Skolans syn på pojkar ett större problem än tvärtom

I en debattartikel i DT idag skriver jämställhetsminister Maria Arnholm tillsammans med en folkpartikollega att genusperspektiv kan vända pojkkrisen.

Den ojämställda skolan har varit ett faktum i decennier. Tittar vi bara på de senaste 15 åren har flickor i genomsnitt haft 10 procent högre meritvärdespoäng än pojkar. 2013 låg flickornas värden 11 procent över pojkarnas. En grundbult i liberalismen är att könet inte ska tillåtas begränsa individen. Vi ska inte acceptera en könssegregerad skola.

Förvisso är det stor skillnad i meritvärdespoäng mellan pojkar och flickor. Men det är inte alls samma sak som att pojkar faktiskt lär sig så mycket mindre. Under decennier har pojkar systematiskt fått lägre betyg än vad som motiveras av deras provresultat, för flickor gäller det omvända. Det anses som så fullständigt självklart att flickor skall ha högre betyg att när pojkarna i Arabyskolan i Växjö fick bättre betyg än flickorna sökte, och fick, skolledningen bidrag till ett projekt. Men inte för att få svar på den mycket intressanta frågan varför de var den enda skolan i Sverige där pojkar fick bättre betyg än flickor. Nej, projektet syftade till att höja flickornas betyg…

Det nya betygssystemet gjorde att könsskillnaden i betygssättningen ökade ännu mer. Jonas Vlachos skriver om det idag:

Könsskillnaderna enligt PISA-undersökningarna är betydligt mindre än skillnaderna i betyg, vilket avspeglar det välkända faktum att flickor tenderar att få högre betyg för givna provresultat än pojkar. Vidare var skillnaderna enligt PISA faktiskt konstanta ända fram till och med 2006 varefter de ökade för PISA 2009 och PISA 2012. […]

Så nog finns det visst stöd för uppfattningen att flickors försprång i skolan ökar. Till stor del beror emellertid detta på att ett antal politiska beslut ökat betydelsen av redan existerande skillnader, snarare än på att skolan blivit så mycket sämre på att utbilda pojkar jämfört med flickor. Oavsett vad man anser om de reformer som genomförts är detta centralt när könsskillnaderna i skolan diskuteras.

Arnholm har däremot sin världsbild klar, hon skriver vidare i sin debattartikel:

Om vi får bestämma blir genuspedagoger ett framtidsyrke när alla skolledare och chefer inser vilken kraft det finns i att jobba med jämställdhet.

I en skola i Gnesta vände man utvecklingen på bara några få år. Metoden var att personalen lyckades identifiera strukturen, sätta ord på den och därmed också hitta konkreta sätt att motverka de destruktiva beteenden som de upptäckt. Resultatet blev att pojkarna lyckades höja sina betyg och flickornas statusjakt upphörde.

Nja. Njo. Visserligen publicerade DN i höstas en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i Gnesta: När mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Men bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?