinda fläck

5 juli, 2014

I går publicerades två debattinlägg som tar upp ett allvarligt demokratiproblem: Medias blinda öga för förtal, terrorstöd, rasism och sexism när det kommer från ”rätt” håll. Först ut var Fredrik Antonsson som beskrev ett parti med frikort. Inget parti har så konsekvent, och så länge, skyddats av svenska medier som:

Miljöpartiet, medias gullegrisar och partiet som i princip kan göra eller säga vad som helst utan att granskas. Miljöpartiet, partiet med frikort. Miljöpartiet som har en Fridolin som använder sina kompiskanaler i media till att sätta bilden av att han minsann bor miljonprogramsområdet Rissne i Sundbyberg när sanningen är den att han bor i överklassreservatet Duvbo i samma stad. Det passar inte in i bilden annars nämligen…

Miljöpartiet, partiet som verkar ha en hel kortlek av frikort när det kommer till att få ha galna politiker som beter sig galet utan att media reagerar. Miljöpartiet vars gruppledare i Riksdagen, Mehmet Kaplan, står i Almedalen och jämför de svenskar som vintern 1939-40 gav sig av till Finland med de jihadister som i dag reser i skytteltrafik mellan de flytande fronterna i det syriska inbördeskriget. Mehmet Kaplan tycker att det SÄPO oroar sig för – i form av radikaliserade och skadade unga män som kommer tillbaka från en smutsig konflikt där krigets regler spolats ner i avloppet – inte är något att oroa sig över, alls. Isis och andra grupperingar i inbördeskrigets Syrien är i Miljöpartiets gruppledares ögon nutidens svar på den svenska frivilligkåren och jag förstår vad Kaplan menar utan att kunna förstå att Kaplan kan tycka så.

Miljöpartiet, partiet som har en kandidat till Europaparlamentet som använder twitter till att jämföra den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali med polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv. Bali är i kandidaten Kurdo Baksis ögon en avfälling, någon som är att jämföra med den mörkhyade nazisten – den nyttiga idioten som får göra skitgörat för att bana väg för sin egen undergång.

Men rasism behöver inte komma från Miljöpartiet för att vara helt kosher vad svenska medier anbelangar, det räcker att den kommer från vänster. Hanif, som av en ledande miljöpartist alltså jämförts med en rånare, krigsförbrytare och polismördare, skrev själv om detta på SVT Opinion i går.

Det är den sjuka tanken att invandrare inte kan vara borgerliga, de är Onkel Toms, det är en styggelse mot deras natur att kunna vara borgerlig. House Broken, tämjd mot min natur och arv.

Min mörka kropp förbinder mig biologiskt att ha en viss åsikt, allt annat är en herres dressyr av mitt vilda jag i utbyte mot brödsmulor vid maktens bord.

Det är intressant hur Olof eller Mona från överklassen helt fritt kan välja mellan att vara höger eller vänster, klasskrigare eller kapitalkramare. Utan att någon fråntar hen dess person och dess val, medan Hanif från Husby endast kan ha en politisk åsikt, för han är av sin etnicitet bunden till en denna åsikt, allt annat är ett brott mot hans natur och etnicitet.

Det får konsekvenser:

Nästa generation beslutsfattare med invandrarbakgrund faller av en efter en. Många orkar inte helt enkelt att engagera sig i ett samhällsklimat där minsta felsägning OM invandrare kan få krigsrubriker i media.

Men när ren avsiktlig rasism riktas från etablerade politiska företrädare från vänster MOT invandrade ungdomar som valt att engagera sig demokratiskt tas med en axelryckning.​

Den ”antirasistiska” rasismen har jag skrivit om förr, liksom den mycket märkliga ”antirasistiska” tanken att enbart ”vita män” har en egen förmåga att göra moraliska och politiska val.

Ironin, som varit tydlig länge, är att de som talar högst och helst om de förtryckande strukturerna av kön och etnicitet är samma personer som upprätthåller dem: Kvinnor och personer med utländskt urprung har bara ett värde om de tycker rätt, annars stämplas de som allt ifrån omedvetna, till hjärntvättade, ända till förrädare eller helt enkelt onda.

Som vit man drabbas jag inte av detta på samma vis, jag missar i och för sig chansen att nå ett antal skattebetalda glidartjänster vid de rasgenuspolitiska köttgrytorna, men jag slipper också utfrysningen när jag inte tänker som förväntas av min grupptillhörighet. För den friheten har man som vit man i den svenska debatten. Man är en myndig aktör med självklar rätt att vara vänster eller höger, för eller emot sexköpslag, genusteori eller vithetsstudier. Man tilltros, åtminstone ett minimum av, grundläggande förmåga att tänka själv, rätt att hysa åsikter och skyldighet att ta ansvar för dem – så mycket det nu går i Sverige. Som vit man sitter man tillsammans med alla andra i det fängelse som är den svenska debatten, men man får åtminstone röra sig fritt inne på anstaltsområdet.

Alltid något. Även om det är skillnad på folk och folk, även bland vita män. Jämför de mediala reaktionerna på examensfusk för Sven-Otto Littorin och Henrik Arnstad

Men är du inte etniskt svensk, heterosexuell och man så definieras i stället dina åsikter av din grupptillhörighet. Och inte ens din grupptillhörighet definieras av dig själv. Det är censorerna i debatten som avgör vad du ”skall” tycka, tycker du rätt belönas du, tycker du fel straffas du.

Flyg fula utfulning flyg!

22 april, 2014

I dag gjorde Jonas Thente på DN Kultur ett intressant inlägg i näthatsdebatten, tesen är att eliten i politik, media och kultur – speciellt vänstern – har övergivit moderniseringens förlorare för att i stället positionera sig inför varandra med genus- och rasteoretiserande.

de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt. […]

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. Den som tvivlar om vilken politisk representation som återstår för denna ofrivilliga fiende rekommenderas lyssna på Måns Mosessons tredelade radiodokumentär ”Rädda Sverige” som sändes i P1 i januari och finns på SR:s hemsida. Svaret heter förstås SD. Erbjöds någonsin någon annan möjlighet?

(I artikeln skriver Thente också om vad som hände på ”en antifeministisk” pubkväll Maria Sveland var på. För ett referat från en som faktiskt var där kan ni läsa Erik Wedin, han håller inte med om Thentes beskrivning av vare sig Sveland eller pubkvällen)

Sanna Rayman är i SvD inne på samma spår som Thente, hon tillägger att:

han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet.

Ja, debatten handlar mer och mer om att tycka ”rätt” inom sin lilla klick och allt mindre åt att faktiskt lyssna på vad meningsmotsåndare och människor med andra erfarenheter har att säga. Det är en mycket oroande utveckling, för att kunna komma framåt och lösa de utmaningar vi som samhälle står inför behövs det en debatt på riktigt: Att prata med de som går att prata med, och det är faktiskt de flestaI fjol skrev Sakine Madon i Norran om vikten av att ta debatten,

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminde mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev 2012:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total [hos] den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Men det är alltså inte bara i skolor och på fritidsgårdar det går till så. I debatten, i tidningsspalter och i etervågor, kommer samma reaktion från ”de vuxna” på den arenan: Innehavare av Medieklassens Godhetslegitimation med sitt på det torra, så marinerade i sin egen förträfflighet att de inte ens anser att andra åsikter  förtjänar att bemötas. Innehavarna av ”fel” åsikter förväntas bara agera måltavla för hån innan de inser vilka usla människor de är och går och gömmer sig bakom en sten…

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Personliga fakta och sanna känslor

10 februari, 2014

Mona Masri har varit i USA och i DN Kultur meddelade hon vad hon inte lärt sig i skolan. Hon hade upptäckt att Sveriges export av stångjärn som användes till att göra slavbojor av aldrig var så lönsam som, tja, när Sverige exporterade stångjärn som användes till att göra slavbojor av. Hon gjorde det i en artikel med den fullkomligt häpnadsväckande, tillika fullständigt osanna, titeln: Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln. Alltså inte exporten av slavbojehalvfabrikat utan all export. Vilket naturligtvis är rent strunt. Exporten av högkvalitativt järn, av vilket råämnen till slavbojor var en mikroskopisk andel, var visserligen mycket viktig och lönsam. Men exporthandeln har aldrig varit så viktig för Sveriges ekonomi som nu, och vinstmarginalen på Absolut vodka slog allt annat vi exporterat de senaste sjuhundra åren.

Hennes funderingar kring Karl-Oskars och Kristinas slavägande är lika verklighetsförankrat det, de absolut flesta svenskarna kom till USA efter att slaveriet var avskaffat och de bosatte sig huvudsakligen i kraftigt abolitionistiska nordstater. Det är inte helt omöjligt att Mona Masri faktiskt har träffat en person som säger sig härstamma från en slav som ägts av en svensk, det är inte ens helt omöjligt att personen som säger det också har rätt. Men att bygga sin argumentation på det är som att efter en lottovinst bygga sin ekonomi på att man i forsättningen kommer att vinna högsta vinsten varje vecka.

Artikeln hade med sina vilda svingar och påståenden utan källkritik alla förutsättningar att bli dagens snackis men dränktes senare på dagen av nyheten att Tomas Rudin tagit whiskey på Systembolaget utan att betala.

Det bra med det var att Mona Masris fantasier fick mindre spridning, det dåliga var att de därför inte heller emotsades.
Nu är ju det här med fakta inte riktigt hennes bag of tea. Men det kanske inte är så noga det där med fakta på DN Kultur? Där svävar fortfarande Maria ”Vad är sanning” Schottenius ande över arbetet. I poststrukturalistisk anda har därmed alla sin egen sanning och egna fakta. Alla upplever ju världen på sitt eget sätt.

Fast, nej, det gäller bara så länge den upplevelsen stämmer överens med Mona Masris.

Om den inte gör det så står hennes gamla polare beredda att ta heder och ära av den uppstudsige på licensbetalarnas bekostnad.

Masri skriver:

Det dröjde inte länge förrän en av debattdeltagarna, Alice Teodorescu, kritiserade Pascalidou för att vara partisk i frågan om rasism. Hur är man partisk kring rasism, antingen är man väl för eller så är man emot människors lika värde?

Så talar en som inte bara anser att det finns en sanning i hur världen skall ses och resten är lögn, utan också att precis den åsikt och insikt hon själv har, bekvämt nog, är sanningen. I hennes upp- och nervända värld kan påståenden om faktaförhållanden användas hursomhelst medan däremot känslor och åsikter antingen är sanna eller falska.

Fast hur mycket ligger det i en ”sanning” som inte tål att emotsägas, som kräver åsiktskorridorer och ekokammare för att överleva? Den återkommande tankefiguren är att de som inte håller med om exakt vad identitetspolitikens uttolkare råkar tycka idag inte bara har fel, de skall inte ens ha rätt att yttra sig.

Varje kritik mot identitetspolitikens totalitära anspråk tolkas som ren ondska och historierna skrivs om för att passa i martyrmytologin. Nederlag smids om till dolkstötslegender. Debaclet i P1 Debatt påstås handla om att en av debattdeltagarna försökte tysta programledaren. Tintinaffären transformeras till en historia om vitt raseri mot en antirasist som ville flytta en rasistisk bok tio meter. Pascalidous partiska och oprofessionella modererande görs om till ett modigt försvar av Den Enda Antirasismen i kamp mot de fascistiska medlöparna i ledningen på Sveriges Radio…

Åter till artikeln, hur var det nu med vad man får lära sig i skolan?

Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Karibien, Nord- och Sydamerika, det vet alla. Vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien. Att det inte talas mycket om det beror delvis på att de till skillnad från i Nord- och Sydamerika inte lämnade några spår kvar i befolkningssammansättningen. Inga svarta medborgare, ättlingar till slavar, går på gatorna i Turkiet eller Emiraten vid Persiska viken och påminner om vad som varit. Och så länge västliga bildningsinstitutioner sprider budskapet att slaveriet var en uteslutande västerländsk företeelse finns en bekväm ursäkt för länderna i Nordafrika och Asien att inte ta itu med sin historia.

Vad inte många heller vet är att över en miljon européer förslavades i Nordafrika (Som jämförelse fördes 645000 svarta afrikaner till det som nu är USA.). Hela landsändar i Spanien och Italien avfolkades och den ekonomiska och sociala utvecklingen förstördes under århundraden.

FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar idag, av dessa finns 350000 i västvärlden. Storskalig slavhandel fanns i Afrika långt innan européerna kom och den finns kvar ännu. Mauretanien är vice ordförande för FN:s råd för mänskliga rättigheter, det är också ett land där det finns 800000 slavar än i denna dag.

Det har Mona Masri inte heller lärt sig i skolan.

Men visst finns det strukturer, det skall inte förnekas, uttrycket ”lika barn leka bäst” har ju inte uppstått ur intet. Man kan konstatera att Mona Masri och de personer hon väljer att försvara delar samma, skall vi säga…  arbetsetik?

Att bekämpa rastänkande med rastänkande

13 december, 2013

Idag skriver Ivar Arpi, som vanligt, ett bra ledarinlägg på SvD. Han undrar om Erik Ullenhag vet vilken verksamhet han egentligen stödjer när han gett Tobias Hübinette i uppdrag att leda ministerns kartläggning om afrofobi, alltså rasism mot svarta, i Sverige:

Det är pedofili som driver vita män till att gifta sig med asiatiska kvinnor (Mana, nr 2/2005). Internationell adoption kan liknas vid den transatlantiska slavhandeln (Magasinet Arena, 2003). ”Sverige är ett land i rasligt fritt fall, en nation där icke-vita svenskar skrivs ut ur svenskheten och drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden” (SVT Debatt, 27/11 2012).

Möt forskaren Tobias Hübinette som nyss fått uppdraget att leda Erik Ullenhags kartläggning om afrofobi, alltså rasism mot svarta, i Sverige (Arbetet 27/11). Och ja, ovanstående återgivningar är Hübinettes syn på frågor om hudfärg och identitet. Låter detta radikalt? Varning i så fall, för den som kritiserar forskning av det här slaget gör det nämligen utifrån anti-antirasism, enligt Hübinette (Magasinet Arena, 2011). Men vi pratar ju inte så mycket om ras i Sverige? Är inte det bra? Nej, Sverige är i själva verket bland de mest diskriminerande av alla västerländska länder, bland annat för att vi pratar mindre om ras än andra, menar Hübinette (DN, 23/1).

Forskaren är dessutom tidigare aktivist inom antifascistisk aktion, AFA, en organisation som ofta misslyckats med att hålla rågången mot våldsbejakande element, men är numera anställd vid Mångkulturellt centrum (MKC). MKC har fått regeringens uppdrag att kartlägga afrofobin i Sverige, en satsning på 180000 kronor. Men det är en betydligt mer kontroversiell institution än vad som framgår av namnet.

MKC arbetar utifrån avsikten att återinföra rasbegreppet i Sverige. I den pågående utställningen Varning för ras, som jag kritiserade i våras på denna sida (31/3), är syftet att träna upp vår blick och vårt språk för att dela in mänskligheten i raser. Detta ska enligt MKC motverka rasism.

Den svenska organiserade antirasismens prioriteringar är ett ämne jag brukar skriva om, till exempel i somras: Glass, teater, tårta, Tintin och Pride. Eftersom Newsmill har lagt ner sin verksamhet och inläggen inte går att komma åt längre (ett tag till finns de kvar i cachesökning på Google och Bing) så är nu också ett bra tillfälle att här reprisera texten jag skrev i samband med Lilla Hjärtat-débaclet förra hösten. Då mycket läst och kommenterad. Titeln var Antirasister besatta av hudfärg:

=========================

Gång på gång ser vi hur den svenska rasismdebatten reproducerar stereotyper av självutnämnda antirasister och akademiker i elfenbenstorn. Denna gång handlar det om kritiken mot utseendet och uppförandet hos barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Film- och medievetaren Ylva Habel från Södertörns Högskola skriver på SVT Debatt att:

Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?

Så själva förekomsten av ett svart barn bland vita uppfattas som en rasistisk stereotyp? Houston, we have a problem. För hur hade det låtit från Södertörn om Lilla Hjärtat inte varit busig utan blyg? Då hade det i stället hetat att filmen ”reproducerat slavmentalitet”. Hur skall förekomsten av svarta i barnlitteratur någonsin normaliseras om varenda förekomst i tyckarnas överteoretiserande glasögon tolkas som utslag av medveten eller omedveten rasism?

De treåringar som ser filmen har inte hört talas om någon kulturell kontext som gör Lilla Hjärtat till Ku Klux Klans arvtagare. De har ännu inte lärt sig att ett svart barn bland vita och gula skall ses som ett hot, de ser ett barn med sina egenheter bland andra barn med sina egenheter. Men vänta bara, Ylva Habel och hennes meningsfränder gör vad de kan, när de är klara så har barnen lärt sig att ett svart barn aldrig passar in.

Jag förstår Jonas Thentes upprördhet. Vi har här ett samhälle, där fördomar och diskriminering, liksom i resten av Världen, i olika mån och åt olika håll är en realitet. På de flesta arenor i vårt samhälle syns människor av olika kön och hudfärg, men på ett område är det fortfarande så gott som helvitt – den svenska barnlitteraturen. Äntligen kommer då en bok där ett svart barn är med och tar plats, då rycker ordningsmännen ut och ropar på censur!

Som Sverker Lenas skriver i DN:

Ickevita barnkulturfigurer har just nu större behov av en diskrimineringsombudsman än en stylist. Här ansluter jag mig gärna till arbetslinjen: de behöver jobb!

Liksom författaren Ulf Stark:

[Wirsén och Hambäck] skapar en egen variant av den rasistiska svart flicka-klichén. Men fyller den med nytt innehåll – med humor, värme, nyfikenhet och upptåg – så effektivt att den gamla bilden spricker sönder och inte blir sig själv igen. Stereotypen individualiseras och avexotiseras. Vi ser inte längre en schablon: vi ser ett lekande barn bland andra brokiga barn, alla med sina små intressanta egenheter.

Någon tycker inte så mycket om maskar som pussas. Någon har skära kaninöron. Vad är det för särskilt med Lilla Hjärtat då?

Jo, hon har prickig klänning, tyckte en skarpögd filmrecensent i 3-årsåldern på en förhandsvisning.

Den som efter att ha sett filmen inte inser att ”Liten Skär och alla små brokiga” är ett av de roligaste och klurigaste konstverken på knattenivå mot rasism och för tolerans, lek och allmän brokighet är, vill jag påstå, både enögd och färgblind.

Det här är en debatt som återkommer år efter år, det handlar om glassar, godis och barnböcker. (Det handlar alltid om just barnböcker, barn antas inte kunna se en framställning av glada, dystra, musikaliska, klumpiga, hederliga eller skurkaktiga icke-rosahyade personer utan att bli små rasister. I själva verket ser de inget sådant förrän de får lära sig av vuxna förståsigpåare att bilderna är rasistiska och nedvärderande. Det är ständigt det icke-vita som skall censureras bort i antirasismens namn. När lösningen i stället borde vara att låta olika färger ta mer plats. Själv tycker jag till exempel att det är erbarmligt tråkigt att östeuropéer i svensk film ständigt framställs som antingen skurkar eller offer, men lösningen är ju inte att då stryka östeuropéer ur manus utan att ge de dem fler roller att spela.)

Visst får rasistanklagelserna mediautrymme, men hjälper det verkligen saken? Ökar toleransen i samhället av att debattprogram diskuterar den inneboende rasismen i lakritsglass? Nej, all publicitet är inte bra publicitet, de som letar rasism i godishyllorna devalverar en viktig fråga.

Problemet med dåligt bemötande av den som inte tillhör ens egen grupp finns också i Sverige, men det löses inte med ängslig offentlig politisk korrekthet. Det det i slutändan kokar ner till är att det handlar om personlig vanlig hyfs. Tänk efter en gång till innan du slänger i väg en slentriankommentar om eller till någon svart, vit, gul, tjock, smal, glasögonbärare, stornäst, rödhårig, tysk, kines eller mexikan. Antagligen tycker de att “skämten” är lika kul som hisspojken som tio gånger om dagen får höra “det går upp och ner i livet, höhö”.

Rasism är inte en modern uppfinning, den är inte uppfunnen av ”vita” och den riktar sig inte bara mot ”icke-vita”. Att det skulle vara så är en idé man måste gå på universitet för att komma på. (Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Nord- och Sydamerika, det vet alla, vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien, eller att en miljon européer förslavades i Nordafrika. FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar idag, av dessa finns 350000 i västvärlden.) Rasism behöver inte gå så långt som till förslavande, det handlar om att se ner på andra folkslag än ens eget. Och att det skulle vara något specifikt västerländskt kan bara den påstå som inte har ens elementära kunskaper om historia och geografi.

Men det är något märkligt med svenska ”antirasister”. Utanför Avpixlat finns inga som är så besatta av sina meningsmotståndares etnicitet och hudfärg som dessa självutnämnda ordningsmän. Genomgående används debattörers vithet av censurförespråkarna för att tysta motståndarna, ”vita” har inte bara fel, de borde inte ens tillåtas uttala sig! För ett år sedan handlade debatten om gubben/gumman på Kinapuffarna. I Aftonbladet utkorade Elin Grelsson – vit, heterosexuell, medelklass, anhängare av identitetspolitik – sig själv att agera domare över vem som får yttra sig eller inte. För att täppa till munnen på Sakine Madon så placerade Grelsson Kurdistan i Europa…

En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande.

… Jag misstänker dock att Grelsson inte sorterar in sig själv i gruppen som skall hålla tyst, för vissa djur är mer jämlika än andra.

Peter Lööv Roos på Seglora Smedja angriper nu Jonas Thente för dennes kritik av de som kritiserat Lilla Hjärtat. Hur gör han det? Jo, Thente målas ut att tillhöra en ”vit medelklassbubbla” och därför behöver hans åsikter inte tas på allvar.

Vita får alltså inte ha någon åsikt i frågan (om den inte är ”rätt”). Men hur är det för ”icke-vita” då? Det är faktiskt samma sak där, de får ha en åsikt, men bara om den är rätt. De självutnämnda inkvisitorernas bannstråle drabbar inte bara ”vita infödda”. För är du inte infödd vit svensk så måste du uppföra dig precis som de tycker för att räknas, annars stämplas du likt kurdiskbördiga riksdagsledamoten Hanif Bali att vara Onkel Tom eller som etiopiskbördiga komikern Marika Carlsson som en självhatande sell-out.

Ylva Habel avslutar sin artikel på SVT Debatt:

Här har jag endast talat om den svarta stereotypen, men det är ju knappast den enda som är problematisk. Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv [i] centrum.

Här har Habel faktiskt en poäng, det finns en självutnämnd antirasism som hellre sätter sig själv i centrum än gör någon verklig nytta, men den är sannerligen inte bara vit.

Farlig förnekelse

17 juni, 2013

Östnytt rapporterade i veckan om en ny Youtubefilm:

”Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck”. Så heter den film som finns att se via polisens Youtubekanal och som är en del av en nationell skolkampanj. Bakom kampanjen står Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland, som har regeringens uppdrag att förebygga hedersrelaterat våld.

Filmen visar bland annat en ung invandrartjej som inte får vara med på simlektioner eller gå på fest. Tjejen blir också bryskt behandlad av andra personer med invandrarbakgrund, sannolikt från Mellanöstern.

Detta gillade inte Stefan Jonsson, professor i etnicitet (!) vid Linköpings Universitet, han är

kritisk till gestaltningen, som han menar spär på och bekräftar den stereotypa bild som finns av hedersrelaterat våld. Till exempel att det bara skulle vara män från Mellanöstern som utövar kvinnoförtryck.


längre variant av filmen, för skolpersonal

Över ett decennium efter att Fahime Sahindal mördades finns det fortfarande debattörer som i missriktad välvilja försöker blanda bort korten. För hedersvåld är inte något ”vanligt” kvinnoförtryck, det är inte ens alltid kvinnor som är offren:

Varför gråter tanterna?
Faster viskade tillbaka:
”Den enas son har skjutits ihjäl av en tjej som han vägrade gifta sig med.”

