Om pluggets antipojkkultur

Häromdagen blev det viss uppståndelse över att samma inlämningsuppgift gav tre olika betyg. De båda flickorna fick betyget B respektive C, pojken fick betyget D.

Det förvånande är att folk blev förvånade, att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor är ett sedan länge välkänt faktum.

Nu säger vän av ordning kanske: – Men han var ju den enda med synbar utländsk bakgrund, kan det inte vara det som är orsaken? – Nej, det finns inga undersökningar som tyder på att det skulle vara orsaken, tvärtom, faktiskt:

Non-native students are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in two out of three subjects studied.

Samma studie visar däremot på det som även en rad andra studier visar: Flickors insatser värderas högre än pojkars vid samma resultat:

The results show that girls are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in all three subjects studied.

Samma dag publicerades en artikel om att män får bättre resultat  än kvinnor i matematik på högskoleprovet. Det är ett gammalt faktum att män skriver bättre än kvinnor i matematik på nationella prov och högskoleprov. Trots detta får de lägre betyg. Så vilken blir vinkeln i artikeln tror ni? Rätt gissat. Problemet är hur man skall kunna utforma högskoleprovet så att män inte får bättre resultat än kvinnor:

Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.

Naturligtvis letas det fram en professor som får förklara hur orättvist det är. Att män skriver bättre på proven alltså. Inte att de får sämre betyg för samma insats.

Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan i Väst, är kritisk till högskoleprovet som instrument om man vill mäta den så kallade prognosförmågan, det vill säga hur väl någon kommer att lyckas med sina högskolestudier.

– De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det, säger hon.

Att man får höga poäng på högskoleprovet säger inget om hur bra man kommer att prestera akademiskt, menar hon.

– Provet görs under en dag och mäter det man presterar just den dagen. Då är betygen mycket bättre som mätinstrument, de är ett resultat av flera års studier, av kunskap, av motivation, säger Christina Cliffordson.

Vad var betygen resultat av? Och vad gör det för motivationen att ständigt få sina prestationer bedömda som mindre värda, beroende på att näst sista siffran i personnumret är udda och inte jämn?

En tydlig illustration på makthavarnas [o]intresse att ta itu med problemet fick man dock på twitter i går. Birgitta Ohlsson ursäktade betygsdiskrimineringen av pojkar med att  den pågått länge och inte bara skedde i Sverige.

Det har länge talats om en antipluggkultur hos pojkar, jag tror att det verkliga problemet är en antipojkkultur hos plugget. Jag har tidigare skrivit om det i samband med den undermåliga medierapporteringen om en genussatsning i Gnesta som påstods ligga bakom ett lyft av både pojkars och flickors skolresultat. Verkligheten var inte alls lika entydig.

Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. […]

Skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

Skolans syn på pojkar ett större problem än tvärtom

I en debattartikel i DT idag skriver jämställhetsminister Maria Arnholm tillsammans med en folkpartikollega att genusperspektiv kan vända pojkkrisen.

Den ojämställda skolan har varit ett faktum i decennier. Tittar vi bara på de senaste 15 åren har flickor i genomsnitt haft 10 procent högre meritvärdespoäng än pojkar. 2013 låg flickornas värden 11 procent över pojkarnas. En grundbult i liberalismen är att könet inte ska tillåtas begränsa individen. Vi ska inte acceptera en könssegregerad skola.

Förvisso är det stor skillnad i meritvärdespoäng mellan pojkar och flickor. Men det är inte alls samma sak som att pojkar faktiskt lär sig så mycket mindre. Under decennier har pojkar systematiskt fått lägre betyg än vad som motiveras av deras provresultat, för flickor gäller det omvända. Det anses som så fullständigt självklart att flickor skall ha högre betyg att när pojkarna i Arabyskolan i Växjö fick bättre betyg än flickorna sökte, och fick, skolledningen bidrag till ett projekt. Men inte för att få svar på den mycket intressanta frågan varför de var den enda skolan i Sverige där pojkar fick bättre betyg än flickor. Nej, projektet syftade till att höja flickornas betyg…

Det nya betygssystemet gjorde att könsskillnaden i betygssättningen ökade ännu mer. Jonas Vlachos skriver om det idag:

Könsskillnaderna enligt PISA-undersökningarna är betydligt mindre än skillnaderna i betyg, vilket avspeglar det välkända faktum att flickor tenderar att få högre betyg för givna provresultat än pojkar. Vidare var skillnaderna enligt PISA faktiskt konstanta ända fram till och med 2006 varefter de ökade för PISA 2009 och PISA 2012. […]

Så nog finns det visst stöd för uppfattningen att flickors försprång i skolan ökar. Till stor del beror emellertid detta på att ett antal politiska beslut ökat betydelsen av redan existerande skillnader, snarare än på att skolan blivit så mycket sämre på att utbilda pojkar jämfört med flickor. Oavsett vad man anser om de reformer som genomförts är detta centralt när könsskillnaderna i skolan diskuteras.

Arnholm har däremot sin världsbild klar, hon skriver vidare i sin debattartikel:

Om vi får bestämma blir genuspedagoger ett framtidsyrke när alla skolledare och chefer inser vilken kraft det finns i att jobba med jämställdhet.

I en skola i Gnesta vände man utvecklingen på bara några få år. Metoden var att personalen lyckades identifiera strukturen, sätta ord på den och därmed också hitta konkreta sätt att motverka de destruktiva beteenden som de upptäckt. Resultatet blev att pojkarna lyckades höja sina betyg och flickornas statusjakt upphörde.

Nja. Njo. Visserligen publicerade DN i höstas en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i GnestaNär mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Men bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Inga enkla mirakelmedel för skolresultaten

I måndags publicerade DN en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i Gnesta: När mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visar sig att skolan inte bara satsat på genuspedagogik, lärartätheten har också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas resultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Frejaskolan är liten och det statistiska underlaget därför så begränsat att det inte går dra några särskilt långtgående slutsatser av resultaten för enskilda år. En slutsats man däremot kan dra är att det inte finns något som helst verklighetsunderlag för att påstå att satsningen gett de goda studieresultat som artikeln vill ge sken av. Dagens Nyheter har återigen struntat i att kolla en bra story.

Men historien om en quick fix som lyfter en enskild skola är så attraktiv så det är inte första gången den sprids av en okritisk tidning. För två år sedan skrev jag om det devalverade miraklet i Essunga. Då var det Sydsvenskan som trumpetade ut att

Förändringen [från de näst sämsta skolresultaten i Sverige till de bästa] tog tre år. Den kostade inga pengar och betydde ingen extra arbetstid för lärarna.

Men även i det fallet var det för bra för att vara sant. Betygen i skolan hade höjts kraftigt eftersom skolan helt enkelt satte kraftigt högre betyg. Kunskaperna hade inte alls ökat i motsvarande mån. Jonas Vlachos konstaterade:

Det finns ingen anledning att kritisera Nossebro skola och Essunga kommun för att ha de försökt vända en dålig utveckling; likgiltighet inför dåliga resultat vore betydligt värre. Dessutom verkar synvändan haft vissa positiva effekter, om än inte så dramatiska som betygsutvecklingen antyder. Däremot finns det anledning att ifrågasätta den lätthet med vilken olika metoder och modeller för skolutveckling kan sprida sig i landet. Behovet av en mer kritisk och vetenskapligt baserad granskning av skolan är utan tvekan stor.

Och där var det bara att hålla med. En positiv attityd – att tro det faktiskt går att uppnå bättre resultat – gör förbättringsarbetet mycket lättare att genomföra. Har man en negativ attityd blir förändringsarbetet i princip omöjligt.

Men enbart ett glatt sinnelag hjälper inte, det krävs arbete, av elever, föräldrar och lärare, mycket arbete. (Däremot inte nödvändigtvis mer pengar, det finns ingen som helst korrelation mellan resurstilldelning och kvalitet i skolan när man jämför mellan Sveriges kommuner).

Vad kan då göras för att förbättra skolan? Vad skall inte göras? Jag repriserar vad jag skrev i vintras:

Lärarlegitimationen är en dålig idé som framgångsrikt lobbats in av skråorganisationerna. Krav på examen från lärarutbildningen är meningslöst så länge lärarutbildningen ser ut som den gör – det är i dagsläget bara en sökande per plats och det går att bli antagen med ett resultat på 0,2 på högskoleprovet…  Det enda legitimationstvånget kommer att få till effekt är att de många kunniga och kompetenta lärare som saknar formell behörighet kommer att diskrimineras på arbetsmarknaden. Att lärare skall ha en utbildning som garanterar god kompetens (och de som redan är kompetenta skall kunna få papper på det) är ett bra mål. Men saker måste göras i rätt ordning. Högskolan måste fungera innan man kan kräva att lärare måste ha gått där. Det absolut minsta man borde kunna kräva av en utbildning är att de som slutför den inte kan mindre än när de började, de senaste åren har lärarutbildningen inte ens klarat av det målet.

Lärarnas ämneskompetens är en sak. Ett annat sätt att se till att eleverna lär sig mer skulle ju annars vara att ha en sådan arbetsro i klassrummen så att inte åttaåringar måste ta med sig egna hörselkåpor till lektionen(!) för att klassuppsättningen(!!) har tagit slut(!!!) Och nej, det handlar inte bara om ”problemskolor” och det beror inte, förutom på marginalen, på klasstorlekarna. Det såg inte ut så för ett par decennier sedan, det är något annat som har hänt.

En sak som förklarar både det bristande intresset för att söka lärarutbildningar och den bristande ordningen i klassrummen är lärarnas sänkta status. Det är en effekt av ett politiskt vänsterprojekt som började redan på 60-talet som en kamp mot auktoriteterna, bland annat lärarna, som ansågs förslava folket. I ett jämlikt samhälle fick det inte finnas några auktoriteter. Men i kampen mot det gamla privilegisamhället slängdes hela generationer av barn ut med badvattnet. Försvinner respekten för lärare och kamrater är det inte frihet som infinner sig, det är Flugornas herre som knackar på. Och de som förlorar mest på att det inte är ordning i klassrummet är inte den övre medelklassens och överklassens barn, barn som kommer från studievana hem och som har de rätta nycklarna med sig hemifrån. De barn som offras i klassrumsanarkin saknar inte bara nycklar, de har inte ens fått lära sig vilka dörrar som finns.

Hur höjs då lärarnas status? Det är en fråga med många svar och det beror inte bara på pengar, det finns ingen självklar koppling mellan lön och status. I Finland är lärarna inte speciellt välbetalda men möts ändå med en helt annan respekt, i skolan och i samhället. Det har länge varit en dogm i den svenska debatten att auktoritet, och framför allt auktoritet i kraft av kunskap, är något fult.  Ifrågasättande och kritiskt tänkande är bra saker, om man vet vad och varför man ifrågasätter. Men i svensk debatt uppmuntras inte kunskap, tvärtom, det är konfrontation för dess egen skull. De som deltar mest i debatten är inte de som kan saker bäst utan de som slänger ur sig de klatschigaste formuleringarna och glatt uttalar sig om vad som helst. Lex Greider-Chomsky. Spalterna i dagstidningarna fylls av tyckare som ”engagerar”, de är billiga i drift och drar klick och läsarreaktioner. Dålig kunskap är inget hinder, tvärtom, bättre bildning och större självinsikt skulle ju hindra krönikerna från att svinga så vilt och träffa så snett. Tyvärr finns inget som tyder på någon omedelbar ljusning på den sidan.

En sak som inte är den enkla lösning den torgförs som är minskade klasstorlekar. För att ge påvisbar effekt på resultaten måste klasstorlekarna minska med minst en tredjedel. Att till exempel minska alla klasstorlekar med tio procent är bara bortkastade pengar, skall det användas som metod skall resurserna koncentreras på ett fåtal ämnen där den personliga handledningen är extra viktig, till exempel matematik.

I väntan på en attitydförändring så kan staten gå före och ändra lagarna så att de ger skolan mer inflytande över skolarbetet och föräldrarna mindre. Som det är idag är det i princip omöjligt för skolan att sätta in stödåtgärder för problemelever – som förstör för både sig själva och sina klasskamrater – om vårdnadshavarna motsätter sig detta.

Alla partier eniga om stödet till barn med omfattande behov

Jan Valeskog m.fl. (S) anmälde ett särskilt uttalande enligt nedan:

Det är bra att ett system för tilläggsbelopp nu kan införas där kriterierna blir tydliga så att barn med bäst behov får detta stöd.[…]

Per Olsson m.fl. (MP) anmälde ett särskilt uttalande enligt nedan:

Alla elever har rätt att få det stöd som krävs för att kunna utvecklas så långt det är möjligt i skolan. Ambitionen måste vara att alla skolor är rustade att möta varje elev, oavsett vilket stöd de är i behov av, inom ramen av den ordinarie undervisningen.

Storleken på det sökbara verksamhetsstödet är inte en indikation på hur mycket staden satsar på de elever som är i behov av särskilt stöd. De kriterier som nu förändras möjliggör för nämnden att fördela ut mer resurser till skolorna att använda i den ordinarie undervisningsmiljön och där stärka arbetet med alla elevers utveckling mot målen.[…]

Marina Gunnmo Grönros m.fl. (V) anmälde ett särskilt uttalande enligt nedan:

Det nya systemet innebär att skolorna inte behöver ansöka om pengar hos förvaltningen utan istället får det utfördelat efter behov via särskilda fördelningsnycklar, om det inte handlar om elever med omfattande behov av särskilt stöd där skolan vidtar extraordinära stödåtgärder. Denna princip stödjer vi då det innebär en mer rättvis fördelning som är tydligt kopplad till behov och innebär att skolorna i ett tidigt stadium vet vilka resurser de har att använda sig av i sitt stöd till elever med särskilda behov, eftersom de då slipper ovissheten som uppstår vid ansökningar. Ansökningssystem tar dessutom upp mycket tid till administration som bättre kan användas till skolverksamheten.[…]

Vad handlar det här om? Det är beslutet i Stockholms Utbildningsnämnd i april om ”nytt system för tilläggsbelopp för elever med ett omfattande behov av stöd i grundskolan”. Beslutet togs av en enig nämnd, alla röstade för. Oppositionen lade dessutom särkilda yttranden enligt ovan.

Beslutet kunde dock kommunicerats bättre, för hur det var så upplevde ett antal skolor och föräldrar, rätt eller, fel, nu i veckan att de överraskats av de nya reglerna. Aftonbladet påstod på nyhetsplats att stödet till barn med svår dyslexi i Stockholm dras in i höst. Vilket naturligtvis inte har med verkligheten att göra. Ingen vill det, vare sig Alliansen eller de rödgröna. Det som sker är att stödet fördelas på ett annat sätt.

Sveriges mest förutsägbara ledarsida tog tillfället i akt att anklaga Anders Borg för att ”Några dagar före terminsstart försvann tryggheten för ett antal barn i Stockholm.” Men varför kontrollera vilket beslut som faktiskt togs och av vem? Det är ju så mycket enklare att gå på autopilot…

Som Sanna Rayman påpekar så kunde beslutet kommunicerats bättre, kanske också i sina detaljer gjorts på ett lite annat sätt. Men det gamla systemet var oförutsägbart och ohållbart, detta var och är Utbildningsnämnden i Stockholm enig om.

Min partikollega Monika Lozancic sitter i Utbildningsnämnden och har bloggat om Utbildningsnämndens (o)kontroversiella beslut.

Antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Nationella sekretariatet för genusforskning skriver i ett inlägg på sin hemsida att ”kamp mot normer höjde betygen” för pojkar i Gnesta.

I manlighetsnormen ingår inte att plugga och vara duktig i skolan. Men normen går att påverka. Efter år av systematiskt jämställdhetsarbete i Gnesta går killarna i nian nu ut med högre betyg än riksgenomsnittet. […]

Men frågan är: Beror de tidigare dåliga betygen verkligen på en antipluggkultur hos pojkar, eller beror de på en antipojkkultur hos plugget?

I Gnesta har man ökat närvaron av vuxna i korridorerna på Frejaskolan. Allt bråk har förbjudits, även sådant bråk som en del killar ofta kallar ”skojbråk”. Ett uttryck för statuskamp bland tjejerna har man också satt stopp för. Det visade sig att flickorna poängsatte varandras genomförande av olika saker, till exempel hur de hämtade mjölk i matsalen. Att göra det ”på ett sexigt sätt” gav högre poäng och en sittplats bredvid högstatustjejerna.

Stereotyp syn på sex- och samlevnad
Granskningen av sex- och samlevnadsundervisningen visade att den var stereotyp och heteronormativ. Personalen fortbildades och det togs fram nya riktlinjer för pedagogiken.

I dag delar man inte längre in klasserna i tjej- och killgrupper när det ska talas om sex.

– Att dela in ungdomarna förstärker könsstereotyper och exkluderar transungdomar, betonar Karina Solax Stridh.

Vidare understryks att det inte är någon skillnad på kvinnor och mäns sexualitet. Skillnaderna finns på individnivå, inte på gruppnivå. Och det neutrala ordet partner används oftare. Den som undervisar kan inte utgå ifrån att alla flickor blir kära i pojkar, och tvärtom. Det går inte heller att utgå ifrån att alla elever är säkra på sin sexuella identitet.

Viktigt med helhetsperspektiv
Detta medvetna och systematiska arbete har som sagt gett resultat. Karina Solax Strid menar att det är detta arbete som ligger bakom det faktum att pojkarna i Gnesta i dag har bättre betyg när de går ut grundskolan än tidigare. Från att ha legat under riksgenomsnittet ligger pojkarna nu betydligt över: 79,4 procent av dem uppnådde 2012 målen i alla ämnen. Motsvarande siffra för hela riket var 74,2 procent.

Ok, de borde lära ut ”ingen avgörande skillnad” i stället för ”ingen skillnad” på sexualiteten för kvinnor och män, men arbetet har som det ser ut inneburit många förändringar till det bättre. Jag skulle däremot inte dra den snabba slutsatsen att pojkarnas prestation har förbättrats på grund av projektet. Det är ett sedan länge välkänt faktum att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor. Frågan är alltså om det är pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”?  Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Om det är alternativ ett, två, tre eller en kombination av dem ger artikeln inget svar på, det skulle vara mycket intressant att se utvecklingen av provresultaten på de nationella proven.