Posts Tagged ‘svenska kyrkan’

I Svenska kyrkans hus finns många rum, men hur sköts rumstilldelningen?

19 augusti, 2015

Man önskar att man kunde säga att man var förvånad över dagens DN-debattare där fem höga potentater i Stockholms Domkyrkoförsamling pläderar för den Svenska kyrkans fortsatta avkristnande och självutplåning. Boris Benulic har också läst deras inlägg och har en del att säga om deras prioriteringar i en Värld där miljontals kristna lever med ett överhängande hot att våldtas och dödas för sin tro.

Hade Söderblom levt i dag och läst deras text så hade säkert den gamle bitvargen muttrat något om att det var dags att börja benämna de fem skribenternas arbetsplats som Stockholms Dumkyrka. Därefter hade han kallat till sig sin gamle vän rabulisten och socialistagitatorn Fabian Månsson och förklarat för honom:
”För bövelen Fabian, nu får du sluta lalla runt i riksdagen. Det är dags att skapa en verklig folkrörelse mot terror, förtryck och vidskepelse. Stå inte bara där! Ut på torgen, karl!

Hösten 2013 hölls en utfrågning inför ärkebiskopsvalet . Var och en av kandidaterna ombads ge sitt svar på om, och i så fall varför, Jesus för dem är en sannare profet än Muhammed. Det var inte konstigare än att fråga en muslim om, och i såfall varför, vederbörande anser Muhammed vara en viktigare profet än Jesus. Svaret var dock konstigare än det man skulle få från en muslim,  oavsett om det var en vanlig troende eller en högt uppsatt imam.

Personerna, som alltså kandiderade till Svenska kyrkans högsta ämbete, kunde inte ge ett klart svar. Eller ens ett försök till något i närheten. Den enda(!) ärkebiskopskandidaten som gav ett klart svar på om han ansåg att Jesus var en sannare profet än Muhammed var Ragnar Persenius (Han ansåg att Jesus var det, inte speciellt märkligt, eftersom Jesus i Svenska kyrkans trosbekännelse sägs vara Guds son. Muhammed nämns däremot inte i trosbekännelsen.) Så blev Persenius inte ny ärkebiskop heller. Den posten gick till Antje Jackelén, vars valspråk – som av en händelse – är ”Gud är större”.

Men många tyckte inte alls det var konstigt att ärkebiskopskandidaterna förnekade det som är den kristna kyrkans själva existensberättigande. Det finns en i den svenska debatten utbredd uppfattning att enbart själva förekomsten av en kristen tro är en förolämpning mot världens muslimer.

För femton år sedan firades 1000-årsjubiléet av Sveriges kristnande. Det brukar räknas från Olof Skötkonungs dop, han var den förste kung som döptes i Sverige och som förblev kristen. Ett sådant bemärkelseår borde ju ändå ha föranlett ett stort firande från världens största Lutherska kyrka. Eller? Missade ni det? Bara lugn, Svenska kyrkan fegade inte som vanligt ur och skämdes för sin tro och existens, den slog på stort, jag lovar:

Skara Stift gav faktiskt ut en bok.

En bok var också vad sittande Kyrkomöte fick i julhälsning häromåret, en bok om islam. I boken, med förord av dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd drivs tesen att:

Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.

Med det synsättet är det inte alldeles överraskande att Svenska kyrkan under senare år brytt sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Nu har Kyrkan dock tagit sig i kragen och de förföljda kristna får en del av de fem (5, inte 50, inte 500) miljoner kronor om året för som avsätts i hjälp till Mellanöstern. På hemsidan skriver kyrkan att

Kristna är svårt utsatta på många platser i världen. På andra håll är det muslimer eller andra religiösa grupper som förföljs.

(Inte ens här kan kyrkan låta bli en brasklapp, men det är bara en ytterligare religion som nämns vid namn, det är just islam, och bara islam, som Svenska kyrkan är så besatt av att hålla sig väl med. Buddhism, sikhism, hinduism, taoism och zoroastrism ignoreras. Judendom ignoreras inte, den angrips.)

Huvudproblemet är intolerans mot troende människor.

Jag skulle säga att huvudproblemet för Mellanösterns kristna och muslimer är intolerans från troende människor…

Det finns en del att göra för Svenska kyrkan, om den klarade av att ta sig samman. Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext redan för två år sedan:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Fast Svenska kyrkan bryr sig på riktigt, det gör de: Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

Det står naturligtvis prostar, kaplaner och biskopar fritt att ha sina teologiska funderingar. Men om nu den kristna tron är ett så stort bekymmer för dessa plågade själar i Svenska kyrkans ledning, varför alls vara kvar i kyrkan? Varför inte bli ateister eller konvertera till islam? (Det skulle visserligen utplåna kyrkans styresskikt, men medlemmarna skulle å andra sidan börja komma tillbaka) Svaret är givetvis att Svenska kyrkan, trots vikande medlemsantal, fortfarande är innehavare av enorma tillgångar i skog, värdepapper och fastigheter, med vidhörande prestigefulla och lönsamma uppdrag. Det finns ju gränser för vilka försakelser samvetet skall kunna tvinga en till, även om man är domprost eller biskop…

Svenska kyrkans skam

9 juli, 2014

PÅ SvD Brännpunkt påminner svensk-assyriern Robert Hannah om Svenska kyrkans enorma svek mot Iraks kristna. Medan biskoparna minglade och sippade vin i Almedalen korfästes kristna för sin tro i Irak. Efter att ha nyttjat sin vecka i rampljuset till att vinna priset som ”hetast i Almedalen”[*] checkade ärkebiskopen ut för semester. Hennes, bokstavligt talat, utrotningshotade trosfränder får hoppas på hjälp någon annan stans i från, från en av världens rikaste kristna kyrkor kommer den i alla fall inte.

Trots den extremt akuta situationen för Mellanösterns kristna är Svenska kyrkans intresse för dem obefintligt. Istället är Svenska kyrkans internationella arbete i området fixerat vid Israel-Palestina konflikten, en konflikt som till överväldigande del står mellan muslimer och judar. Att det pågår en etnisk rensning av ett av världens äldsta kristna folk, Iraks assyrier, nonchalerar Svenska kyrkan. Medan en hel miljon assyrier har tvingats lämna sina hem och fly jihadistiskt våld satsar Svenska kyrkan istället sina pengar på att lobba för att israeliska apelsiner inte ska säljas på ICA eller Coop. Att assyriska familjer inte har något att äta för dagen är inget som Svenska kyrkan bekymrar sig över.

Misstanken infinner sig att Svenska kyrkans engagemang beror på vem som är gärningsman, inte vad offren utsatts för. Och när jag skriver ”misstanke” menar jag konstaterande av faktum.

Av Svenska kyrkans hemsida framgår att man inte har några projekt för att stötta Iraks kristna. Det pågår heller ingen akutinsamling för Iraks kristna. Det är skamligt att Svenska kyrkan inte använder sitt bistånd för Mellanöstern till att återuppbygga krossade kristna församlingar och agerar för att assyrierna och andra kristna folk i Mellanöstern ska kunna överleva den korsfästelse som just nu pågår. Det handlar om kristendomens överlevnad i sitt ursprungsområde. Jag kräver att Jackelén och Svenska Kyrkan öppet redovisar till vilka grupper i Mellanöstern som deras bistånd går till och förklarar varför de kristna folken i Irak inte får någon del av biståndet.

Jag skrev om det i en bloggpost om kyrkans feghet i vintras, situationen för de kristna i Mellanöstern var redan då akut och har sedan dess gått från katastrofal till förestående utplåning av en nära tvåtusenårig kultur.

Svenska kyrkan bryr sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Man kunde iochförsig tycka att Svenska kyrkan skulle klara av att bry sig om både kristna och muslimer. Men de ser sig av någon anledning tvungna att välja, och då blir det inte de kristna.

Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext i höstas:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Men Svenska kyrkan bryr sig, det gör de faktiskt. Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

* [uppdatering: Det visade sig inte vara så svårt att göra det, den pr-byrå som delar ut priset har nämligen Svenska kyrkan som storkund… Läs mer hos Patrik Pettersson.]

Veka kyrkan

16 januari, 2014

I höstas hölls en utfrågning av ärkebiskopskandidaterna. Var och en ombads ge sitt svar på om, och i så fall varför, Jesus för dem är en sannare profet än Muhammed. Inte konstigare än att fråga en muslim varför vederbörande anser Muhammed vara en viktigare profet än Jesus.

Personerna, som alltså kandiderade till Svenska kyrkans högsta ämbete, kunde inte ge ett klart svar. Eller ens ett försök till något i närheten. Den enda(!) ärkebiskopskandidaten som gav ett klart svar på om han ansåg att Jesus var en sannare profet än Muhammed var Ragnar Persenius (Han ansåg att Jesus var det, inte speciellt märkligt, eftersom Jesus i Svenska kyrkans trosbekännelse sägs vara Guds son. Muhammed nämns inte i trosbekännelsen.) Så blev Persenius inte ny ärkebiskop heller. Den posten gick till Antje Jackelén, vars valspråk – som av en händelse – är ”Gud är större”.

Men många tyckte inte alls det var konstigt att ärkebiskopskandidaterna förnekade det som är den kristna kyrkans själva existensberättigande. Det finns en i den svenska debatten utbredd uppfattning att ens själva förekomsten av en kristen tro är en förolämpning mot världens muslimer.

För fjorton år sedan firades 1000-årsjubiléet av Sveriges kristnande. Det brukar räknas från Olof Skötkonungs dop, han var den förste kung som döptes i Sverige och som förblev kristen. Ett sådant bemärkelseår borde ju ändå ha föranlett ett stort firande från världens största Lutherska kyrka. Eller? Missade ni det? Bara lugn, Svenska kyrkan fegade inte som vanligt ur och skämdes för sin tro och existens, den slog på stort: Skara Stift gav faktiskt ut en bok.

En bok var också vad årets tillträdande Kyrkomöte fick i julhälsning, en bok om islam. I boken, med förord av avgående ärkebiskop Anders Wejryd drivs tesen att:

Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.

Med det synsättet är det inte alldeles överraskande att Svenska kyrkan bryr sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Man kunde iochförsig tycka att Svenska kyrkan skulle klara av att bry sig om både kristna och muslimer. Men de ser sig av någon anledning tvungna att välja, och då blir det inte de kristna.

Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext i höstas:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Men Svenska kyrkan bryr sig, det gör de faktiskt. Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

Släng ut månglarna ur templet

14 september, 2013

”Jag röstar för en ny regering!”

Orden är från Socialdemokraternas valsajt för kyrkovalet. De stod på knappen man tryckte på för att skicka in sin mailadress. När till och med Helle Klein tyckte att denna ogenerat ärliga beskrivning av vad kyrkovalet egentligen handlade om var över gränsen insågs det också av sidans administratörer och texten ändrades snabbt. Men det var bara orden som byttes, mentaliteten att kyrkan bara är en filial till den värdsliga makten ligger kvar. Som den har gjort i decennier. För kyrkopolitikerna är kyrkans verksamhet inte ett mål utan ett medel, Jesus ord har numera omtolkats till att ge Kejsaren vad Kejsaren tillhör, och Kejsaren vad Gud tillhör.

SSU hymlade inte i sina valfilmer förra veckan. Där fastslogs att Jesus skulle ha röstat på Socialdemokraterna och att det var viktigt att rösta på nämnda parti för att hålla Sverigedemokraterna och Vladimir Putin(!) utanför Kyrkomötet. En tanke som dock inte slagit ungdomsförbundet är att det ju är precis det partisystem som de så benhårt håller fast vid som lett till att SD har fått möjlighet att använda sig av kyrkan som en plattform.

Det är i sammanhanget pikant att inte ens Putin skulle våga försöka diktera för den rysk-ortodoxa kyrkan hur de skall tolka bibeln. Någon sådan begränsning föresvävar dock inte Socialdemokraterna, eller något av de andra riksdagspartierna heller. Med ett undantag. Mitt eget parti Moderaterna kapade vid senaste partistämman äntligen alla organisatoriska band till kyrkopolitiken. En hel del partimedlemmar är naturligtvis kvar där, men i de olika nomineringsgrupper de ställer upp är de inte längre representanter för ett politiskt parti. Det är som det skall vara.

En logiskt tänkande person kan lätt föreställa sig att en kyrka som inte längre är en del av staten och där biskoparna inte längre utses av regeringen också skulle vara mindre politiskt styrd än förr. Verkligheten är den motsatta. För det första är Svenska kyrkan fortfarande inte helt skild från staten: Det är det enda trossamfund vars trosinnehåll definieras av lagen, och detsamma gäller dess organisation. För det andra har kyrkan aldrig varit så styrd av politiker som den är nu.

En illustration av politikernas extrema makt är att biskoparna inte har rösträtt i Kyrkomötet – kyrkans högsta beslutande organ! Det har de inte haft sedan 1982. Det var då processen mot bodelning mellan stat och kyrka på allvar började. Att denna process sammanföll med en allt hårdare politisering var ingen slump. Det var en förutsättning för att politikerna skulle gå med på att skilja kyrkan från staten, en verkligt fri och självständig kyrka har aldrig funnits på kartan.

Bodelningen mellan stat och kyrka för tretton år sedan minskade inte alls partiernas maktanspråk. Riksdagspartierna har, nu med ett undantag, valt att fortsätta ställa upp i kyrkovalet. Partierna gör det under eget namn eller i lätt identifierbara nomineringsgrupper.

Det anförs att kyrkan utan politiska partier riskerar bli en inåtvänd sekt. Men hur har då baptisterna, missionsförbundarna och metodisterna klarat sig från detta öde? För att behållas som folkrörelse påstås det att det är nödvändigt att inflytandet kanaliseras genom partier. Men varför har vi då inga partival i idrottsrörelsen? Eller kooperationen? Facket? Turistföreningen? Kyrkans styre bör i förlängningen skötas genom val av personer i stället för av grupper, men det första, och största, steget är att få bort partiernas tentakler från kyrkan.

Som Eli Göndör brukar påpeka breder sekularismen inte alls ut sig, de andliga behoven finns kvar, det som däremot händer är att människor alltmer gör sina egna tolkningar av heliga skrifter och läror. Folk accepterar allt mindre en färdig lösning som prackas på dem. I det klimatet är det en utmaning för alla församlingar att hålla kvar sina medlemmar. Men något som definitivt inte hjälper är att ha en organisation där religionsuttolkningen inte bestäms i teologiska diskussioner bland präster och lekmän utan av partister i ett sammanträdesrum.

Visst kan vi överlåta teologin och tron åt Jesus. Att han får fixa det där när han kommer åter. Men det kan ta ett tag, så om inte partimånglarna självmant lämnar templet får väljarna kasta ut dem. Därför, om ni röstar i [över]morgon, rösta inte på någon gruppering som är ett riksdagsparti med eller utan lätt förklädnad. Rösta på någon av de fristående nomineringsgrupperna. De obundna grupperingarna fick förra valet knappt tjugotre procent av rösterna. Det borde vara hundra. Inga partister bland våra prelater.

(Denna artikel publicerades i går i Svensk Tidskrift, jag publicerar den även här på bloggen för de som missade den där, här med länkar också.)


%d bloggare gillar detta: