Media(s)trategin: de som inte hyllar vänstern skall tystas

Måndagens nyhet att en retorikexpert fick sparken från TV4 sedan det ”avslöjats” att hon var folkpartist fick en relief i och med gårdagens nyhet att LO hade avbokat Linda Bengtzing från förbundets familjedag i Furuvik eftersom hon även uppträtt för Centerpartiet. Mattias har bloggat utmärkt om kopplingen, liksom Tokmoderaten:

Själv är jag övertygad om att folk faktiskt kan skilja på sitt arbete och sitt politiska engagemang, iallafall i de absolut flesta fallen. Jag tar hand om mina vårdtagare på exakt samma sätt oavsett om de eller deras föräldrar råkar vara miljöpartister, sossar eller moderater. Jag är övertygad om att mina barn behandlas lika av dagis- och skolpersonal med rötterna i rörelsen trots att det ibland är en M-märkt pappa som kommer för att hämta de små liven. På precis samma sätt är jag övertygad om att de nu avpolleterade retorikerna kunde skilja på ditt och datt – det är bara sossarna som inte klarar av att förstå det. […]

Oavsett om man är artist, retoriker eller komiker så har man rätt att jobba åt alla oavsett politisk färg trots att man inte tycker likadant om politiken. Allt annat är att likna vid att ”tycka rätt eller tycka fel” – då tassar vi in bland skuggor vi inte skall tassa runt bland. Jag blir lite skrämd av det vi nu ser, där Wanjas gäng stoppar artister som ”tycker fel” och där enbart troende rödingar släpps fram. Det är ingen vacker syn, det är en syn som visar på desperation, på en tilltagande förföljelsemani – det är bilden av ett parti och en rörelse som gärna hyllar mångfalden i ord men som jobbar åt ett annat håll…

Retorikexperten Elaine Bergqvist (som alltså inte är en av ”de utpekade folkpartisterna”) förklarar vad retorikanalys handlar om, att somliga skulle begripa är nog tyvärr att hoppas på för mycket:

Mina analyser påverkas enbart av partiledarnas retoriska prestationer. Jag har vid olika tillfällen utsett både Reinfeldt och Sahlin till vinnare och förlorare retoriskt, och beroende på vem det blivit så har jag ibland blivit anklagad för att sympatisera med deras politik. Jag tycker att Hitler var en lysande och karismatiskt talare, men det gör mig inte till en nazisympatisör. Och att jag inte tycker Björklunds tal i Almedalen var lysande gör mig heller inte till en Rödgrön sympatisör.

Förändras politikernas retorik så förändras de retoriska bedömningarna, så enkelt är det och det är också så det ska vara.

Dagens Media frågar varför retorikkommentatorn Camilla Erikssons politiska sympatier är ett problem för TV4 men inte samhälls-/politikkommentatorn Lena Sundströms. Samma sak undrar Johan Lundberg på Axess:

Inför valet 2006 yttrade [Lena Sundström]: ”Jag vill naturligtvis inte att borgarna ska vinna valet”, alltmedan varje läsare av hennes senaste bok ”Världens lyckligaste folk” kan konstatera att hennes världsbild är heltigenom uppbyggd kring ett värnande om det Sverige som vuxit fram under efterkrigstiden under inflytande av Socialdemokratin. Nya politiska maktkonstellationer liksom nya politiska partier framstår som någonting väldigt hotfullt för Lena Sundström.

Nu kan man dock förmoda att anställningen av Lena Sundström på TV4 är motiverad av hennes enastående journalistiska kvaliteter, vilka var och en kunde bilda sig en uppfattning om ikväll då hennes ”dokumentär” om svensk rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet sändes i TV4.  Denna ”dokumentär” bestod dock mestadels av att fru Sundström åkte omkring i bil under uppspelning av telefonsamtal med ett antal människor med förvrängda röster, vilka yttrade åsikter om svensk invandringspolitik, muslimer samt framställde diverse allt annat än trevliga hot mot Sundström.

Därtill intervjuades ett antal medelålders män med såväl SD-sympatier som väldigt lantliga dialekter, alla uppenbarligen helt ovana vid tv-mediet samt därtill med uppenbara svårigheter att formulera sig i politiska frågor. Att ”förlora” en politisk debatt mot den sortens motståndare är ungefär lika svårt som att förlora ett yatzy-parti mot en tvååring. Det som Sundström dock inte tycktes ha klart för sig var bara att sympatierna i dylika fall ändå på något konstigt sätt brukar hamna hos tvååringen.

Inslagen med retorikkonsulten Camilla Eriksson är för övrigt nu raderade från TV4:s web.

Ingenting här, ingenting där…

Om hur somlig vänster ser på ”feltänkandes” rätt att överhuvud taget yttra sig lär man sig också i följande soppa; En ungsosse från Malmö kallade det i måndags för ”politisk pedofili” att CUF inte förbjudit en 14-årig medlem att ha åsikter om Socialdemokraterna.

Via Federley finner jag det mest avskyvärda blogginlägg jag någonsin läst. Nima Gholam Ali Pour (S) skriver på bloggen ”Möjligheternas Malmö” alias ”Unga sossar” om CUF:s stjärnskott Elias och Love. Med namn och bild hängs Elias och Love ut i ett långt blogginlägg.

Kontentan är att det är synd om duon eftersom de är fjorton respektive femton år och aktiva i ett ungdomsförbund. Därmed är de hjärntvättade. Därmed borde de inte få synas i debatten. Därmed borde socialtjänsten utreda dem. Och eftersom Nima själv sitter i socialnämnden i Malmö vet han vad som är bäst för ”barnen”.

Tyvärr är dessa översittarfasoner bara en liten parantes i jämförelse med det avsmakliga språkbruk som skribenten brukar sig av (min fetning):

===

”Att man använder ett barn som megafon för nyliberala idéer är bland de vidrigaste saker som jag sett ett politiskt parti i Sverige göra. Här har vi ett barn som vill göra något gott och Centerpartiet har skrivit debattartiklar åt honom och använt honom som ett verktyg för att basunera ut sin högerextrema politik. Det här är inget annat än politisk pedofili.”

”Man har helt och hållet tagit ifrån barnet allt och använt honom endast som ett redskap för att basunera ut sin politik. Jag måste säga att det är bland det äckligaste jag sett.”

”Det som är löjligt med produkten Love Lyssarides är att den politiska sekreterare som ligger bakom detta påhitt inte ens brytt sig om att hitta riktiga fel. Utan man har endast velat föra fram Centerpartiets budskap fastklistrad på ett barns ansikte.”

”Kanske är detta roligt för CUF-ordföranden Magnus Andersson. Men han borde läsa en bok om Tyskland under Hitlers regim där man också använde barn för att basunera ut ett politiskt budskap.”

”Tänk er bara. De har utnyttjat detta barns ansikte, hela hans själ, bara för att föra ut Centerpartiets budskap. Vad gör de med honom sedan när man trampat på hans integritet på detta sätt?”

===

Man kan med fog ställa sig frågan om Nima Gholam Ali Pour för en sekund övervägde Elias och Loves integritet när han med namn och bild hänger ut dem på sin blogg och dessutom anser att socialtjänsten borde utreda dem bara för att de råkar vara politiskt aktiva? Kontentan är inte att det är hemskt att de syns i debatten. Kontentan är att de säger fel saker. Och Socialdemokratin vet av erfarenhet att det mest effektiva sättet att göra sig av med en duktig motdebattant är att genomföra ett karaktärsmord. Denna gång söker man göra det under den smakfulla parollen ”politisk pedofili” [sic].

Samtidigt som jag hoppas att Elias och Love inte tar åt sig av detta avskyvärda inlägg, skickar jag en stilla förhoppning om att Nima Gholam Ali Pour inte får förnyat förtroende i Malmös socialnämnd. Personer med sådan vedervärdig människosyn har inget där att göra.

När det synnerligen osmakliga angreppet uppmärksammades försvann meningen om ”politisk pedofili” spårlöst från Malmös Unga Sossars blogg, ingen kommentar, ingen ursäkt, ingenting, Socialdemocratic Operating Procedure. Oturligt nog för skribenten hade Albin Ring Broman förutseende nog tagit en skärmdump.

[Uppdatering: Maria Eriksson ger i SvD musiktips till LO nästa gång de delar ut serietidningar till barn, med serier där hakkorsförsedda personer mördar småbarn för att glädja Fredrik Reinfeldt (LO:s Familjedag i Kolmården 2006)…]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, censur, åsiktsregistrering, pedofili, centerpartiet, lo, ssu, linda bengtzing, val2010