Posts Tagged ‘utbildning’

Om pluggets antipojkkultur

11 april, 2016

Häromdagen blev det viss uppståndelse över att samma inlämningsuppgift gav tre olika betyg. De båda flickorna fick betyget B respektive C, pojken fick betyget D.

Det förvånande är att folk blev förvånade, att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor är ett sedan länge välkänt faktum.

Nu säger vän av ordning kanske: – Men han var ju den enda med synbar utländsk bakgrund, kan det inte vara det som är orsaken? – Nej, det finns inga undersökningar som tyder på att det skulle vara orsaken, tvärtom, faktiskt:

Non-native students are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in two out of three subjects studied.

Samma studie visar däremot på det som även en rad andra studier visar: Flickors insatser värderas högre än pojkars vid samma resultat:

The results show that girls are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in all three subjects studied.

Samma dag publicerades en artikel om att män får bättre resultat  än kvinnor i matematik på högskoleprovet. Det är ett gammalt faktum att män skriver bättre än kvinnor i matematik på nationella prov och högskoleprov. Trots detta får de lägre betyg. Så vilken blir vinkeln i artikeln tror ni? Rätt gissat. Problemet är hur man skall kunna utforma högskoleprovet så att män inte får bättre resultat än kvinnor:

Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.

Naturligtvis letas det fram en professor som får förklara hur orättvist det är. Att män skriver bättre på proven alltså. Inte att de får sämre betyg för samma insats.

Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan i Väst, är kritisk till högskoleprovet som instrument om man vill mäta den så kallade prognosförmågan, det vill säga hur väl någon kommer att lyckas med sina högskolestudier.

– De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det, säger hon.

Att man får höga poäng på högskoleprovet säger inget om hur bra man kommer att prestera akademiskt, menar hon.

– Provet görs under en dag och mäter det man presterar just den dagen. Då är betygen mycket bättre som mätinstrument, de är ett resultat av flera års studier, av kunskap, av motivation, säger Christina Cliffordson.

Vad var betygen resultat av? Och vad gör det för motivationen att ständigt få sina prestationer bedömda som mindre värda, beroende på att näst sista siffran i personnumret är udda och inte jämn?

En tydlig illustration på makthavarnas [o]intresse att ta itu med problemet fick man dock på twitter i går. Birgitta Ohlsson ursäktade betygsdiskrimineringen av pojkar med att  den pågått länge och inte bara skedde i Sverige.

Det har länge talats om en antipluggkultur hos pojkar, jag tror att det verkliga problemet är en antipojkkultur hos plugget. Jag har tidigare skrivit om det i samband med den undermåliga medierapporteringen om en genussatsning i Gnesta som påstods ligga bakom ett lyft av både pojkars och flickors skolresultat. Verkligheten var inte alls lika entydig.

Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. […]

Skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

Lejonet och björntjänsten

24 augusti, 2015

Lunds universitet räknar sina anor tillbaka till 1666, av de svenska universiteten inom Sveriges nuvarande gränser är det bara Uppsala universitet (grundat 1477) som är äldre. I hitändan av den imponerande långa traditionen medverkar Lunds universitet i de hypermoderna forskningsanläggningarna ISS och MAX IV som just nu byggs i staden.

Så vad gör Lunds universitet för att övertyga studenter att komma dit och studera?

De har skaffat en plyschmaskot. Lejonet Lunde skall medverka på rekryteringsmässor för att övertyga prospektiva lärjungar att studier i Lund, det är receptet för framtiden.

Människa i plyschlejondräkt framför Lunds universitet

Bild: Lunds universitet

Alla är dock inte roade. Johan Eriksson från Ateneum skriver i Lundagård:

I sin strategiska grund skriver Lunds universitet själva: ”Att fokusera på det klassiska i vårt visuella uttryck är viktigt av flera skäl. Dels särskiljer det oss från yngre universitet och högskolor. Dels kommer mycket av vår tyngd och akademiska trovärdighet från det faktum att vi funnits sedan 1666. Det klassiska är också viktigt i den internationella konkurrensen. Här borgar vår historia och våra traditioner för seriositet och hög kvalitet.
Förr högaktades universitetet och studenten just för sin kunskap, medan attraktionskraften i dag tydligen kräver en lättsam stämning i universitetets monter på gymnasiemässor. Många är vi som flyttat hemifrån i samband med vår studenttid och därmed tagit steget in i vuxenlivets första fas. Varför skulle vi då vilja mötas av något som man, möjligen, kan förvänta sig från en lekfull förskola? Just ja, förskolelobbyn har jobbat hårt för att höja statusen genom att tvätta bort slangtermen dagis. Kanske borde Lunds universitet dra lärdom av den retoriken, i stället för att leka med mjukisdjur.