…skrev Sakine Madon i en ledare i Expressen i fjol och fortsatte…

Jag var i Kurdistan för några år sedan. Vi skulle ta ett glas te hos farmors väninna, och väl inne upptäckte vi gråtande anhöriga till den mördade unge mannen. Som om situationen inte var förvirrande nog, var förövaren en ung kvinna.
Hedersvåld går inte att placera in i ”mäns våld mot kvinnor” generellt.

Hedersvåld kan inte tryckas in i könsmaktsordningens rigida struktur, det är också till själva sin natur något helt annat än ”vanligt” relationsvåld, oavsett kön. Relationsvåld anses av omgivningen som något i sig dåligt. Så dåligt att det ofta händer att omgivningen mot bättre vetande förnekar att någon de känner skulle kunna gjort något sådant. Det som förnekas är inte att handlingen är dålig, utan att personen de känner skulle ha kunnat utföra en sådan dålig handling. Hedersvåld anses däremot av omgivningen som något förövaren förväntas göra, något i sig hedervärt, och om den tilltänkte förövaren inte gör det drabbas denne av social utfrysning och hela dennes släkt förlorar ”heder”, detta i ett samhälle där ”hedern” anses viktigast av allt.

Det har tack och lov hänt saker det senaste decenniet, när företrädare för halvprocentspartiet Feministiskt Initiativ på Newsmill i fjol avfärdade hedersbegreppet som förklaringsmodell så var de inte längre tongivande i debatten, även om det tyvärr förekommer häpnadsväckande ignorans fortfarande. Som när en trivialiserande utställning 2011 sattes upp i Fadimes hemstad Uppsala av alla ställen. Kerstin Ulusoy skrev då i Laholms Tidning:

Att hävda att svensk hustrumisshandel, barnaga eller våld i gayrelationer är hedersvåld är bisarrt. Var i Sverige är det status i att slå sin fru och sina barn? Vilken homosexuell person upprätthåller anseende genom att misshandla en partner? Vem tror att den som mobbar i skolan anses hedervärd?

Pengarna som utställningen kostat kunde lagts på att hjälpa de utsatta och tiden på att diskutera varför det tog så lång tid innan de kom en ambulans sist det ”föll” ner en flicka från en balkong.

Vi sopar hellre under mattan än att erkänna att vi som samhälle misslyckats erbarmligen med att hjälpa dem. Vi missleder hellre ungdomar och ljuger för offren för hedersrelaterat våld än att erkänna att problemet finns. Hur är detta rimligt?

Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker (V), hävdade 2010 att uttrycket hedersmord är rasistiskt. Men den uppfattningen är tack och lov alltmer marginaliserad, det officiella Sverige har börjat ta problemet på allvar. Ungdomsstyrelsen gjorde en kartläggning av företeelsens utbredning 2009:

Cirka 70 000 ungdomar i åldern 16–25 år upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Av dem är det 8 500 som ofta oroar sig över att inte kunna välja partner. Det visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja.

Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner – 6,6 procent av tjejerna gör det och 3,8 procent av killarna. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.

Antirasisterna” är rädda för att erkänna att det finns kulturrelaterade problem för att man tror att man då gynnar Sverigedemokraterna. Könsmaktsteoretikerna har en världsbild som bygger på att alla män förtrycker alla kvinnor, alltid. Att erkänna att det finns kulturer och samhällsskikt där det inte är accepterat av omgivningen att män slår kvinnor blir då omöjligt. (Lika omöjligt som att erkänna att det också finns andra konstellationer av förövare och offer). Att upprätthålla den svartvita världsbilden är för dessa hedersförnekarna viktigare än att hjälpa de tiotusentals unga och vuxna kvinnor och män som är livegna i ett system som sätter släktens ”heder” högre än allt annat.

Och nej, det har inte med islam att göra, hedersproblematik har med arkaisk kultur att göra, det handlar om en syn på individen som släktens egendom som fanns i Mellanöstern, och på andra ställen, före judendom, kristendom och islam. Det har inte ens så självklart med kön att göra heller, båda könen för kulturen vidare, båda är påhejare då avvikare skall bestraffas, den man som inte tar sitt ”ansvar” att bruka våld mot sin kvinnliga släkting fryses ut. Båda könen kan vara utövare och mottagare av det våld som är den yttersta sanktionen för den som inte följer reglerna – som syns till exempel i mordet på Abbas Rezai i Högsby  – och båda könen drabbas, på olika sätt, av systemets kvävande begränsningar av de inblandades livsrum.

[uppdatering: Sakine Madon och Johanne Hildebrandt har också kommenterat filmen]

Faran med att fula ut först och fråga sen

17 april, 2013

Sakine skriver i Norran om vikten av att ta debatten, på riktigt, att diskutera med de som går att prata med, och det är faktiskt de flesta.

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminner mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev i höstas:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Det finns ingen god rasism

23 mars, 2013

I går skrev Adam Cwejman om effekterna av ”antirasisternas” maniska indelande av människor i vita och icke-vita: Hur Sverige rasifierades:

Min kritik mot den nya rasismdiskursen i Sverige handlar inte bara om att det känns som en hopplös väg eller ens likheterna med den gamla marxistiska klassfixeringen, det främsta problemet är att rasismdiskursen förstärker snarare än förminskar den rasistiska blicken, medvetenheten och språket.

Det är nog inte bara Masoud Kamali som sitter och är glad på sitt arbetsrum nuförtiden. På Flashback korkas champagnen upp. […]

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern. Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras. […]

De som tjänar på utvecklingen är de identitetspolitiska aktörerna, däribland extremhögern. Klassdiskursen befinner sig i samma härad som raskategoriseringen, men den är tusenfalt mer aptitlig, även för en liberal som undertecknad, eftersom den faktiskt skär genom ursprung, hudfärg, etnicitet. Klasskategoriseringen må vara destruktiv (som jag skrev om här), men den bygger i alla fall på något vi kan förvärva eller tappa, något som är kopplat till något universellt, inte partikulärt som ras och hudfärg.

I samband med Lilla Hjärtat-debaclet i höstas skrev jag om samma sak på Newsmill, artikeln har över 8000 visningar men har inte varit publicerad här på bloggen. Så här är den , för er som missade den då:

===============

Gång på gång ser vi hur den svenska rasismdebatten reproducerar stereotyper av självutnämnda antirasister och akademiker i elfenbenstorn. Denna gång handlar det om kritiken mot utseendet och uppförandet hos barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Film- och medievetaren Ylva Habel från Södertörns Högskola skriver på SVT Debatt att:

Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?

Så själva förekomsten av ett svart barn bland vita uppfattas som en rasistisk stereotyp? Houston, we have a problem. För hur hade det låtit från Södertörn om Lilla Hjärtat inte varit busig utan blyg? Då hade det i stället hetat att filmen ”reproducerat slavmentalitet”. Hur skall förekomsten av svarta i barnlitteratur någonsin normaliseras om varenda förekomst i tyckarnas överteoretiserande glasögon tolkas som utslag av medveten eller omedveten rasism?

De treåringar som ser filmen har inte hört talas om någon kulturell kontext som gör Lilla Hjärtat till Ku Klux Klans arvtagare. De har ännu inte lärt sig att ett svart barn bland vita och gula skall ses som ett hot, de ser ett barn med sina egenheter bland andra barn med sina egenheter. Men vänta bara, Ylva Habel och hennes meningsfränder gör vad de kan, när de är klara så har barnen lärt sig att ett svart barn aldrig passar in.

Jag förstår Jonas Thentes upprördhet. Vi har här ett samhälle, där fördomar och diskriminering, liksom i resten av Världen, i olika mån och åt olika håll är en realitet. På de flesta arenor i vårt samhälle syns människor av olika kön och hudfärg, men på ett område är det fortfarande så gott som helvitt – den svenska barnlitteraturen. Äntligen kommer då en bok där ett svart barn är med och tar plats, då rycker ordningsmännen ut och ropar på censur!

Som Sverker Lenas skriver i DN:

Ickevita barnkulturfigurer har just nu större behov av en diskrimineringsombudsman än en stylist. Här ansluter jag mig gärna till arbetslinjen: de behöver jobb!

Liksom författaren Ulf Stark:

[Wirsén och Hambäck] skapar en egen variant av den rasistiska svart flicka-klichén. Men fyller den med nytt innehåll – med humor, värme, nyfikenhet och upptåg – så effektivt att den gamla bilden spricker sönder och inte blir sig själv igen. Stereotypen individualiseras och avexotiseras. Vi ser inte längre en schablon: vi ser ett lekande barn bland andra brokiga barn, alla med sina små intressanta egenheter.

Någon tycker inte så mycket om maskar som pussas. Någon har skära kaninöron. Vad är det för särskilt med Lilla Hjärtat då?

Jo, hon har prickig klänning, tyckte en skarpögd filmrecensent i 3-årsåldern på en förhandsvisning.

Den som efter att ha sett filmen inte inser att ”Liten Skär och alla små brokiga” är ett av de roligaste och klurigaste konstverken på knattenivå mot rasism och för tolerans, lek och allmän brokighet är, vill jag påstå, både enögd och färgblind.

