Internationella mansdagen, vad är den bra för?

Med anledning av Internationella mansdagen har jag skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle:

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga.  […]

Ett barn som föds i ett (olikkönat) samboförhållande förutsätts i dag inte automatiskt vara barn till mannen i förhållandet, det krävs en särskild utredning och papperspåskrift för detta. Vill mannen ha vårdnaden om sitt eget barn i samboförhållandet måste han dessutom lämna i en ansökan för det. Systemet bör ändras, vid konstaterat faderskap i ett samboförhållande bör delad vårdnad vara grundregel.

Läs hela artikeln här.

I ämnet rekommenderar jag också en artikel i The Telegraph:

So let’s get two things clear from the start. Firstly anyone who tells you that “everyday is International Men’s Day” is not a comic genius, we’ve heard it a million times before. Secondly, when 13 men a day suicide in the UK; when boys underperform girls at every stage of education; when one in five men die before the age of 65; when men are the main victims of both men’s violence and women’s violence; when dads of all backgrounds face a range of challenges from juggling work and family, to staying in their children’s lives if they are separated; and when the majority of the homeless, imprisoned and long-term unemployed are men, everyday is not International Men’s Day.

I min artikel skriver jag om den svenska skolans nedvärdering av pojkar, 

Genom att försöka pressa in alla elever i en och samma genusmall skapar vi i själva verket en skola som är motsatsen till jämlik.

En skola som inte förmår anpassa sig efter elevernas inneboende förutsättningar kan aldrig bli den språngbräda inför ett fortsatt lyckat och framgångsrikt liv som skolan är tänkt att vara.

Pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan är ett problem som inte bara innebär personligt lidande och risk för utanförskap. Det är också en samhällsekonomisk förlust och ett problem som är värt att tas på största allvar.

Jag har också själv flera gånger bloggat om detta, till exempel i våras:

Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

[uppdatering: Pernilla Alexandersson på Add Gender skriver:

På Add Gender, där jag är vd och normingenjör, har vi belyst internationella mansdagen sedan många år tillbaka. I början var det i stort sett inte många andra i Sverige som brydde sig. Idag ser jag till min förvåning att det blivit en dag då vi gemensamt hånar män i grupp. Och lyfter fram män som förövare och kvinnor som offer. När vi egentligen vill ha ett samtal om att både män och kvinnor är både offer och förövare i ett ojämlikt samhälle.

Och Internationella mansdagens webbplats finns här.]

Skolans syn på pojkar ett större problem än tvärtom

I en debattartikel i DT idag skriver jämställhetsminister Maria Arnholm tillsammans med en folkpartikollega att genusperspektiv kan vända pojkkrisen.

Den ojämställda skolan har varit ett faktum i decennier. Tittar vi bara på de senaste 15 åren har flickor i genomsnitt haft 10 procent högre meritvärdespoäng än pojkar. 2013 låg flickornas värden 11 procent över pojkarnas. En grundbult i liberalismen är att könet inte ska tillåtas begränsa individen. Vi ska inte acceptera en könssegregerad skola.

Förvisso är det stor skillnad i meritvärdespoäng mellan pojkar och flickor. Men det är inte alls samma sak som att pojkar faktiskt lär sig så mycket mindre. Under decennier har pojkar systematiskt fått lägre betyg än vad som motiveras av deras provresultat, för flickor gäller det omvända. Det anses som så fullständigt självklart att flickor skall ha högre betyg att när pojkarna i Arabyskolan i Växjö fick bättre betyg än flickorna sökte, och fick, skolledningen bidrag till ett projekt. Men inte för att få svar på den mycket intressanta frågan varför de var den enda skolan i Sverige där pojkar fick bättre betyg än flickor. Nej, projektet syftade till att höja flickornas betyg…

Det nya betygssystemet gjorde att könsskillnaden i betygssättningen ökade ännu mer. Jonas Vlachos skriver om det idag:

Könsskillnaderna enligt PISA-undersökningarna är betydligt mindre än skillnaderna i betyg, vilket avspeglar det välkända faktum att flickor tenderar att få högre betyg för givna provresultat än pojkar. Vidare var skillnaderna enligt PISA faktiskt konstanta ända fram till och med 2006 varefter de ökade för PISA 2009 och PISA 2012. […]

Så nog finns det visst stöd för uppfattningen att flickors försprång i skolan ökar. Till stor del beror emellertid detta på att ett antal politiska beslut ökat betydelsen av redan existerande skillnader, snarare än på att skolan blivit så mycket sämre på att utbilda pojkar jämfört med flickor. Oavsett vad man anser om de reformer som genomförts är detta centralt när könsskillnaderna i skolan diskuteras.

Arnholm har däremot sin världsbild klar, hon skriver vidare i sin debattartikel:

Om vi får bestämma blir genuspedagoger ett framtidsyrke när alla skolledare och chefer inser vilken kraft det finns i att jobba med jämställdhet.

I en skola i Gnesta vände man utvecklingen på bara några få år. Metoden var att personalen lyckades identifiera strukturen, sätta ord på den och därmed också hitta konkreta sätt att motverka de destruktiva beteenden som de upptäckt. Resultatet blev att pojkarna lyckades höja sina betyg och flickornas statusjakt upphörde.

Nja. Njo. Visserligen publicerade DN i höstas en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i GnestaNär mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Men bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Nationella sekretariatet för genusforskning skriver i ett inlägg på sin hemsida att ”kamp mot normer höjde betygen” för pojkar i Gnesta.

I manlighetsnormen ingår inte att plugga och vara duktig i skolan. Men normen går att påverka. Efter år av systematiskt jämställdhetsarbete i Gnesta går killarna i nian nu ut med högre betyg än riksgenomsnittet. […]

Men frågan är: Beror de tidigare dåliga betygen verkligen på en antipluggkultur hos pojkar, eller beror de på en antipojkkultur hos plugget?

I Gnesta har man ökat närvaron av vuxna i korridorerna på Frejaskolan. Allt bråk har förbjudits, även sådant bråk som en del killar ofta kallar ”skojbråk”. Ett uttryck för statuskamp bland tjejerna har man också satt stopp för. Det visade sig att flickorna poängsatte varandras genomförande av olika saker, till exempel hur de hämtade mjölk i matsalen. Att göra det ”på ett sexigt sätt” gav högre poäng och en sittplats bredvid högstatustjejerna.

Stereotyp syn på sex- och samlevnad
Granskningen av sex- och samlevnadsundervisningen visade att den var stereotyp och heteronormativ. Personalen fortbildades och det togs fram nya riktlinjer för pedagogiken.

I dag delar man inte längre in klasserna i tjej- och killgrupper när det ska talas om sex.

– Att dela in ungdomarna förstärker könsstereotyper och exkluderar transungdomar, betonar Karina Solax Stridh.

Vidare understryks att det inte är någon skillnad på kvinnor och mäns sexualitet. Skillnaderna finns på individnivå, inte på gruppnivå. Och det neutrala ordet partner används oftare. Den som undervisar kan inte utgå ifrån att alla flickor blir kära i pojkar, och tvärtom. Det går inte heller att utgå ifrån att alla elever är säkra på sin sexuella identitet.

Viktigt med helhetsperspektiv
Detta medvetna och systematiska arbete har som sagt gett resultat. Karina Solax Strid menar att det är detta arbete som ligger bakom det faktum att pojkarna i Gnesta i dag har bättre betyg när de går ut grundskolan än tidigare. Från att ha legat under riksgenomsnittet ligger pojkarna nu betydligt över: 79,4 procent av dem uppnådde 2012 målen i alla ämnen. Motsvarande siffra för hela riket var 74,2 procent.

Ok, de borde lära ut ”ingen avgörande skillnad” i stället för ”ingen skillnad” på sexualiteten för kvinnor och män, men arbetet har som det ser ut inneburit många förändringar till det bättre. Jag skulle däremot inte dra den snabba slutsatsen att pojkarnas prestation har förbättrats på grund av projektet. Det är ett sedan länge välkänt faktum att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor. Frågan är alltså om det är pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”?  Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Om det är alternativ ett, två, tre eller en kombination av dem ger artikeln inget svar på, det skulle vara mycket intressant att se utvecklingen av provresultaten på de nationella proven.