Den bondagedisciplinerade utredningen är klar

I går kom den på förhand avgjorda utredningen om sexköpslagen. Den föreslår bland annat höjt maxstraff till ett års fängelse. Som bekant fick utredningen inte komma fram till att lagen var dålig och borde avskaffas och resultatet blev därför fullständigt förutsägbart. Utredaren Anna Skarhed uttryckte det (oavsiktligt?) öppet på presskonferensen, 25:30 in i sändningen

Jag kan väl säga så att, jag är inte, jag är inte egentligen, jag tycker inte att det här är häpnadsväckande utan egentligen tycker jag att det här är ganska självklara slutsatser. Men det viktiga har ju varit för utredningen att försöka så att säga få underlag för att kunna dra dem. Och vi har ju jobbat på det sättet.

Jag har inte hunnit läsa igenom hela utredningen än, den är på 300 sidor, men det är några andra som gjort och som gör grundliga sågningar. Blogge skriver om ett politiskt beställningsverk:

Man har från allra första stund definierat sexhandel som våld mot kvinnor, alldeles oavsett hur verkligheten ser ut och alldeles oavsett den uppenbara differentiering som finns i prostitutionen – alla (kvinnliga) sexsäljare jämställs som offer för inte bara ojämställdhet utan även våld, människohandel och slaveri. Ändå menar Skarhed under presskonferensen att lagstiftningen inte ser sexsäljare som offer.

Skarhed menar vidare att man under utredningsarbetet ”har plockat bort känslorna, och det här är ingen utredning som sysslar med moralfrågor”. Men eftersom den ideologiska utgångspunkten utsäger att prostitution är ovärdigt (en moralisk ståndpunkt) i ett jämställt samhälle, och eftersom ett av motiven till att införa sexköpslagen syftat till att fylla en normbildande funktion (en moralisk funktion), är sexköpslagen per definition en morallag, och en utredning med tvingande direktiv om dess effekt fullföljer därmed bara de normativa och värderande funktionerna; argumentationen följer samma radikalfeministiska jargong från början till slut.

Hans på Motpol är inte förvånad över resultaten, han

hade bara trott att de skulle paketeras lite skickligare för att åtminstone ge sken av att det rörde sig om en fri granskning under schyssta former. Det vi får är i stället ett rent propagandanummer. All prostitution är en form av utnyttjande.

Hanna Wagenius tycker att det är en absurd känsla att läsa utredningen:

Redan på sidan 14 konstaterar man att det inte är relevant att göra uppdelningen frivilligt respektive ofrivilligt sexarbete, då man har ”utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna”. Det är intellektuell ohederlighet på en nivå jag sällan skådat. Till att börja med är det, utredningen igenom, mäns köp av sexuella tjänster främst från kvinnor som problematiseras – ur ett jämställdhetsperspektiv är den alltså ytterst tveksam, eftersom män tycks ha en rätt att använda sina kroppar utan att behöva fördömas, men inte kvinnor. […]

Föreställningen att minskandet av den frivilliga sexhandeln går hand i hand med minskandet av den ofrivilliga är dessutom problematisk ur två perspektiv. För det första förutsätter man att de som efterfrågar det första är de samma som efterfrågar det andra. För det andra, om vi antar att det faktiskt är så, frånser man helt risken att allt fler nyttjar den ofrivilliga marknaden när den frivilliga minskar.

Följande mening, hämtad från sida 22, är kanske den mest problematiska: ”Det är tydligt, och framstår som logiskt, att de personer som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet.” Uppenbarligen ignorerar man fullständigt de vittnesmål som framkommit bland annat i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, som pekar på att sexarbetare pressas att ta avstånd från sina tidigare liv, göra falska erkännanden och säga att de egentligen aldrig ville. Ändå är inställningen inte förvånande: Den följer av de direktiv som regeringen utfärdat. Den följer av en oförståelse inför andras sexuella preferenser, och av föreställningen att sexarbetare inte kan vara något annat än offer.

En sexarbetare vars åsikter inte kom med i utredningen är ”glädjeflickan” som skriver under pseudonymen Greta Garbo i Expressen, hon skriver även på sin egen blogg. Erik Svansbo tycker att utredningen har fel fokus och att Sverige i stället borde rikta in sig på harm reduction.

Finns det då ingen som tycker det är bra? Jo, några. Den annars skärpte Mark Klamberg skriver för ovanlighetens skull när det gäller juridik ett tamt referat. Liberalen Rasmus tycker att utredningen visar att lagen fungerar och Vänsterpartiets EP-ledamot Eva-Britt Svensson tycker att lagen blivit en succé.

Nu vidtar remissrundan, och som Sanna Rayman påpekar, man behöver inte ha fått en inbjudan för att skicka in ett remissvar.

[Uppdaterat: Piratpartisten Emil Isberg skriver också om saken, hans partibroder den lila liberalen Per Pettersson konstaterar att som man frågar får man svar. Fru författare Louise P meddelar att brallorna kommer dras ned, och Skarhed kommer avslöjas på alla de sätt och vis, vi måste bara hålla ut ett tag till.]

[Uppdaterat 2: Louise inlägg är färdigt! Magnus Brahn skriver också]

[Uppdaterat 3: Läs även Helena von Schantz, som skriver om hur sexköpslagen förstärker skamkulturen, och Livbåten. Hans på Motpol gillar inte Anna Dahlberg i Expressen, som anser att det bara är några få gälla röster som är emot lagen.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, morallagar, prostitution, sexköpslagen, trafficking, radikalfeminism, könsmaktsordning, anna skarhed