Det här är en debatt som återkommer år efter år, det handlar om glassar, godis och barnböcker. (Det handlar alltid om just barnböcker, barn antas inte kunna se en framställning av glada, dystra, musikaliska, klumpiga, hederliga eller skurkaktiga icke-rosahyade personer utan att bli små rasister. I själva verket ser de inget sådant förrän de får lära sig av vuxna förståsigpåare att bilderna är rasistiska och nedvärderande. Det är ständigt det icke-vita som skall censureras bort. När lösningen i stället borde vara att låta olika färger ta mer plats. Själv tycker jag till exempel att det är erbarmligt tråkigt att östeuropéer i svensk film ständigt framställs som antingen skurkar eller offer, men lösningen är ju inte att då stryka östeuropéer ur manus utan att ge de dem fler roller att spela.)

Visst får rasistanklagelserna mediautrymme, men hjälper det verkligen saken? Ökar toleransen i samhället av att debattprogram diskuterar den inneboende rasismen i lakritsglass? Nej, all publicitet är inte bra publicitet, de som letar rasism i godishyllorna devalverar en viktig fråga.

Rasism är inte en modern uppfinning, den är inte uppfunnen av ”vita” och den riktar sig inte bara mot ”icke-vita”. Att det skulle vara så är en idé man måste gå på universitet för att komma på. (Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Nord- och Sydamerika, det vet alla, vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien, eller att en miljon européer förslavades i Nordafrika. FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar, av dessa finns 350000 i västvärlden.) Rasism behöver inte gå så långt som till förslavande, det handlar om att se ner på andra folkslag än ens eget. Och att det är något specifikt västerländskt kan bara den påstå som inte har ens elementära kunskaper om historia och geografi.

Problemet med dåligt bemötande av den som inte tillhör ens egen grupp finns också i Sverige, men det löses inte med ängslig offentlig politisk korrekthet. Det det i slutändan kokar ner till är att det handlar om personlig vanlig hyfs. Tänk efter en gång till innan du slänger i väg en slentriankommentar om eller till någon svart, vit, gul, tjock, smal, glasögonbärare, stornäst, rödhårig, tysk, kines eller mexikan. Antagligen tycker de att “skämten” är lika kul som hisspojken som tio gånger om dagen får höra “det går upp och ner i livet, höhö”.

Men det är något märkligt med svenska ”antirasister”. Utanför Avpixlat finns inga som är så besatta av sina meningsmotståndares etnicitet och hudfärg som dessa självutnämnda ordningsmän. Genomgående används debattörers vithet av censurförespråkarna för att tysta motståndarna, ”vita” har inte bara fel, de borde inte ens tillåtas uttala sig! För ett år sedan handlade debatten om gubben/gumman på Kinapuffarna. I Aftonbladet utkorade Elin Grelsson – vit, heterosexuellt gift, medelklass, anhängare av identitetspolitik – sig själv att agera domare över vem som får yttra sig eller inte. För att täppa till munnen på Sakine Madon så placerade Grelsson Kurdistan i Europa…

En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande.

… Jag misstänker dock att Grelsson inte sorterar in sig själv i gruppen som skall hålla tyst, för vissa djur är mer jämlika än andra.

Peter Lööv Roos angriper nu på Seglora Smedja Jonas Thente för dennes kritik av de som kritiserat Lilla Hjärtat. Hur gör han det? Jo, Thente målas ut att tillhöra en ”vit medelklassbubbla” och därför behöver hans åsikter inte tas på allvar.

Vita får alltså inte ha någon åsikt i frågan (om den inte är ”rätt”). Men hur är det för ”icke-vita” då? Det är faktiskt samma sak där, de får ha en åsikt, men bara om den är rätt. De självutnämnda inkvisitorernas bannstråle drabbar inte bara ”vita infödda”. För är du inte infödd vit svensk så måste du uppföra dig precis som de tycker för att räknas, annars stämplas du likt kurdiskbördiga riksdagsledamoten Hanif Bali att vara Onkel Tom eller som etiopiskbördiga komikern Marika Carlsson som en självhatande sell-out.

Ylva Habel avslutar sin artikel på SVT Debatt:

Här har jag endast talat om den svarta stereotypen, men det är ju knappast den enda som är problematisk. Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv [i] centrum.

Här har Habel faktiskt en poäng, det finns en självutnämnd antirasism som hellre sätter sig själv i centrum än gör någon verklig nytta, men den är sannerligen inte bara vit.

===============

På samma tema: Man kan inte stava identitetspolitik utan idioti.

[uppdatering, Mats Skogkär skriver om samma ämne i Sydsvenskan:

Här finns högst verkliga problem. I många sammanhang råder det en slående och besvärande brist på mångfald. Politiska partier och tidningsredaktioner är bara två exempel.

Men att återintroducera rasbegrepp och omvandla och reducera etnicitet till en binär fråga om hudfärg – svart eller vit – är en farlig strategi, även om den är retoriskt lockande.]


%d bloggare gillar detta: