Alltmedan debatten om Aftonbladetaffären meandrar iväg i olika riktningar så har det börjat röra på sig i sexköpsdebatten och granskningen av Skarheds rapport. Först ett citat från Anders Sjökvist:
Det skrämmande i den här soppan är att alla redan har avgjort att Littorin är skyldig, just med tanke på det där telefonnumret i ”Annas” dator. Att han inte valt att bemöta kritiken tyder för mig bara på att han tycker att han bekräftar den genom att bemöta den. För politiker och företagare är det mest rationella inte alltid att gå ut med en dementi, eftersom det då verkar som att de faktiskt har något att dölja.
Kristina Hultman skriver till exempel hos Newsmill [och DN] (Littorinaffären visar att sexköpslagen varit en framgång) i dag att ”Ansvaret för den uppkomna situationen är hans och ingen annans” samt att ”det idag /är/ lika med politiskt självmord att förknippas med köp av sexuella tjänster.”
Hur man undviker att köpa sexuella tjänster förstår jag, men det jag undrar är hur man undviker att förknippas med köp av sexuella tjänster.
Juristen, m m, Alice Teodorescu skrev nyligen i Aftonbladet om Sexköpslagen – bara svensk dubbelmoral att det är orimligt att straffbelägga den ena parten i en frivillig transaktion, antingen ingen eller båda.
Hennes artikel bemöttes på det sedvanliga sättet av en journalist Martin Klepke från Nederländerna. Argumentationssättet känns igen, Martin Klepke skriver mellan raderna att de som är emot kriminalisering är köpta av prostitutionslobbyn och backar upp sitt case med ett antal löst utkastade anekdotiska påståenden: Åtta av tio är tvingade att arbeta som prostituerade och åtta av tio kommer från utlandet. Det skulle alltså betyda att över 60% av de prostituerade i Nederländerna är traffickingoffer. Vilket också är den bild som morallagsförespråkare och censurivrare vill sätta. Hur ser det ut när saken undersöks på riktigt då?
Operation Pentameter Två var en enorm polisoperation i Storbritannien – ett av de mest attraktiva länderna för trafficking med sitt språk och de omfattande personliga banden mellan det tidigare moderlandet och dess tidigare imperium. Under sex månader 2007-2008 genomförde polisen tillslag mot 822 bordeller, lägenheter och massagesalonger. Operationen marknadsfördes som en succé, men sanningen var att den gav noll(!) dömda för trafficking i utdelning (även med den mycket vida brittiska definitionen där något tvång inte behöver ha förekommit, det räcker med att man hjälpt en sexsäljare in i landet). Siffrorna hemligstämplades (så, praktiskt…). Men The Guardian gick till domstol och fick efter en lång strid ut dem.
Vidare påstår Klepke, utan källhänvisning, att ”antalet våldtäkter per tusen invånare är högre i Nederländerna än i Sverige”.
Så ser inte “The World Factbook of Criminal Justice Systems” på saken, den rapporterade 1993 att våldtäktsfrekvensen i Nederländerna var 9/100 000 invånare, i Sverige var den 24/100 000 invånare. Vän av ordning invänder att det var före sexköpslagen. Så, hur ser de senaste siffrorna ut? Nationmaster visar på 10/100000 i Nederländerna. Som enda nordiskt land finns Sverige inte med i den listan. Kan det bero på att det förra året rapporterades att vi låg högst i Europa med 46/100000?
Jerker Nilsson tror däremot rätt av på artikeln och siffrorna i den.
I går publicerade SvD Brännpunkt en akademisk total nedsabling (fast så säger man ju inte på akademiska) av utredningen om Sexköpslagens effekter. Louise Persson och Laura Agustín är uppriktigt oroade över Sveriges internationella rykte som forskningsland. Läs deras artikel här.
Lisa Magnusson efterlyser mer öppenhet och mindre hyckleri i frågan.
Hans på Motpol skriver om att kammarrätten 2007 slog fast att sex är arbete och skall beskattas och om Skarheds inaktuella rapport:
Ett grundläggande fel är ett överdrivet fokus på gatuprostitutionen. Sexarbetares kanaler förändras med hjälp av ny teknik (ja, ny och ny – Internet har ju trots allt funnits ett tag nu). Detta tycks inte alla begripa. Eller vilja begripa. Således förblir antalet gatusexsäljare i Sveriges tre största städer ett ständigt mått på hur omfattande prostitutionen är, och därmed även hur pass effektiv sexköpslagen är. Därtill kommer en rad metodologiska svagheter. Vi får helt enkelt veta väldigt lite om på vilket sätt studien har genomförts och framför allt hur resultaten kunde bli som de blev. Utredningen lär inte hålla för internationell granskning om en sådan skulle bli aktuell i framtiden. Därmed har svenska sexmoralister, underhållande nog, själva gjort en statlig utredning som vurmar för sexköpslagen till giftig frukt i forskarsamhället.
Helena von Schantz skriver på sin egen blogg om Beatrice Ask och världsmästerskapet i jämställdhet och på Liberati om konsten att utvärdera morallagar:
Som feminist har jag inget emot att patriarkat byts mot matriarkat ibland. Men då måste vi verkligen lära oss att välja bättre morsor.
Inte våra svenska varianter på Nurse Ratched: Beatrice Ask och Anna Skarhed.
har en känsla av att det döljer sig en hel del vanlig ”hederlig” illegal invandring i de siffror som presenteras. Människor som inte har och inte kommer att ha något med sexbranschen att göra. Trafficking används alltså inte bara för att förvirra sexköpsdebatten, utan möjligen även som ursäkt för att bygga högre murar runt Fästning Europa.
Det tror jag också. Gothbarbie ger utredningen IG och konstaterar att:
Urvalet är så litet att det inte säger någonting i någon riktning. Dessutom har man helt utan insyn i problemet fastnat i gatuprostitutionen, som om den vore representativ för sexhandel överlag. (Vi vet från studier i andra länder att den inte är det.) Urvalet är dessutom kliniskt. Om man ska bedöma hur heterosexuella familjer mår genom att besöka kvinnokliniker så kommer man till slutsatsen att nästan alla män misshandlar sina fruar. Så ser naturligtvis inte verkligheten ut.
Inte heller får man en rättvis bild av sexhandel överlag genom att tillfråga polisen som bara jobbar med brottsutredningar. Eller genom att fråga socialen som bara jobbar med utsatta människor. Som man frågar får man svar.
Blogge kommenterar med emfas såväl som skadeglädje:
Louise och Laura sätter den veritabla dolkstöten i JK:s hafsverk genom att nämna de centrala invändningarna, att det saknas en tydlig metodik, att direktiven omöjliggjorde en objektiv granskning, att källmaterialet valts med utgångspunkt från vad man ville komma fram till (man har exempelvis använt grovt felaktiga uppskattningar av danska gatuprostituerade) och att rapporten knappast ens når upp till gymnasienivå i vederhäftighet givet att man upplåter tre sidor snyfthistoria framför enkätsvar och analys.
Littorinaffären passar naturligtvis som handen i handsken i diskursen kring sexköpslagen. På ett mer sadistiskt plan kan jag inte låta bli att njuta av att moderaterna och alliansregimen nu får så mycket stryk, naturligtvis tack vare egen förskyllan – när man lägger sig i fiendens statsfeministiska bädd och ratar den egna trogna skaran ska man få erfara smärta som straff.
Från självaste justitieminister Beatrice Ask fick vi ett, antagligen ofrivilligt, inlägg i debatten i DN i går.
– Han tycks inte ha läst direktiven. De är väldigt öppna. Till skillnad från Bodström så arbetar inte alliansregeringen så att vi redan i direktiven slår fast vad utredningen ska komma fram till.
Då så, då har väl ministern inget emot att det görs en riktig utredning av lagen, en sådan som Sverige upprepade gånger uppmanats av Europarådet och FN att göra?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, prostitution, sexköpslagen, morallagar, media, aftonbladet, littorinaffären, aftonbladetaffären, lena mellin, sven otto littorin, beatrice ask, anna skarhed, louise persson, laura agustin
No size fits all 