Att bekämpa rastänkande med rastänkande

Idag skriver Ivar Arpi, som vanligt, ett bra ledarinlägg på SvD. Han undrar om Erik Ullenhag vet vilken verksamhet han egentligen stödjer när han gett Tobias Hübinette i uppdrag att leda ministerns kartläggning om afrofobi, alltså rasism mot svarta, i Sverige:

Det är pedofili som driver vita män till att gifta sig med asiatiska kvinnor (Mana, nr 2/2005). Internationell adoption kan liknas vid den transatlantiska slavhandeln (Magasinet Arena, 2003). ”Sverige är ett land i rasligt fritt fall, en nation där icke-vita svenskar skrivs ut ur svenskheten och drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden” (SVT Debatt, 27/11 2012).

Möt forskaren Tobias Hübinette som nyss fått uppdraget att leda Erik Ullenhags kartläggning om afrofobi, alltså rasism mot svarta, i Sverige (Arbetet 27/11). Och ja, ovanstående återgivningar är Hübinettes syn på frågor om hudfärg och identitet. Låter detta radikalt? Varning i så fall, för den som kritiserar forskning av det här slaget gör det nämligen utifrån anti-antirasism, enligt Hübinette (Magasinet Arena, 2011). Men vi pratar ju inte så mycket om ras i Sverige? Är inte det bra? Nej, Sverige är i själva verket bland de mest diskriminerande av alla västerländska länder, bland annat för att vi pratar mindre om ras än andra, menar Hübinette (DN, 23/1).

Forskaren är dessutom tidigare aktivist inom antifascistisk aktion, AFA, en organisation som ofta misslyckats med att hålla rågången mot våldsbejakande element, men är numera anställd vid Mångkulturellt centrum (MKC). MKC har fått regeringens uppdrag att kartlägga afrofobin i Sverige, en satsning på 180000 kronor. Men det är en betydligt mer kontroversiell institution än vad som framgår av namnet.

MKC arbetar utifrån avsikten att återinföra rasbegreppet i Sverige. I den pågående utställningen Varning för ras, som jag kritiserade i våras på denna sida (31/3), är syftet att träna upp vår blick och vårt språk för att dela in mänskligheten i raser. Detta ska enligt MKC motverka rasism.

Den svenska organiserade antirasismens prioriteringar är ett ämne jag brukar skriva om, till exempel i somras: Glass, teater, tårta, Tintin och Pride. Eftersom Newsmill har lagt ner sin verksamhet och inläggen inte går att komma åt längre (ett tag till finns de kvar i cachesökning på Google och Bing) så är nu också ett bra tillfälle att här reprisera texten jag skrev i samband med Lilla Hjärtat-débaclet förra hösten. Då mycket läst och kommenterad. Titeln var Antirasister besatta av hudfärg:

=========================

Gång på gång ser vi hur den svenska rasismdebatten reproducerar stereotyper av självutnämnda antirasister och akademiker i elfenbenstorn. Denna gång handlar det om kritiken mot utseendet och uppförandet hos barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Film- och medievetaren Ylva Habel från Södertörns Högskola skriver på SVT Debatt att:

Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?

Så själva förekomsten av ett svart barn bland vita uppfattas som en rasistisk stereotyp? Houston, we have a problem. För hur hade det låtit från Södertörn om Lilla Hjärtat inte varit busig utan blyg? Då hade det i stället hetat att filmen ”reproducerat slavmentalitet”. Hur skall förekomsten av svarta i barnlitteratur någonsin normaliseras om varenda förekomst i tyckarnas överteoretiserande glasögon tolkas som utslag av medveten eller omedveten rasism?

De treåringar som ser filmen har inte hört talas om någon kulturell kontext som gör Lilla Hjärtat till Ku Klux Klans arvtagare. De har ännu inte lärt sig att ett svart barn bland vita och gula skall ses som ett hot, de ser ett barn med sina egenheter bland andra barn med sina egenheter. Men vänta bara, Ylva Habel och hennes meningsfränder gör vad de kan, när de är klara så har barnen lärt sig att ett svart barn aldrig passar in.

Jag förstår Jonas Thentes upprördhet. Vi har här ett samhälle, där fördomar och diskriminering, liksom i resten av Världen, i olika mån och åt olika håll är en realitet. På de flesta arenor i vårt samhälle syns människor av olika kön och hudfärg, men på ett område är det fortfarande så gott som helvitt – den svenska barnlitteraturen. Äntligen kommer då en bok där ett svart barn är med och tar plats, då rycker ordningsmännen ut och ropar på censur!

Som Sverker Lenas skriver i DN:

Ickevita barnkulturfigurer har just nu större behov av en diskrimineringsombudsman än en stylist. Här ansluter jag mig gärna till arbetslinjen: de behöver jobb!

Liksom författaren Ulf Stark:

[Wirsén och Hambäck] skapar en egen variant av den rasistiska svart flicka-klichén. Men fyller den med nytt innehåll – med humor, värme, nyfikenhet och upptåg – så effektivt att den gamla bilden spricker sönder och inte blir sig själv igen. Stereotypen individualiseras och avexotiseras. Vi ser inte längre en schablon: vi ser ett lekande barn bland andra brokiga barn, alla med sina små intressanta egenheter.

Någon tycker inte så mycket om maskar som pussas. Någon har skära kaninöron. Vad är det för särskilt med Lilla Hjärtat då?

Jo, hon har prickig klänning, tyckte en skarpögd filmrecensent i 3-årsåldern på en förhandsvisning.

Den som efter att ha sett filmen inte inser att ”Liten Skär och alla små brokiga” är ett av de roligaste och klurigaste konstverken på knattenivå mot rasism och för tolerans, lek och allmän brokighet är, vill jag påstå, både enögd och färgblind.

Det här är en debatt som återkommer år efter år, det handlar om glassar, godis och barnböcker. (Det handlar alltid om just barnböcker, barn antas inte kunna se en framställning av glada, dystra, musikaliska, klumpiga, hederliga eller skurkaktiga icke-rosahyade personer utan att bli små rasister. I själva verket ser de inget sådant förrän de får lära sig av vuxna förståsigpåare att bilderna är rasistiska och nedvärderande. Det är ständigt det icke-vita som skall censureras bort i antirasismens namn. När lösningen i stället borde vara att låta olika färger ta mer plats. Själv tycker jag till exempel att det är erbarmligt tråkigt att östeuropéer i svensk film ständigt framställs som antingen skurkar eller offer, men lösningen är ju inte att då stryka östeuropéer ur manus utan att ge de dem fler roller att spela.)

Visst får rasistanklagelserna mediautrymme, men hjälper det verkligen saken? Ökar toleransen i samhället av att debattprogram diskuterar den inneboende rasismen i lakritsglass? Nej, all publicitet är inte bra publicitet, de som letar rasism i godishyllorna devalverar en viktig fråga.

Problemet med dåligt bemötande av den som inte tillhör ens egen grupp finns också i Sverige, men det löses inte med ängslig offentlig politisk korrekthet. Det det i slutändan kokar ner till är att det handlar om personlig vanlig hyfs. Tänk efter en gång till innan du slänger i väg en slentriankommentar om eller till någon svart, vit, gul, tjock, smal, glasögonbärare, stornäst, rödhårig, tysk, kines eller mexikan. Antagligen tycker de att “skämten” är lika kul som hisspojken som tio gånger om dagen får höra “det går upp och ner i livet, höhö”.

Rasism är inte en modern uppfinning, den är inte uppfunnen av ”vita” och den riktar sig inte bara mot ”icke-vita”. Att det skulle vara så är en idé man måste gå på universitet för att komma på. (Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Nord- och Sydamerika, det vet alla, vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien, eller att en miljon européer förslavades i Nordafrika. FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar idag, av dessa finns 350000 i västvärlden.) Rasism behöver inte gå så långt som till förslavande, det handlar om att se ner på andra folkslag än ens eget. Och att det skulle vara något specifikt västerländskt kan bara den påstå som inte har ens elementära kunskaper om historia och geografi.

Men det är något märkligt med svenska ”antirasister”. Utanför Avpixlat finns inga som är så besatta av sina meningsmotståndares etnicitet och hudfärg som dessa självutnämnda ordningsmän. Genomgående används debattörers vithet av censurförespråkarna för att tysta motståndarna, ”vita” har inte bara fel, de borde inte ens tillåtas uttala sig! För ett år sedan handlade debatten om gubben/gumman på Kinapuffarna. I Aftonbladet utkorade Elin Grelsson – vit, heterosexuell, medelklass, anhängare av identitetspolitik – sig själv att agera domare över vem som får yttra sig eller inte. För att täppa till munnen på Sakine Madon så placerade Grelsson Kurdistan i Europa…

En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande.

… Jag misstänker dock att Grelsson inte sorterar in sig själv i gruppen som skall hålla tyst, för vissa djur är mer jämlika än andra.

Peter Lööv Roos på Seglora Smedja angriper nu Jonas Thente för dennes kritik av de som kritiserat Lilla Hjärtat. Hur gör han det? Jo, Thente målas ut att tillhöra en ”vit medelklassbubbla” och därför behöver hans åsikter inte tas på allvar.

Vita får alltså inte ha någon åsikt i frågan (om den inte är ”rätt”). Men hur är det för ”icke-vita” då? Det är faktiskt samma sak där, de får ha en åsikt, men bara om den är rätt. De självutnämnda inkvisitorernas bannstråle drabbar inte bara ”vita infödda”. För är du inte infödd vit svensk så måste du uppföra dig precis som de tycker för att räknas, annars stämplas du likt kurdiskbördiga riksdagsledamoten Hanif Bali att vara Onkel Tom eller som etiopiskbördiga komikern Marika Carlsson som en självhatande sell-out.

Ylva Habel avslutar sin artikel på SVT Debatt:

Här har jag endast talat om den svarta stereotypen, men det är ju knappast den enda som är problematisk. Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv [i] centrum.

Här har Habel faktiskt en poäng, det finns en självutnämnd antirasism som hellre sätter sig själv i centrum än gör någon verklig nytta, men den är sannerligen inte bara vit.