Nu är tyvärr Johans förskoleliknelse lite för nära verkligheten för att den skall kännas riktigt bekväm. Svenska studenter tappar i en alarmerande takt såväl i kunskaper.

– Många vet inte att skilja på preparat som hasch, marijuana, amfetamin och heroin – om de inte prövat själva, berättar lektorn i socialt arbete om de socionomer som söker hans kurs om missbruk.

– Man märker att även ganska grundläggande föreläsningar går över huvudet på många. Man tittar ut i salen och folk ser ut som fågelholkar.

Andra berättar om ekonomer som måste repetera gymnasiematematiken och om statsvetarstudenter som inte kan skilja på regering och riksdag.

som i läskunnighet(!)

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Så, tja, det kanske bara är att böja sig inför det oundvikliga och konstatera att Högskolevärlden är på väg att på allvar bli ett vuxendagis.

Eller så tar man krafttag för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med låga löner, vill vi behålla vårt välfärdssamhälle finns ingen annan väg än att ta vara på och utveckla vårt intellektuella kapital. Det gör man genom att fokusera på kunskap. Känner man att man måste använda sig av peppande plyschlejon för att ragga sökanden har man redan förlorat. Jag skulle inte gå så långt som att skicka efter en amerikansk tandläkare, men jag skulle bra gärna vilja se lejonet Lunde stå uppstoppat på ett museum, han kan göra Gripsholmslejonet sällskap:

[uppdatering, dagen efter jag skrev artikeln meddelade Lunds universitet att Lejonet Lunde pensionerats för gott]

Dåligt uppstoppat lejon

Inga enkla mirakelmedel för skolresultaten

27 oktober, 2013

I måndags publicerade DN en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i Gnesta: När mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visar sig att skolan inte bara satsat på genuspedagogik, lärartätheten har också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas resultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Frejaskolan är liten och det statistiska underlaget därför så begränsat att det inte går dra några särskilt långtgående slutsatser av resultaten för enskilda år. En slutsats man däremot kan dra är att det inte finns något som helst verklighetsunderlag för att påstå att satsningen gett de goda studieresultat som artikeln vill ge sken av. Dagens Nyheter har återigen struntat i att kolla en bra story.

Men historien om en quick fix som lyfter en enskild skola är så attraktiv så det är inte första gången den sprids av en okritisk tidning. För två år sedan skrev jag om det devalverade miraklet i Essunga. Då var det Sydsvenskan som trumpetade ut att

Förändringen [från de näst sämsta skolresultaten i Sverige till de bästa] tog tre år. Den kostade inga pengar och betydde ingen extra arbetstid för lärarna.

Men även i det fallet var det för bra för att vara sant. Betygen i skolan hade höjts kraftigt eftersom skolan helt enkelt satte kraftigt högre betyg. Kunskaperna hade inte alls ökat i motsvarande mån. Jonas Vlachos konstaterade:

Det finns ingen anledning att kritisera Nossebro skola och Essunga kommun för att ha de försökt vända en dålig utveckling; likgiltighet inför dåliga resultat vore betydligt värre. Dessutom verkar synvändan haft vissa positiva effekter, om än inte så dramatiska som betygsutvecklingen antyder. Däremot finns det anledning att ifrågasätta den lätthet med vilken olika metoder och modeller för skolutveckling kan sprida sig i landet. Behovet av en mer kritisk och vetenskapligt baserad granskning av skolan är utan tvekan stor.

Och där var det bara att hålla med. En positiv attityd – att tro det faktiskt går att uppnå bättre resultat – gör förbättringsarbetet mycket lättare att genomföra. Har man en negativ attityd blir förändringsarbetet i princip omöjligt.

Men enbart ett glatt sinnelag hjälper inte, det krävs arbete, av elever, föräldrar och lärare, mycket arbete. (Däremot inte nödvändigtvis mer pengar, det finns ingen som helst korrelation mellan resurstilldelning och kvalitet i skolan när man jämför mellan Sveriges kommuner).

Vad kan då göras för att förbättra skolan? Vad skall inte göras? Jag repriserar vad jag skrev i vintras:

Lärarlegitimationen är en dålig idé som framgångsrikt lobbats in av skråorganisationerna. Krav på examen från lärarutbildningen är meningslöst så länge lärarutbildningen ser ut som den gör – det är i dagsläget bara en sökande per plats och det går att bli antagen med ett resultat på 0,2 på högskoleprovet…  Det enda legitimationstvånget kommer att få till effekt är att de många kunniga och kompetenta lärare som saknar formell behörighet kommer att diskrimineras på arbetsmarknaden. Att lärare skall ha en utbildning som garanterar god kompetens (och de som redan är kompetenta skall kunna få papper på det) är ett bra mål. Men saker måste göras i rätt ordning. Högskolan måste fungera innan man kan kräva att lärare måste ha gått där. Det absolut minsta man borde kunna kräva av en utbildning är att de som slutför den inte kan mindre än när de började, de senaste åren har lärarutbildningen inte ens klarat av det målet.

Lärarnas ämneskompetens är en sak. Ett annat sätt att se till att eleverna lär sig mer skulle ju annars vara att ha en sådan arbetsro i klassrummen så att inte åttaåringar måste ta med sig egna hörselkåpor till lektionen(!) för att klassuppsättningen(!!) har tagit slut(!!!) Och nej, det handlar inte bara om ”problemskolor” och det beror inte, förutom på marginalen, på klasstorlekarna. Det såg inte ut så för ett par decennier sedan, det är något annat som har hänt.

En sak som förklarar både det bristande intresset för att söka lärarutbildningar och den bristande ordningen i klassrummen är lärarnas sänkta status. Det är en effekt av ett politiskt vänsterprojekt som började redan på 60-talet som en kamp mot auktoriteterna, bland annat lärarna, som ansågs förslava folket. I ett jämlikt samhälle fick det inte finnas några auktoriteter. Men i kampen mot det gamla privilegisamhället slängdes hela generationer av barn ut med badvattnet. Försvinner respekten för lärare och kamrater är det inte frihet som infinner sig, det är Flugornas herre som knackar på. Och de som förlorar mest på att det inte är ordning i klassrummet är inte den övre medelklassens och överklassens barn, barn som kommer från studievana hem och som har de rätta nycklarna med sig hemifrån. De barn som offras i klassrumsanarkin saknar inte bara nycklar, de har inte ens fått lära sig vilka dörrar som finns.

Hur höjs då lärarnas status? Det är en fråga med många svar och det beror inte bara på pengar, det finns ingen självklar koppling mellan lön och status. I Finland är lärarna inte speciellt välbetalda men möts ändå med en helt annan respekt, i skolan och i samhället. Det har länge varit en dogm i den svenska debatten att auktoritet, och framför allt auktoritet i kraft av kunskap, är något fult.  Ifrågasättande och kritiskt tänkande är bra saker, om man vet vad och varför man ifrågasätter. Men i svensk debatt uppmuntras inte kunskap, tvärtom, det är konfrontation för dess egen skull. De som deltar mest i debatten är inte de som kan saker bäst utan de som slänger ur sig de klatschigaste formuleringarna och glatt uttalar sig om vad som helst. Lex Greider-Chomsky. Spalterna i dagstidningarna fylls av tyckare som ”engagerar”, de är billiga i drift och drar klick och läsarreaktioner. Dålig kunskap är inget hinder, tvärtom, bättre bildning och större självinsikt skulle ju hindra krönikerna från att svinga så vilt och träffa så snett. Tyvärr finns inget som tyder på någon omedelbar ljusning på den sidan.

En sak som inte är den enkla lösning den torgförs som är minskade klasstorlekar. För att ge påvisbar effekt på resultaten måste klasstorlekarna minska med minst en tredjedel. Att till exempel minska alla klasstorlekar med tio procent är bara bortkastade pengar, skall det användas som metod skall resurserna koncentreras på ett fåtal ämnen där den personliga handledningen är extra viktig, till exempel matematik.

I väntan på en attitydförändring så kan staten gå före och ändra lagarna så att de ger skolan mer inflytande över skolarbetet och föräldrarna mindre. Som det är idag är det i princip omöjligt för skolan att sätta in stödåtgärder för problemelever – som förstör för både sig själva och sina klasskamrater – om vårdnadshavarna motsätter sig detta.

Den misslyckade meritokratin

7 april, 2013

Den gamla elitens ledstjärna var – i alla fall i högtidstalen – Noblesse oblige. Den nya nomenklaturans första budord är i stället Because I’m worth it.

I en artikel i New York Times skriver den konservative kolumnisten Ross Douthat om upprördheten kring Princetonalumnen Susan Patton. I ett brev uppmanade hon nämligen sina nutida studiesystrar att inrikta studieåren på att hitta en lämplig man att gifta sig med – det är den enskilt viktigaste faktorn för hög inkomst och status –  eftersom de aldrig igen kommer att ha ett sådant stort urval. Hon drog omgående på sig kritik för att vara en fiende till feminismen (kritikerna missade oftast att resonemanget faktiskt fungerar även för män) och till bildningsidealet.

Men Doudhat menar att Pattons största förräderi inte var mot kvinnosaken eller akademin utan mot den egna härskande klassen: Hon påminde nämligen allmänheten om (den i och för sig tämligen offentliga) hemligheten bakom deras makt. Den bygger inte på bättre förmåga, inte på bättre utbildning, utan på bättre kontakter.

Vägen till samhällstoppen har alltid varit lättare för en del grupper än för andra, men det har i västerlandet för det mesta varit möjligt, åtminstone för en fri man från en accepterad kultur, att nå riktigt högt genom begåvning och hårt arbete. Under perioder har adeln försökt stänga dörrarna men de har i långa loppet misslyckats. Efter andra världskriget har vi dock sett framväxten av en ny klass, lika övertygad om sin självklara rätt att styra som någonsin adeln var. Nu motiveras den inte med att man har rätt blod, utan att man har rätt examen.

Uppfattningen att man, för att kunna bli president i USA, måste ha gått på ett av de mest prestigefulla universiteten är stark. Den senaste presidenten som inte hade gjort det var Ronald Reagan, men hans typ av karriär blir alltmer ovanlig. Undervisningsmässigt skiljer Ivy League inte ut sig, det lärs inte ut mer kunskaper från katedern där än på mängder av andra universitet. Det som särskiljer är vilka som går där, vilka kontakter man får, vem man gifter sig med och startar företag ihop med.

I teorin är den meritokratiska vägen öppen för alla, i praktiken är den snitslad för den som har rätt föräldrar. Föräldrar som söker sig till varandra för att garantera sig själva och de kommande barnen en plats i den styrande eliten. Intagningen till skolorna gynnar inte den som har ett bra läshuvud utan den som från barnsben fått lära sig hur det komplicerade antagningssystemet fungerar:

The “holistic” approach to admissions, which privileges résumé-padding and extracurriculars over raw test scores or G.P.A.’s, has two major consequences: It enforces what looks suspiciously like de facto discrimination against Asian applicants with high SAT scores, while disadvantaging talented kids — often white and working class and geographically dispersed — who don’t grow up in elite enclaves with parents and friends who understand the system. The result is an upper class that looks superficially like America, but mostly reproduces the previous generation’s elite.

But don’t come out and say it! Next people will start wondering why the names in the U.S. News rankings change so little from decade to decade. Or why the American population gets bigger and bigger, but our richest universities admit the same size classes every year, Or why in a country of 300 million people and countless universities, we can’t seem to elect a president or nominate a Supreme Court justice who doesn’t have a Harvard or Yale degree.

No, it’s better for everyone when these questions aren’t asked too loudly. The days of noblesse oblige are long behind us, so our elite’s entire claim to legitimacy rests on theories of equal opportunity and upward mobility, and the promise that “merit” correlates with talents and deserts.

That the actual practice of meritocracy mostly involves a strenuous quest to avoid any kind of downward mobility, for oneself or for one’s kids, is something every upper-class American understands deep in his or her highly educated bones.

But really, Susan Patton, do we have to talk about it?

Likaledes konservative Ron Unz skriver om The Myth of American Meritocracy och konstaterar att även de extremt framgångsrika personer som gjort sig kända som college dropouts, som Bill Gates och Mark Zuckerberg, i själva verket haft enorm hjälp av sina år på Harvard:

In the last generation or two, the funnel of opportunity in American society has drastically narrowed, with a greater and greater proportion of our financial, media, business, and political elites being drawn from a relatively small number of our leading universities, together with their professional schools. The rise of a Henry Ford, from farm boy mechanic to world business tycoon, seems virtually impossible today, as even America’s most successful college dropouts such as Bill Gates and Mark Zuckerberg often turn out to be extremely well-connected former Harvard students. Indeed, the early success of Facebook was largely due to the powerful imprimatur it enjoyed from its exclusive availability first only at Harvard and later restricted to just the Ivy League.

Det är inte mycket bättre på vår sida Atlanten. En av de mest inflytelserika brittiska tänkarna på vänstersidan, Michael Young, myntade ordet ”meritokrati” i en bok 1958, ”The Rise of the Meritocracy”. 2001 beklagade han att så många missuppfattat den. Det var inte en instruktionsbok, det var en satir över det samhälle som blir följden av att ”kompetens” anses bero på vilka examina man har. Boken berättade hur den meritokratiska klassen blev mer och mer självbelåten och mer och mer inavlad tills resten av folket fick nog. Han såg vad som var på väg och fick rätt. Inriktningen på formella meriter har minskat möjligheten för de som inte redan tillhör den härskande klassen att komma dit. ”Den långa vägen” blir allt mer full av hinder.

To make the point it is worth comparing the Attlee and Blair cabinets. The two most influential members of the 1945 cabinet were Ernest Bevin, acclaimed as foreign secretary, and Herbert Morrison, acclaimed as lord president of the council and deputy prime minister.

Bevin left school at 11 to take a job as a farm boy, and was subsequently a kitchen boy, a grocer’s errand boy, a van boy, a tram conductor and a drayman before, at the age of 29, he became active locally in Bristol in the Dock Wharf, Riverside and General Labourers’ union.

Herbert Morrison was in many ways an even more significant figure, whose rise to prominence was not so much through the unions as through local government.

His first job was also as an errand boy and assistant in a grocer’s shop, from which he moved on to be a junior shop assistant and an early switchboard operator. He later became so influential as leader of the London county council partly because of his previous success as minister of transport in the 1929 Labour government.

He triumphed in the way Livingstone and Kiley hope to do now, by bringing all London’s fragmented tube service, buses and trams under one unified management and ownership in his London passenger transport board.

[…]

It is a sharp contrast with the Blair cabinet, largely filled as it is with members of the meritocracy.

In the new social environment, the rich and the powerful have been doing mighty well for themselves. They have been freed from the old kinds of criticism from people who had to be listened to. This once helped keep them in check – it has been the opposite under the Blair government.

The business meritocracy is in vogue. If meritocrats believe, as more and more of them are encouraged to, that their advancement comes from their own merits, they can feel they deserve whatever they can get.

They can be insufferably smug, much more so than the people who knew they had achieved advancement not on their own merit but because they were, as somebody’s son or daughter, the beneficiaries of nepotism. The newcomers can actually believe they have morality on their side.

Som sagt, den nya adeln, med en gränslös övertygelse om sin självklara rätt till köttgrytorna.

Det påminner mig om Lena Anderssons republikanska drapa i DN häromåret. Andersson hade helt missat tanken med den ärftliga tronföljden. Den infördes inte för att få den vid varje tillfälle mest lämpade, ingen inbillade sig det. Den infördes för att tillochmed en ganska medioker regent ändå var bättre än det kaos och den blodsutgjutelse som skulle bli effekten om det inte redan var alldeles klart vem som skulle bli ny regent när den gamla hade dött.

Idén med dagens monarki är inte att de kungliga skulle ha något överlägset blod utan just att de hamnat där på grund av slumpen. Den enda elitism jag ser är den som ständigt pyser fram hos mediaadeln. Vi, vi har minsann jobbat till oss våra positioner, se oss! vörda oss! Se inte den där som bara råkat bli född.

Men en snabb titt på vilka som är släkt med vem i media- och kultursvängen, inom näringslivet och i politiken visar att det inte alltid bara är talang och hårt arbete som införskaffat dem deras jobb. Den förhärskande idén om meritokrati, att den bäst lämpade för en position också skall ha den, är attraktiv. Det är i allmänhet något att sträva mot, i teorin. (Givet att vad som är ”bäst lämpad” inte alltid är så självklart enkelt att kodifiera)

Men, de som innehar positionerna vill naturligtvis inte släppa dem till några utifrån och de har fått ett kraftfullt verktyg, de har anpassat idén till att också gälla åt andra hållet: eftersom de har positionerna är det för att de faktiskt är de bäst lämpade… Ödmjukhet och självkritik är sannerligen ingen överflödsvara i dagens ledande samhällsskikt.

Fenomenet med självöverskattningen kan appliceras inom alla samhällssfärer. Inte minst inom finansvärlden. Eftersom de fått för sig att de bara har sin egen talang och sitt hårda arbete att tacka för sin framgång så är en vanlig inställning bland dagens bankbaroner att de inte är skyldiga någon något – allt de kan lägga beslag på har de också förtjänat. De gamla industrialisterna, väl medvetna om att en stor del av deras lycka bestod i att ha råkat ha rätt föräldrar, drev ofta stora projekt för att ge något tillbaka till det samhälle i vilket de fötts in i på en lycklig plats. De skulle aldrig bevilja sig själva de miljardbonusar vi sett de senaste decennierna.

Sådana som inbillar sig ha enbart sin egen talang och sitt eget överlägsna intellekt att tacka för sin position tenderar att bli mer extrema än de som inser att de har haft tur i livets lotteri och att deras upphöjelse också beror på fliten, och tilliten, hos de som är underställda dem. Och även om (och vi har alltför länge gått åt motsatt håll) utbildningssystemet och urvalssystemet skulle reformeras så att olika sorters talanger faktiskt fick visa vad de gick för hela vägen upp, även om vi fick den utopiska skolan som ser allas möjligheter, så skulle meritokratins inbyggda problem kvarstå: Idén att en position tillhör en person för att den har gjort sig personligen förtjänt av den, oberoende av samhället runtom. Inbyggt i själva idén om meritokratin finns en syn som närmar sig den nietzscheanska övermänniskans rätt att regera utan hänsyn till andra. Händelsevis just det som Lena Andersson anklagar monarkin för.

På det sättet är monarkin genom sin blotta existens en nyttig påminnelse om att mycket av det vi har beror på vem vi har råkat födas av. Och det är något vi bör tänka på. Mer ödmjukhet hos de lyckligt lottade och mindre övertygelse om deras egen överlägsenhet och rätt att bestämma över andra vore bra. Den sortens meritokrati som de svenska republikanerna förespråkar är sannerligen inget ideal. Fram tills vi har fått ett fullt fungerande utbildnings- och karriärvägssystem behövs en påminnelse om att de av oss som har det bra till stor del har försynen och omvärlden att tacka för lyckan. Och det behövs även då vi en dag har nått dit.

Therese Bohman har också skrivit om Anderssons kolumn:

Monarkin bygger inte på genetisk överlägsenhet utan på slumpmässighet. Man råkar födas till drottning liksom man råkar födas till allt. ”Det är det enda ämbete man föds till”, kan man invända – ja, jo, må så vara. Jag har aldrig haft några problem med detta bara.

Däremot har jag haft mycket att invända mot mycket annat man föds till: exempelvis privilegierad övre kulturmedelklass i Stockholms innerstad. Detta har jag funnit mycket mer upprörande.

Jag skulle dock aldrig hävda att detta privilegium (eller om man så vill: denna förbannelse) har med gener att göra. Det har med slumpmässighet att göra. […]

Så har jag tänkt många gånger. Hur vissa sfärer i samhället förvaltas av vissa grupper som inte av en slump kommer från hem med Svenskt Tenn-lampor… ja. Men grundförutsättningarna är en slump. Vem man föds till är en slump. Vilket är jätteorättvist, men det är så det är, för livet är jätteorättvist. […]

Att vi har ett kungahus är ju däremot ingen slump. Men jag krälar inte för kungahuset, som Lena Andersson skriver, liksom jag inte krälar för någon över huvud taget (om det nu inte råkar vara en situation då jag vill det – – ), jag krälar inte för människor med framgång inom områden där jag själv vill ha framgång (vilket alltså är något som ligger i en mycket mer realistisk nivå för mig att förhålla mig till, och eventuellt irritera mig på), trots att denna deras framgång alltså mycket väl kan vara resultatet av precis samma medfödda fördel som gör någon annan till drottning.

[uppdatering: Sanna Rayman rekommenderar denna text på SvD:s ledarblogg, trevligt!]


%d bloggare gillar detta: