Det devalverade miraklet i Essunga

För fyra år sedan hade högstadieskolan i Nossebro, den enda högstadieskolan i Essunga kommun, de näst sämsta resultaten i Sverige för behörighet till gymnasiet. Sedan dess har skolan gjort en fantastisk resa och 2010 hade den de högsta resultaten. Sydsvenskan rapporterade exalterat:

Förändringen tog tre år. Den kostade inga pengar och betydde ingen extra arbetstid för lärarna.

Vilket kinderägg! Essunga har följdaktligen blivit en förebild för andra kommuner som vill förbättra sina skolors resultat.  Det lät dock för bra för att vara sant. I dag rapporterar DN att ”mirakelskola” gav elever överbetyg, men Jonas Vlachos i Ekonomistas var där och nosade på överbetygen redan  för tre veckor sedan, han frågade: är Nossebos synvända en synvilla?

Essunga kommun kallade det hela ”Att göra en synvända” och Skolsverige applåderade: media rapporterade, Skolverket hyllade arbetssättet, forskningsprojekt har dragits igång och skolfolk vallfärdar till Essungas fullbokade konferenser för att bättre förstå deras arbetssätt.

Själv går jag istället till Skolverkets Siris-databas och tar fram nedanstående diagram. Mycket riktigt verkar synvändan lett till något verkligt positivt de första åren men mellan 2009 och 2010 händer något konstigt: måluppfyllelsen ökar markant men samtidigt ökar även andelen elever som får högre betyg än resultat på de (lokalt rättade) nationella proven mycket kraftigt. När man tittar närmre på siffrorna visar det sig att andelen elever som inte uppnår godkänt på de nationella proven i matematik bara sjunkit från 18 till 16,5 procent mellan 2007 och 2010.

Detta väcker frågor om hur uppföljning och utvärdering av skolan egentligen fungerar i Sverige. Varför verkar ingen ha noterat att Essungas framgångar till en betydande del kan förklaras av generösare betygssättning? Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?

Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.

Ytterligare en lärdom är att betygsinflation och resultatmanipulation har fler förklaringar än konkurrensutsättning och fritt skolval: Nossebro skola är kommunal och saknar dessutom lokal konkurrens. Drivande verkar istället varit skolans önskan att uppnå de mål som utbildningsförvaltningen beslutat om.

Vlachos avslutar:

Det finns ingen anledning att kritisera Nossebro skola och Essunga kommun för att ha de försökt vända en dålig utveckling; likgiltighet inför dåliga resultat vore betydligt värre. Dessutom verkar synvändan haft vissa positiva effekter, om än inte så dramatiska som betygsutvecklingen antyder. Däremot finns det anledning att ifrågasätta den lätthet med vilken olika metoder och modeller för skolutveckling kan sprida sig i landet. Behovet av en mer kritisk och vetenskapligt baserad granskning av skolan är utan tvekan stor.

Bara att hålla med! En positiv attityd – att tro det faktiskt går att uppnå bättre resultat – gör förbättringsarbetet mycket lättare att genomföra. Har man en negativ attityd blir förändringsarbetet i princip omöjligt.

Men enbart ett glatt sinnelag hjälper inte, det krävs arbete, av elever, föräldrar och lärare, mycket arbete. (Däremot inte nödvändigtvis mer pengar, det finns ingen som helst korrelation mellan resurstilldelning och kvalitet mellan Sveriges kommuner).

För övrigt är Nossebro skola inte bara känd för sina skolresultat.

intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om skola, pedagogik, betyg, nossebro, essunga