Posts Tagged ‘genus’

Internationella mansdagen, vad är den bra för?

19 november, 2016

Med anledning av Internationella mansdagen har jag skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle:

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga.  […]

Ett barn som föds i ett (olikkönat) samboförhållande förutsätts i dag inte automatiskt vara barn till mannen i förhållandet, det krävs en särskild utredning och papperspåskrift för detta. Vill mannen ha vårdnaden om sitt eget barn i samboförhållandet måste han dessutom lämna i en ansökan för det. Systemet bör ändras, vid konstaterat faderskap i ett samboförhållande bör delad vårdnad vara grundregel.

Läs hela artikeln här.

I ämnet rekommenderar jag också en artikel i The Telegraph:

So let’s get two things clear from the start. Firstly anyone who tells you that “everyday is International Men’s Day” is not a comic genius, we’ve heard it a million times before. Secondly, when 13 men a day suicide in the UK; when boys underperform girls at every stage of education; when one in five men die before the age of 65; when men are the main victims of both men’s violence and women’s violence; when dads of all backgrounds face a range of challenges from juggling work and family, to staying in their children’s lives if they are separated; and when the majority of the homeless, imprisoned and long-term unemployed are men, everyday is not International Men’s Day.

I min artikel skriver jag om den svenska skolans nedvärdering av pojkar, 

Genom att försöka pressa in alla elever i en och samma genusmall skapar vi i själva verket en skola som är motsatsen till jämlik.

En skola som inte förmår anpassa sig efter elevernas inneboende förutsättningar kan aldrig bli den språngbräda inför ett fortsatt lyckat och framgångsrikt liv som skolan är tänkt att vara.

Pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan är ett problem som inte bara innebär personligt lidande och risk för utanförskap. Det är också en samhällsekonomisk förlust och ett problem som är värt att tas på största allvar.

Jag har också själv flera gånger bloggat om detta, till exempel i våras:

Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

[uppdatering: Pernilla Alexandersson på Add Gender skriver:

På Add Gender, där jag är vd och normingenjör, har vi belyst internationella mansdagen sedan många år tillbaka. I början var det i stort sett inte många andra i Sverige som brydde sig. Idag ser jag till min förvåning att det blivit en dag då vi gemensamt hånar män i grupp. Och lyfter fram män som förövare och kvinnor som offer. När vi egentligen vill ha ett samtal om att både män och kvinnor är både offer och förövare i ett ojämlikt samhälle.

Och Internationella mansdagens webbplats finns här.]

Om pluggets antipojkkultur

11 april, 2016

Häromdagen blev det viss uppståndelse över att samma inlämningsuppgift gav tre olika betyg. De båda flickorna fick betyget B respektive C, pojken fick betyget D.

Det förvånande är att folk blev förvånade, att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor är ett sedan länge välkänt faktum.

Nu säger vän av ordning kanske: – Men han var ju den enda med synbar utländsk bakgrund, kan det inte vara det som är orsaken? – Nej, det finns inga undersökningar som tyder på att det skulle vara orsaken, tvärtom, faktiskt:

Non-native students are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in two out of three subjects studied.

Samma studie visar däremot på det som även en rad andra studier visar: Flickors insatser värderas högre än pojkars vid samma resultat:

The results show that girls are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in all three subjects studied.

Samma dag publicerades en artikel om att män får bättre resultat  än kvinnor i matematik på högskoleprovet. Det är ett gammalt faktum att män skriver bättre än kvinnor i matematik på nationella prov och högskoleprov. Trots detta får de lägre betyg. Så vilken blir vinkeln i artikeln tror ni? Rätt gissat. Problemet är hur man skall kunna utforma högskoleprovet så att män inte får bättre resultat än kvinnor:

Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.

Naturligtvis letas det fram en professor som får förklara hur orättvist det är. Att män skriver bättre på proven alltså. Inte att de får sämre betyg för samma insats.

Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan i Väst, är kritisk till högskoleprovet som instrument om man vill mäta den så kallade prognosförmågan, det vill säga hur väl någon kommer att lyckas med sina högskolestudier.

– De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det, säger hon.

Att man får höga poäng på högskoleprovet säger inget om hur bra man kommer att prestera akademiskt, menar hon.

– Provet görs under en dag och mäter det man presterar just den dagen. Då är betygen mycket bättre som mätinstrument, de är ett resultat av flera års studier, av kunskap, av motivation, säger Christina Cliffordson.

Vad var betygen resultat av? Och vad gör det för motivationen att ständigt få sina prestationer bedömda som mindre värda, beroende på att näst sista siffran i personnumret är udda och inte jämn?

En tydlig illustration på makthavarnas [o]intresse att ta itu med problemet fick man dock på twitter i går. Birgitta Ohlsson ursäktade betygsdiskrimineringen av pojkar med att  den pågått länge och inte bara skedde i Sverige.

Det har länge talats om en antipluggkultur hos pojkar, jag tror att det verkliga problemet är en antipojkkultur hos plugget. Jag har tidigare skrivit om det i samband med den undermåliga medierapporteringen om en genussatsning i Gnesta som påstods ligga bakom ett lyft av både pojkars och flickors skolresultat. Verkligheten var inte alls lika entydig.

Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. […]

Skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

Det fina hatet från vänster, mediernas blinda fläck

5 juli, 2014

I går publicerades två debattinlägg som tar upp ett allvarligt demokratiproblem: Medias blinda öga för förtal, terrorstöd, rasism och sexism när det kommer från ”rätt” håll. Först ut var Fredrik Antonsson som beskrev ett parti med frikort. Inget parti har så konsekvent, och så länge, skyddats av svenska medier som:

Miljöpartiet, medias gullegrisar och partiet som i princip kan göra eller säga vad som helst utan att granskas. Miljöpartiet, partiet med frikort. Miljöpartiet som har en Fridolin som använder sina kompiskanaler i media till att sätta bilden av att han minsann bor miljonprogramsområdet Rissne i Sundbyberg när sanningen är den att han bor i överklassreservatet Duvbo i samma stad. Det passar inte in i bilden annars nämligen…

Miljöpartiet, partiet som verkar ha en hel kortlek av frikort när det kommer till att få ha galna politiker som beter sig galet utan att media reagerar. Miljöpartiet vars gruppledare i Riksdagen, Mehmet Kaplan, står i Almedalen och jämför de svenskar som vintern 1939-40 gav sig av till Finland med de jihadister som i dag reser i skytteltrafik mellan de flytande fronterna i det syriska inbördeskriget. Mehmet Kaplan tycker att det SÄPO oroar sig för – i form av radikaliserade och skadade unga män som kommer tillbaka från en smutsig konflikt där krigets regler spolats ner i avloppet – inte är något att oroa sig över, alls. Isis och andra grupperingar i inbördeskrigets Syrien är i Miljöpartiets gruppledares ögon nutidens svar på den svenska frivilligkåren och jag förstår vad Kaplan menar utan att kunna förstå att Kaplan kan tycka så.

Miljöpartiet, partiet som har en kandidat till Europaparlamentet som använder twitter till att jämföra den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali med polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv. Bali är i kandidaten Kurdo Baksis ögon en avfälling, någon som är att jämföra med den mörkhyade nazisten – den nyttiga idioten som får göra skitgörat för att bana väg för sin egen undergång.

Men rasism behöver inte komma från Miljöpartiet för att vara helt kosher vad svenska medier anbelangar, det räcker att den kommer från vänster. Hanif, som av en ledande miljöpartist alltså jämförts med en rånare, krigsförbrytare och polismördare, skrev själv om detta på SVT Opinion i går.

Det är den sjuka tanken att invandrare inte kan vara borgerliga, de är Onkel Toms, det är en styggelse mot deras natur att kunna vara borgerlig. House Broken, tämjd mot min natur och arv.

Min mörka kropp förbinder mig biologiskt att ha en viss åsikt, allt annat är en herres dressyr av mitt vilda jag i utbyte mot brödsmulor vid maktens bord.

Det är intressant hur Olof eller Mona från överklassen helt fritt kan välja mellan att vara höger eller vänster, klasskrigare eller kapitalkramare. Utan att någon fråntar hen dess person och dess val, medan Hanif från Husby endast kan ha en politisk åsikt, för han är av sin etnicitet bunden till en denna åsikt, allt annat är ett brott mot hans natur och etnicitet.

Det får konsekvenser:

Nästa generation beslutsfattare med invandrarbakgrund faller av en efter en. Många orkar inte helt enkelt att engagera sig i ett samhällsklimat där minsta felsägning OM invandrare kan få krigsrubriker i media.

Men när ren avsiktlig rasism riktas från etablerade politiska företrädare från vänster MOT invandrade ungdomar som valt att engagera sig demokratiskt tas med en axelryckning.​

Den ”antirasistiska” rasismen har jag skrivit om förr, liksom den mycket märkliga ”antirasistiska” tanken att enbart ”vita män” har en egen förmåga att göra moraliska och politiska val.

Ironin, som varit tydlig länge, är att de som talar högst och helst om de förtryckande strukturerna av kön och etnicitet är samma personer som upprätthåller dem: Kvinnor och personer med utländskt urprung har bara ett värde om de tycker rätt, annars stämplas de som allt ifrån omedvetna, till hjärntvättade, ända till förrädare eller helt enkelt onda.

Som vit man drabbas jag inte av detta på samma vis, jag missar i och för sig chansen att nå ett antal skattebetalda glidartjänster vid de rasgenuspolitiska köttgrytorna, men jag slipper också utfrysningen när jag inte tänker som förväntas av min grupptillhörighet. För den friheten har man som vit man i den svenska debatten. Man är en myndig aktör med självklar rätt att vara vänster eller höger, för eller emot sexköpslag, genusteori eller vithetsstudier. Man tilltros, åtminstone ett minimum av, grundläggande förmåga att tänka själv, rätt att hysa åsikter och skyldighet att ta ansvar för dem – så mycket det nu går i Sverige. Som vit man sitter man tillsammans med alla andra i det fängelse som är den svenska debatten, men man får åtminstone röra sig fritt inne på anstaltsområdet.

Alltid något. Även om det är skillnad på folk och folk, även bland vita män. Jämför de mediala reaktionerna på examensfusk för Sven-Otto Littorin och Henrik Arnstad

Men är du inte etniskt svensk, heterosexuell och man så definieras i stället dina åsikter av din grupptillhörighet. Och inte ens din grupptillhörighet definieras av dig själv. Det är censorerna i debatten som avgör vad du ”skall” tycka, tycker du rätt belönas du, tycker du fel straffas du.

Skolans syn på pojkar ett större problem än tvärtom

19 februari, 2014

I en debattartikel i DT idag skriver jämställhetsminister Maria Arnholm tillsammans med en folkpartikollega att genusperspektiv kan vända pojkkrisen.

Den ojämställda skolan har varit ett faktum i decennier. Tittar vi bara på de senaste 15 åren har flickor i genomsnitt haft 10 procent högre meritvärdespoäng än pojkar. 2013 låg flickornas värden 11 procent över pojkarnas. En grundbult i liberalismen är att könet inte ska tillåtas begränsa individen. Vi ska inte acceptera en könssegregerad skola.

Förvisso är det stor skillnad i meritvärdespoäng mellan pojkar och flickor. Men det är inte alls samma sak som att pojkar faktiskt lär sig så mycket mindre. Under decennier har pojkar systematiskt fått lägre betyg än vad som motiveras av deras provresultat, för flickor gäller det omvända. Det anses som så fullständigt självklart att flickor skall ha högre betyg att när pojkarna i Arabyskolan i Växjö fick bättre betyg än flickorna sökte, och fick, skolledningen bidrag till ett projekt. Men inte för att få svar på den mycket intressanta frågan varför de var den enda skolan i Sverige där pojkar fick bättre betyg än flickor. Nej, projektet syftade till att höja flickornas betyg…

Det nya betygssystemet gjorde att könsskillnaden i betygssättningen ökade ännu mer. Jonas Vlachos skriver om det idag:

Könsskillnaderna enligt PISA-undersökningarna är betydligt mindre än skillnaderna i betyg, vilket avspeglar det välkända faktum att flickor tenderar att få högre betyg för givna provresultat än pojkar. Vidare var skillnaderna enligt PISA faktiskt konstanta ända fram till och med 2006 varefter de ökade för PISA 2009 och PISA 2012. […]

Så nog finns det visst stöd för uppfattningen att flickors försprång i skolan ökar. Till stor del beror emellertid detta på att ett antal politiska beslut ökat betydelsen av redan existerande skillnader, snarare än på att skolan blivit så mycket sämre på att utbilda pojkar jämfört med flickor. Oavsett vad man anser om de reformer som genomförts är detta centralt när könsskillnaderna i skolan diskuteras.

Arnholm har däremot sin världsbild klar, hon skriver vidare i sin debattartikel:

Om vi får bestämma blir genuspedagoger ett framtidsyrke när alla skolledare och chefer inser vilken kraft det finns i att jobba med jämställdhet.

I en skola i Gnesta vände man utvecklingen på bara några få år. Metoden var att personalen lyckades identifiera strukturen, sätta ord på den och därmed också hitta konkreta sätt att motverka de destruktiva beteenden som de upptäckt. Resultatet blev att pojkarna lyckades höja sina betyg och flickornas statusjakt upphörde.

Nja. Njo. Visserligen publicerade DN i höstas en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i GnestaNär mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Men bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

De osynliga männen

30 maj, 2013

Västekot i Sveriges Radio meddelar att den man från Göteborg som ofredat och hotat hundratals personer nu åtalats. Det vill jag läsa mer om, så jag går till Den Stora Morgontidningen därifrån, de har naturligtvis också en artikel:

Valarbetare åtalas för dödshot mot kvinnor

Vad märkligt, Sveriges Radio talade ju om både kvinnor och män. Men det kanske står med i bildtexten?

Blondinbella, Isabella Löwengrip, är en av de hundratals kvinnor som utsatts för hot av valarbetaren.

I ingressen kanske det nämns då?

En 29-årig valarbetare har åtalats efter att ha ofredat och dödshotat hundratals kvinnor. Bland offren finns så väl lokala politiker som rikskända entreprenören Blondinbella.

I brödtexten kanske?

I höstas avslöjades att en socialdemokratisk valarbetare misstänktes för att ha skickat ett stort antal hot- och våldtäktsbrev till kvinnor i hela landet.

Mhmm…

Nu har mannen, som erkänt, åtalats för olaga hot och sexuellt ofredande vid Göteborgs tingsrätt.

Målsägande är elva kvinnor och tre politiker.

Joråsåatte…

Fast det finns de som tar ännu lättare på fakta: I TT:s rapportering finns inga hotade män, alls. Jag bloggade om detta fenomen för ett par veckor sedan; passar inte verkligheten in i den förutbestämda artikelvinkeln är det verkligheten som får vika. När Uppdrag Granskning hade sitt program om näthat var samtliga utsatta som framträdde i programmet kvinnor. Den uttalade tesen var också att detta var något som specifikt drabbade kvinnor. Vilket programskaparna också stod fast vid efter att de kritiserats:

Visst existerar det män som blir både hotade för sina åsikter, och som blir hatade, men, de är betydligt färre. Så är det bara.

”Så är det bara”… De kunde ju annars tänkts ha lärt sig något av en undersökning publicerad i deras egen branschtidning Journalisten. Den visar att det bland journalister är en större andel av männen än av kvinnorna som får ta emot hot. En helt annan verklighet än den Uppdrag Granskning valde att redovisa i sitt program om näthat, där hot och hat framställdes som något som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet. Eller det andra hatet heller. Valarbetaren skickade ju pappersbrev, hundratals, det var inte hans ip-adress utan hans fingeravtryck som band honom vid brottet.

11 maj hade SvD som huvudnummer en stort uppslagen undersökning om hur hotade kvinnliga riksdagspolitiker är. Oroväckande höga siffror, men utan något att jämföra med hänger de i luften. Är kvinnor mer drabbade än män, är politiker mer drabbade än socialsekreterare, poliser och miljöinspektörer? Vad skall vi göra åt det? Vad svaret blir beror ju på om de är hotade för att de är kvinnor eller för att de är politiker. Men det lät oss inte Svenska Dagbladet få veta. En kvalificerad gissning skulle vara att det bland riksdagsledamöter ligger till på samma sätt som bland journalister – utsattheten för hot och hat är tämligen jämnt fördelad mellan könen. Det hade varit lätt för SvD att fråga samtliga riksdagsledamöter, men av någon anledning valde de att bara fråga en utvald grupp, syftet bakom vinkeln kan vi bara gissa oss till.

Har fakta fel kön är det inte så noga…

11 maj, 2013

Det där med att skilja på vita män är inte DN Kulturs bästa gren. I tisdags på sidan 6 skrev Katrine Kielos om

Unabombaren Eric Harris

Eh, nej. Unabombaren är – vilket man bör veta om man skriver om terrorism – Ted Kaczynski. (Eric Harris var den ene gärningsmannen i Columbinemassakern)
Samma dag på sidan 7 skrev Johanna Langhorst och Pernilla Glaser att:

Maria Sveland [attackerades på Gräv 2013] av Janne Josefsson för att vara representant för vad han kallade ”feghet förklätt till mod'”, för att hon inte ville möta Per Schlingmann i SVT Debatt.

Verkligen?

Per/Pär… Schlingmann/Ström… De är ju så lika de där männen. Man kunde ju tycka att redaktionen borde vara uppmärksam där de anlitade skribenterna fallerar, men uppenbarligen är korrekturläsning en borgerlig lyx.

Fortfarande har ingen rättelse införts. Men, som gamla DN Kulturchefen Maria Schottenius sa: ”Vad är sanning?

Bloggaren Bashflak har för övrigt en del att säga om resten av Langhorsts och Glasers artikel – vars tes är att just hot mot kvinnor är ett problem för demokratin, det underförstås att män inte hotas, och om de blir hotade spelar det ingen roll. Bashflak citerar en undersökning publicerad i branschtidningen Journalisten som visar att det bland journalister är en större andel av männen än av kvinnorna som får ta emot hot. En helt annan verklighet än den Uppdrag Granskning valde att redovisa i sitt program om näthat, där hot och hat framställdes som något som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet.

Bloggaren B tycker sig dock ha noterat en förbättring och en mer allsidig rapportering i media de senaste månaderna, men jag vet inte jag… Idag hade SvD som huvudnummer en stort uppslagen undersökning om hur hotade kvinnliga riksdagspolitiker är. Oroväckande höga siffror, men utan något att jämföra med hänger de i luften. Är kvinnor mer drabbade än män, är politiker mer drabbade än socialsekreterare, poliser och miljöinspektörer? Vad skall vi göra åt det? Vad svaret blir beror ju på om de är hotade för att de är kvinnor eller för att de är politiker, men det låter oss inte Svenska Dagbladet få veta. En kvalificerad gissning skulle vara att det bland riksdagsledamöter ligger till på samma sätt som bland journalister – utsattheten för hot och hat är tämligen jämnt fördelad mellan könen. Det hade varit lätt för SvD att fråga samtliga riksdagsledamöter, men av någon anledning valde de att bara fråga en utvald grupp, syftet bakom vinkeln kan vi bara gissa oss till.

Ur procentfixeringen i elden

19 april, 2013

Norrköpings Tidningar refererar den nyliga interpellationsdebatten i Riksdagen där försvarsminister Karin Enström försökte förklara varför kraven på brandmän sänkts för att kunna öka andelen kvinnor i yrket. Det gick sådär:

Det var nog många som häpnade över de svar som Enström levererade. Eller inte levererade – för det var tyvärr mest politiskt korrekta floskler som hon hade till svar på frågorna.

Brandmansyrket är ett av de få yrken där säkerheten och de hårda kraven på intet sätt kan förhandlas bort till fördel för andra idéer. Detta eftersom det mest grundläggande för en brandman är att han eller hon klarar de hårt pressade situationer som är en del av yrket. Situationer som inte sällan handlar om liv eller död och där varenda sekund är viktig.

Trots detta så har kraven för att bli brandman på senare år sänkts. Det brukar hävdas att man inte har sänkt kraven för kvinnor, vilket i sak är korrekt.

Det man har gjort i stället är att ha sänkt kraven för båda kvinnor och män. Resultatet är enkelt att räkna ut.

Trots att försvarsministern tydligt sa att hon var medveten om detta så försökte hon ändå slingra sig förbi de svåra och raka frågorna som riktades mot henne. Hennes repliker bestod mer eller mindre av tomma ord, liknande detta: ”För mig så är det helt självklart att en jämställd räddningstjänst också blir en effektivare räddningstjänst”.

Då borde det väl inte vara så svårt att kunna förklara så att även andra förstår.

Det finns mängder av exempel på hur kvoteringsivern har tagit sig i uttryck. 2011 kvoterades en utbildad brandman vid namn Simon Wallmark bort från ett sommarjobb vid Södertörns brandförsvar, trots att han tidigare genomfört en välfungerande praktik där.

När han sökte jobbet fick han till svar att han inte var behörig att söka, eftersom de utlysta tjänsterna skulle gå till kvinnor eller sökande med invandrarbakgrund. Det visade sig att många av de som hade fått jobben saknade brandmansutbildning.

Listan kan göras hur lång som helst, men poängen framgår.

Att räddningstjänsten, på grund av politiska idéer, riskerar att bli sämre på att göra sin primära uppgift: rädda liv, är katastrofalt. Och det handlar naturligtvis inte om att kvinnor inte ska få bli brandmän, men de måste naturligtvis klara de krav som finns.

Att i jämställdhetens namn sänka kraven är farligt.

Det är häpnadsväckande att se den moderata försvarsministern stå och argumentera som om hon vore vänsterpartist, där jämställdshetsidéer är viktigare än allt annat, oavsett konsekvenser.

Extra märkligt är det att en regering som, på goda grunder, motsätter sig kvotering i bolagsstyrelser samtidigt inte ser några problem med kvotering till räddningstjänsten.

Ibland anförs utredningen ”Kvinnor som brandmän” från 1998 som argument för att sänka kraven i akt och mening att få in fler kvinnor, det är bara det att utredningen inte förespråkade det. Den kom fram till att, ja, kvinnor kan naturligtvis vara brandmän, men kraven skall vara hårda och lika för båda könen (Sammanfattande slutsatser och förslag till åtgärder, s 59 ff). Rekommendationen har dock inte hörsammats, för att få in fler kvinnor har kraven sänkts för alla.

Mumin och de felfokuserade genusglasögonen

12 april, 2013

I dagens Helsingborgs Dagblad har Linda Fagerström tagit på sig genusglasögonen för att kunna uppröras över Arabia/Iittala:s senaste utgåva av muminmuggar:

Snorkfröken har blivit sekreterare, berättar Iittala, och fortsätter ”att hon inte ens kan skriva skrivmaskin är smådetaljer”. Tihi. Jovisst. Helt konsekvent pudrar hon sig nu för dejt med en man på kontoret! Hemmasnickaren Mumintrollet, stackaren, har missat att hans käresta dejtar andra. På sin blå mugg bygger han nämligen, enligt Iittala, ett hus till sig och Snorkfröken.

En sekreterare på dejt? Inget sådant händer i Tove Janssons böcker. Att Iittala nu definitivt övergivit henne till förmån för egen så kallad storytelling kring produkterna är nog en fullständigt logisk marknadsekonomisk konsekvens. Samtidigt är det en felräkning. Målgruppen, den kulturnostalgiska muminbildade medelklass som köper koppar för 200 kronor, vägrar rosa-blå könsuppdelning med korkade brudar och svettiga byggkarlar.

Det gjorde Tove Jansson också. Hon skulle blivit förbannad över Iittalas förvandling av mumintrollen till könsrollstroll.

Upprördheten delades reflexmässigt på twitter av de gamla vanliga misstänkta. Fast den som läst det minsta Mumin borde ställt sig väldigt frågande till artikeln. Det är ju inte så att det saknas tillfällen där Snorkfröken beter sig som en nippertippa och trånar efter mustascherade charmörer, eller passager där Mumin utvecklar sina ”manliga” sidor. Så hur kan Linda Fagerström med sådan emfas fastslå att sådant inte förekommer i böckerna?

Det kan hon inte. I kommentarerna finns det de som faktiskt läst böckerna, till exempel Tove Slotte:

I seriemagasin nr 5 ( av de gamla ) finns historien: Mumin blir social, av Tove Jansson, där invånarna i Mumindalen får för sig att bli ”bättre medborgare”. Snorkfröken tar anställning som sekreterare ( och går ut med en kontorist från jobbet ), pappan grundar bolaget Ab Stormutfärder & co och Mymlan grundar ett barnhem mm. Iittala hittar inte på egna berättelser. Mumin som bygger är från en annan serie, där han och snorkfröken är riktigt förälskade igen, och där han bygger ett hus åt dem ( seriebok nr 3, Att bygga ett hus ). Serierna är tecknade på 50- och 60-talen, då könsstereotyperna var påtagligare än idag, också hos Tove Jansson! […]

Jag tror inte hon hade blivit så värst förbannad över dessa muggar, om överhuvudtaget.

Att signaturen ”Tove Slotte” var snabb och exakt är inte alldeles förvånande med tanke på att personen som designar muminmuggarna hos Iittala heter Tove Slotte-Elevant… Arabia/Iittala är originalet mycket troget, precis som de varit på de 59 muminmuggar som de producerat innan dessa två. Två muggar som visar en del av Tove Janssons värld, de 59 föregående visar andra delar.

Som en inverterad Behrang Miri fabulerar Linda Fagerström fritt om böcker hon inte läst för att visa sin enastående progressivitet. Men medan Miri hade fel om vad som finns i böckerna så har Linda Fagerström fel om vad som inte finns i böckerna. Det var uppenbarligen för mycket att förvänta sig av en doktor i konstvetenskap att hon kännner till det hon så tvärsäkert uttalar sig om.

Den enda fördom som bekräftas i den här muminsoppan är finländares fördomar om svenskar som överteoretiserande genusfanatiker.

Rosa mugg med sminkande Snorkfröken, turkos mugg med snickrande Mumin
Inte helt irrepresentativa för Tove och Lars Janssons produktion

Antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

11 april, 2013

Nationella sekretariatet för genusforskning skriver i ett inlägg på sin hemsida att ”kamp mot normer höjde betygen” för pojkar i Gnesta.

I manlighetsnormen ingår inte att plugga och vara duktig i skolan. Men normen går att påverka. Efter år av systematiskt jämställdhetsarbete i Gnesta går killarna i nian nu ut med högre betyg än riksgenomsnittet. […]

Men frågan är: Beror de tidigare dåliga betygen verkligen på en antipluggkultur hos pojkar, eller beror de på en antipojkkultur hos plugget?

I Gnesta har man ökat närvaron av vuxna i korridorerna på Frejaskolan. Allt bråk har förbjudits, även sådant bråk som en del killar ofta kallar ”skojbråk”. Ett uttryck för statuskamp bland tjejerna har man också satt stopp för. Det visade sig att flickorna poängsatte varandras genomförande av olika saker, till exempel hur de hämtade mjölk i matsalen. Att göra det ”på ett sexigt sätt” gav högre poäng och en sittplats bredvid högstatustjejerna.

Stereotyp syn på sex- och samlevnad
Granskningen av sex- och samlevnadsundervisningen visade att den var stereotyp och heteronormativ. Personalen fortbildades och det togs fram nya riktlinjer för pedagogiken.

I dag delar man inte längre in klasserna i tjej- och killgrupper när det ska talas om sex.

– Att dela in ungdomarna förstärker könsstereotyper och exkluderar transungdomar, betonar Karina Solax Stridh.

Vidare understryks att det inte är någon skillnad på kvinnor och mäns sexualitet. Skillnaderna finns på individnivå, inte på gruppnivå. Och det neutrala ordet partner används oftare. Den som undervisar kan inte utgå ifrån att alla flickor blir kära i pojkar, och tvärtom. Det går inte heller att utgå ifrån att alla elever är säkra på sin sexuella identitet.

Viktigt med helhetsperspektiv
Detta medvetna och systematiska arbete har som sagt gett resultat. Karina Solax Strid menar att det är detta arbete som ligger bakom det faktum att pojkarna i Gnesta i dag har bättre betyg när de går ut grundskolan än tidigare. Från att ha legat under riksgenomsnittet ligger pojkarna nu betydligt över: 79,4 procent av dem uppnådde 2012 målen i alla ämnen. Motsvarande siffra för hela riket var 74,2 procent.

Ok, de borde lära ut ”ingen avgörande skillnad” i stället för ”ingen skillnad” på sexualiteten för kvinnor och män, men arbetet har som det ser ut inneburit många förändringar till det bättre. Jag skulle däremot inte dra den snabba slutsatsen att pojkarnas prestation har förbättrats på grund av projektet. Det är ett sedan länge välkänt faktum att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor. Frågan är alltså om det är pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”?  Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Om det är alternativ ett, två, tre eller en kombination av dem ger artikeln inget svar på, det skulle vara mycket intressant att se utvecklingen av provresultaten på de nationella proven.


%d bloggare gillar detta: