Stockholms kommunfullmäktige har nu enhälligt antagit kommunstyrelsens utlåtande 2014:26 RVII (Dnr 325-679/2013). Det är mycket glädjande, för det handlar nämligen om riktlinjer för handläggning av ärenden om våld i nära relationer inom Stockholms stads socialtjänst.
Riktlinjerna innebär att utredningarna skall gå till på samma sätt i hela staden, bemötandet och utredningens kvalitet skall inte vara beroende av var man råkar bo. Mycket välkommet, men det är ändå inte den största nyheten. För nu är det officiellt fastlaget: Staden skall i sina utredningar om våld i nära relationer inte göra någon skillnad på kön eller läggning. Man, kvinna eller hen. H, H, B, T eller Q. Släkt eller i eller efter ett förhållande. Ingen grupp är utesluten som offer, och ingen grupp är utesluten som förövare.
Det kan låta som en självklarhet, och borde ju vara det också. Men den som följt frågan vet att det inte alltid varit så. Det har faktiskt aldrig varit så, förrän nu.
Jag vill tro att min opinionsbildning i alla fall till en liten del ligger bakom denna mycket positiva utveckling. När staden 2008 antog sin plan “För kvinnofrid – mot våld i nära relationer” såg det helt annolunda ut:
Den handlar så gott som uteslutande om mäns våld mot kvinnor. Kvinnors våld mot kvinnor tas upp i ett stycke i det 23-sidiga dokumentet. Mäns våld mot män nämns bara i en titel på en skrift i en fotnot. Kvinnors våld mot män nämns överhuvud taget inte alls.
Inte så märkligt kanske eftersom det handlar om en centralt påbjuden kvinnofridsplan. Men varför skall en kommun ha just en kvinnofridsplan? Vid våld i nära relationer är offret alltid speciellt utsatt, oavsett sitt eget kön eller könet på den som slår. Vad vi borde ha är en plan “För människofrid – mot våld i nära relationer”.
För det är inte så enkelt som att män alltid är förövare och kvinnor alltid offer. För att citera BRÅ: ”Sedan år 1990 mördas i genomsnitt 17 kvinnor per år av en man i en nära relation. […] Mellan tre och fyra män dödas varje år av en kvinna som de har en nära relation till.” [Sedan jag skrev det här 2008 har länken försvunnit, en länk BRÅ:s undersökning finns här.] Vad gäller icke-dödligt våld är det jämnt fördelat mellan könen. En undersökning från Högskolan i Gävle, (parallellt genomförd i över trettio länder) visar att:
”Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först. Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen.”
Jag kommenterade då:
Jag anser att ingen typ av relationsvåld skall tystas ner, oavsett om den som slår är man eller kvinna, oavsett om den som blir slagen är kvinna eller man.
2011 startade staden en kartläggning av relationsvåld. Men inte av allt relationsvåld, de fall där kvinnor slog män uteslöts ut kartläggningen liksom
även hedersvåld mot män och mäns våld mot män i samkönade relationer utesluts aktivt. Vuxna barns våld mot föräldrar, något som polisen nu börjat uppmärksamma som ett betydande problem, omnämns överhuvud taget inte.
Men gradvis ändrades åsiktsklimatet, mycket beroende på att flera enskilda personer, som till exempel min fullmäktigekollega centerpartisten Stina Bengtsson drivit frågan.
Det är dags att vi ser våldet i nära relationer som ett mänskligt problem, inte enbart som ett kvinnligt problem.
Och i fjol kunde jag notera en glädjande moderat markering mot allt relationsvåld. Jag ställde frågan: Kamp mot allt relationsvåld, kan det vara något?
Även om vi förutsätter att mäns våld mot kvinnor är den större delen av det relationsvåld som förekommer (vilket det mesta tyder på) är det ändå feltänkt. Tänk er att man behandlade någon annan folkhälsofråga på liknande sätt; att man aktivt valde att enbart undersöka symptom och sätta in behandling mot hjärtinfarkt hos män, eftersom det är fler män än kvinnor som dör av hjärtinfarkt…
Själv tycker jag att det enda rimliga i Sverige år 2013 är att ta allt relationsvåld på allvar för att kunna genomföra verkningsfulla åtgärder mot allt relationsvåld. Mäns våld mot kvinnor, kvinnors mot män, våld mellan samkönade [och HBTQ], föräldrars våld mot barn, barns våld mot föräldrar och hedersrelaterat våld. Vad är det som gör att denna självklarhet fortfarande motarbetas?
Nu motarbetas den inte längre. Kommunfullmäktige i Sveriges huvudstad har sagt att den skall tas på allvar. Det är mycket, mycket bra.
No size fits all 
Trams.
Varför är det så så svårt att acceptera att det finns två kön och att dessa kön har olika förutsättningar i livet? Män som du är nästa värre än de värsta militanta likhetsfeministerna när det gäller att förneka könsskillnader!
Hustrumisshandel (som förr var den rätta termen) ser annorlunda ut!
Hedersvåld mot kvinnor ser också annorlunda ut än hustrumisshandel!
Med hustrumisshandel pratar men inte om en örfil hit eller dit. Det är mycket allvarligare än så och många kvinnor dör!!! varje år.
Hedersvåld handlar om familjetraditioner och familjestrukturer och inte om någon enskild gärningsman.
Våld mot barn undersöker BO eller andra instanser.
Våld inom samkönade relationer undersöker numera RFSL.
Vuxna barns våld mot föräldrar handlar nästan uteslutande om söners våld mot mammor så det handlar också om manligt kvinnohat.
Hustrumisshandel handlar om en muskulärt överlägen man som slår en kvinna som är i ekonomisk, social och känslomässig beroendeställning till mannen. När det gäller hustrumisshandel har vi en lagstiftning som förvärrar situationen eftersom misshandlade tvingas ha gemensam vårdnad med förövaren även om de separerar.
Din jämförelse med hjärtinfarkt är också patetisk för man HAR under en väldigt lång tid bara undersökt hjärtinfarkt för män! All medicinsk forskning har bara gjorts på män (kvinnors menstruationer och ev graviditeter har sett som ett forskningsproblem) Alla riktlinjer om symtom och behandling ang hjärtinfarkt har länge bara tagit hänsyn till mäns symptom. Kvinnor som ÄR biologiskt olika män har haft andra symptom av hjärtinfarkt som sjukvården länge struntat i. Det är väldigt nyligen feminister påpekade detta och har kämpat för en förändring.
Du missar också helt poängen för det handlar inte om att tysta ner något Det handlar om att lyfta fram en typ av våld som är väldigt stort och som historiskt sett varit lagligt. Det är först 1962 som det blir straffbart i Sverige att för en man slå sin hustru!!!
Underbart!
Grymt bra! Det är egentligen helt fantastiskt hur någon kan tycka det är ok att utesluta grupper på det sättet som det tidigare gjorts.
BRÅ-länken fungerar inte.
Ok, fixat!
Pingback: EU-projekt för att bekämpa människohandel med fakta, inte myter | No size fits all
Alltså, den där undersökningen från Gävle högskola är betydligt svagare än vad du ger sken av. Tycker du borde omformulera stycket som där du tar upp den. Man ska vara saklig, oavsett om det gynnar eller missgynnar det man argumenterar för.
Om du anser att den är så svag att jag borde ändra i texten så är det ju lämpligt att du samtidigt lägger fram skäl till varför du anser att den är svag.
Har du läst den själv? Studenter som anmält sig till en onlineenkät där man inte har någon koll på urvalet. Behöver du mer motivation???