En riktig skitlag

Oavsett vad som är sant eller inte i Littorinhistorien sätter den fingret på det faktum att vi har en ren morallag i Sverige. Blogge skriver, och jag håller med:

För antisexmaffian är det av största vikt att horan inte är ”lycklig” och att torsken är ett kvinnomisshandlande svin. Ty alla undantag från denna mall utgör ett direkt hot mot sexköpslagen och den diskurs den bygger på – om vanliga människor frivilligt och utan särskilda yttre faktorer byter sex mot pengar faller teorin ihop som ett korthus.

Verklighetens sexköpare är dock sådana som Sven Otto Littorin, en snäll och hyvens kille som har ordnade ekonomiska och sociala förhållanden. Han köper sex vid tillfällen då relationer bryts upp och han behöver något snabbt och enkelt substitut. Hur mycket fritid har en partisekreterare att bygga upp ”djupare” relationer och vad har det för relevans för den ständigt pockande kåtheten?

Verklighetens sexsäljare är på motsvarande sätt tämligen normala personer som behöver lite extra cash, universitetsstuderande eller personer vars lön inte räcker till för det liv man vill ha. Denna typ av sexsäljare är i majoritet, men det är inte den bild som vanligen förmedlas – urtypen för en prostituerad är så som illustrerat i gammelmedia gatufnask som hänger över bilar.

Denna verklighetens sexsäljare accepterar inte heller vem som helst, utan väljer till och med ganska noga bort opassande element. Det gäller i alla skikt förutom i det djupt problematiska med drogrelaterad prostitution. Exempelvis väljs vanligen muslimer fetbort av sexsäljare på grund av kvinnosynen.

Littiorinaffären har därmed i hög grad nyanserat bilden av sexhandeln. Och vi kan vara tämligen övertygade om att Littorin inte är den ende politiker av rang som fiskat i dessa vatten; det är mycket vanligare än man tror, och att det inte kommer upp till ytan beror naturligtvis på den ideologiska synd och moraliska skam som är förknippad med sådan verksamhet enligt stigmatiseringsmallen ovan.

Att inte fler fall uppdagas beror också på att de flesta sexsäljare vet att hålla sekretessen, att inte i efterhand peka ut sina kunder. Att ”Anna” gör så kan bara bero på att hon fiskar efter mer pengar.

Littorins före detta kolleger och ”vänner” tar naturligtvis avstånd. Det måste de göra enligt rådande ideologi. De pratar i termer av ”oacceptabelt” och ”tragedi”, det vill säga de har fortfarande Lilja i synfältet, trots att det är mycket mer banalt än så – det är ingen tragedi att vare sig köpa eller sälja sex, och det är heller inte oacceptabelt annat än i statsfeministisk och kristen synvinkel.

Louise Persson anklagar de svenska medierna för att svika sitt granskande uppdrag:

Nu talar jag om förra fredagen och årets hetaste politiska släpp: Anna Skarhed och utredningen om sexköpslagen. Jag konstaterar efter en vecka att den kritiskt granskande journalistiken kammat noll, här finns i stort sett inget, två ledare, en lyrisk och en kritisk, det är allt. Annars, intet annat än pliktskyldigt rapporterande. Ändå finns all anledning att lyfta upp utredningen i media som möjligen en av årets största politiska skandaler: här finns både vetenskapligt fusk och idelogiskt trams. Det finns något för alla, vad väntar ni på?

Hans Engnell har också läst utredningen och funnit den undermålig.

Genom konstaterandet att all prostitution är ofrivillig har utredaren, redan långt innan resultaten presenteras, klargjort att de sexarbetare som hävdar att de säljer sex av egen fri vilja redan på förhand har dömts ut som lögnare. Anna Skarhed försöker således inte ens framställa sig som opartisk eller seriös i sitt arbete. Det är ett anmärkningsvärt sätt att bedriva en utredning och får mig att undra om det är så här utredningar normalt bedrivs i Sverige. För ärligt talat, hur många har du läst?

Detsamma har Dick Wase gjort och skrivit ett utmärkt svar på Newsmill, som av redaktionen tyvärr gömts undan långt ner i strukturen.

Hans Engnell på Motpol har också bloggat om hur det går när fördomar blir lag. Ordföranden för Liberala kvinnor Östergötland Helena von Schantz tycker att det är Beatrice Ask som bör skämmas på torget. Marcus Fridholm berättar en mycket intressant historia om hur utfrågarnas förväntningar styr svaren i intervjuundersökningar och visar hur det styrda urvalet  gör utredningen av Sexköpslagen värdelös som källa. Mary problematiserar om sexköp och -försäljning.

Så till själva Littorinaffären: Medborgare X undrar vem som har köpt vem. Sexsäljaren som bloggar under namnet Greta Garbo skriver om korruption, angiveri och hyckleri. Hax gillar inte statsministerns hantering av sina medarbetare.DN:s ledarsida tycker att makten lägger ut dimridåer. I Expressen och G-P säger Littorin själv att han aldrig betalat för sex. G-P:s ledarsida anser att M hamnade i panik. Svensson tycker att Aftonbladets hantering av skandalen varit cynisk och vinstmaximerande.

[Uppdatering: Helena von Schantz skriver om perspektivförskjutningen

Hora är fortfarande det värsta och det vanligaste skällsordet för en kvinna och inte kan man påstå att vi har välkomnat hororna ibland oss sedan lagen infördes. Det som däremot har ändrats är attityden till sexköparna. Jag förstår inte riktigt hur världen har blivit bättre av denna kraftiga ökning av folk vi beskärmar oss över.

Men det förklarar hur den 26-åriga Anna som horade litet som extraknäck medan hon pluggade och som valde sina kunder med omsorg och fotografi blir ett utnyttjat offer, beröms för mod när hon anonymt ägnar sig åt angiveri, medan Littorin får stå på torget, lila kuvert i högsta hugg, huvudet böjt i skam och det lilla skägget i brevlådan. Allt detta utan att han har erkänt, blivit åtalad eller föremål för polisrannsakan.

Oscar Swartz undrar varför kvinnor tar betalt för att ha sex med män medan män inte gör det. Läs också skivad lime (mot lagen), Mikael Ståldal(mot lagen), Tokmoderaten (ingen offentlig åsikt), Kent (för lagen) och Hanna (mot den)]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moral, media, prostitution, sexköpslagen, sven otto littorin, anna skarhed, lena mellin, aftonbladet, moderaterna