Rättssystemfel

Redan i november skrev Linda Hjertén i Aftonbladet om ett rättsfall i Göteborg:

I oktober i fjol anmälde två unga kvinnor två unga män för våldtäkt.
De unga männen fälldes för brottet i både tings- och hovrätt. Domstolarna ansåg att målsägarnas uppgifter var tillförlitliga och skador på den ena unga kvinnan fanns med i bevismaterialet.
Så som det sedan ofta går till hängdes de unga männen ut med namn och bild på diverse sajter.
De stängdes av från skolan de gick på.
En av dem fick påhälsning utanför dörren av ett gäng som kallade honom våldtäktsman.
Men de unga männen hävdade hela tiden sin oskuld och menade att det fanns bevis för den: en raderad mobilkamerafilm av en av de påstådda våldtäkterna som visade det motsatta – frivilligt samlag.
Men trots att polis fick i uppdrag under både tings- och hovrättsförhandlingen att försöka hitta den raderade filmen kammade de noll båda gångerna.
Det fanns ingenting där menade de.
Killarna stod på sig.
Den unge man som filmat sa om och om igen till sin advokat Björn Hurtig att filmen faktiskt hade funnits, han hade filmat samlaget men raderat den då tjejen bad honom.
Försvarsteamet bad upprepade gånger om att få ut telefonen för att kunna undersöka innehållet på nytt, men först efter att hovrättens dom fallit, som än en gång befann killarna skyldiga till våldtäkt, hävdes beslaget.
När försvaret gjorde sin egen analys av mobilen fann man en filmsekvens och flera hundra stillbilder från händelsen på telefonen.
Försvaret menar att bilderna visar att samlaget var frivilligt.
Högsta domstolen beslutade i går, efter att själva ha fått se filmen, att målet nu ska tas om i hovrätten

Nu ett halvår senare kan hon rapportera att de unga männen friats av Hovrätten.

I mobiltelefonens tumnagelgalleri hittade man inte bara stillbilder från kvällen utan även filmen. På den såg man hur en av de unga kvinnorna och en av de unga männen hade till synes frivilligt oralsex. På filmen syntes inget tvång eller några hot och nu, när hovrätten på nytt tagit om fallet och avkunnat sin dom, så frias de båda unga männen helt från våldtäkt.
Rätten anser att även om filmen bara visar en del av förloppet så gör det att mycket av det som tjejerna sagt inte längre håller, och att de undanhållit uppgifter. Enligt rätten är det även mycket annat som inte stämmer i de unga tjejernas historier.

Den 18-årige mannens advokat Björn Hurtig är glad för den friande domen men menar att det handlar om en rättsskandal.
– Dels är jag upprörd [över] polisens brist på förmåga att göra sitt jobb fullt ut. Och så är jag upprörd på domstolens brist på förmåga att ta sitt jobb på så stort allvar att man ställer extra frågor till åklagaren. Om man dömer en ung man för våldtäkt och han har invändningar och säger att han har en film som visar förloppet så borde domaren säga till åklagaren: har du gjort allt du kan verkligen? säger Björn Hurtig.
– Det här visar på ett systemfel, att det inte alltid görs tillräckligt för att utreda vad som hänt. Statens utredningar håller inte alltid måttet.
Björn Hurtigs klient blev avstängd från skolan i samband med den första rättegången. Han har nu missat ett helt skolår. Hurtig och hans klient kommer att anmäla skolan och de överväger även att anmäla de båda unga kvinnorna för falsk angivelse.
– Om man ljuger om sådant här går det inte bara ut över de som blir falskt anklagade utan även över alla som faktiskt blir våldtagna.

Fallet med den raderade mobilfilmen är inte enda gången människor drabbats av att polisen inte klarar av ett grundläggande utredningsjobb ens när de fått förklarat för sig exakt vad som kan göras. Det där med datan verkar vara extra svårt. I fallet med den bestulna kvinnan på bussen orkade polisen först inte begära ut övervakningsfilmerna som  sedan visade att det var busschauffören som stal. I mangamålet var datorkompetensen hos utredarna undermålig:

Oscar Swartz har intervjuat den dömde översättaren, bland de många andra orimligheterna i denna affär finns polisens rätt att beslagta en hårddisk med åratals arbete lagrat för att en enda straffbar bild hittats på den:

Har du fått tillbaks grejerna nu efter att de förbjudna bilderna har raderats?

”Nej, de säger att enligt svensk lag förverkas hela disken även om det bara skulle finnas en bild på den. Man kan bli av med allt man har, all data, åratal av ansträngningar. På den interna hårddisken i min ganska nya Mac hade jag tydligen tre teckningar. De vägrade lämna tillbaks datorn eftersom de sa att man inte kan ta ut en intern hårddisk från Macen. Jag erbjöd dem telefonnummer till Macverkstäder och sa att dessa kunde göra det om polisen inte kunde. Till slut fick jag tillbaks datorn men det var på vippen att de tog hela mitt arbetsredskap.”

Copyriot har skrivit om hur statens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras genom att belysa med några fall. Som det är nu kan faktiskt svenska staten bete sig som valfri skurkstat.

Här sammanföll den orimliga lagstiftningen med utredarnas inkompetens, de visste inte ens att man kunde ta ut en intern hårddisk från en dator. Man kunde önska att poliser som utredde datorrelaterade brott hade koll på, tja, datorer iallafall. CSI Sweden, någon?

HAX skriver att rättssäkerheten måste tas på allvar.

DN:s huvudledare idag handlar om samma sak. Den tar upp fallet med den återskapade mobilfilmen, den mordåtalade barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och ett fall där polisens förhör i ett barnmisshandelsfall varit så undermåligt genomförda att de var värdelösa som bevis.

Polisen är hårt ansatt av både politiker, medier och medborgare. Det finns en tradition av att förneka de problem som finns, att skaka av sig och gå vidare i samma spår som förut. Polisforskaren Stefan Holgersson har i sin forskning blottlagt en icke-lärande organisation, där det gäller att snarare tysta kritiker än att lära något av dem. Man visar enad front utåt. Den som inte gör det riskerar att betraktas som illojal.

Till rättssamhällets grundfundament hör att varje anklagad har rätt till en rättvis rättegång. Och det får man inte om inte alla parter gör sitt. Därför räcker det inte med att polismyndigheten i Västra Götaland beklagar att man inte lyckades återskapa filmen. Att åklagarna i Astrid Lindgren-målet avstått från att överklaga den friande domen. Eller att polisen i Västerort säger att man inte vill ”peka ut” den eller de poliser som höll maratonlånga förhör med små barn som bad att få en paus.

Som medborgare, som skattebetalare och förstås ännu mer som åtalad har polisen en skyldighet att berätta varför det blev som det blev och vilka åtgärder myndigheterna ämnar vidta för att förhindra att misstagen upprepas. Det svaret är myndigheten ännu skyldig oss.