Posts Tagged ‘sex’

Porrförbud är inte en lösning, det är ett problem

29 juli, 2015

För två år sedan diskuterades det om ett porrförbud i EU, det blev inget av med det då, men moralisterna ligger inte på latsidan. Nu har Sveriges Kvinnolobby, ROKS, med flera startat ett upprop mot ”den kommersiella porren” som görs ansvarig för allt ont i Världen från snett uttag av föräldradagar till nageltrång.
Mönstret är detsamma, för att få lagstiftarna med sig utmålas en mycket skruvad bild av verkligheten.

Porr, iallafall den som förbudsivrarna själva sett, eller fått beskriven för sig (det brukar inte framgå av argumentationen) handlar om våld och om den manliga lusten. Bilden sätts att det handlar om kvinnor sminkade som trettonåringar som utsätts för våldtäktsliknande handlingar.

Det finns naturligtvis dålig porr, liksom det finns andra dåliga uttryck för yttrandefriheten. Men att vilja förbjuda ”porr” gå grund av ”Anal Rape Whores Fest XXL III” är som vilja förbjuda ”tidskrifter” efter att ha sett en skymt av livsstilshyllan på Statoil när man betalde bensinen, eller vilja förbjuda ”tidningar” efter att ha sett en genomsnittlig krönika i en kulturbilaga. I vanliga fall brukar det anses vara en fördel att veta något om det man talar om, några sådana hänsynstaganden föresvävar uppenbarligen inte förbudsivrarna.

Teorin framförs att tittande på porr medför en avtrubbning och ständigt högre krav på extrema kickar. Något skäl till varför just porr skulle vara mer avtrubbande och beroendeframkallande än mat, musik, kriminalromaner eller tv-serier framförs dock inte.

Om det vore så att filmer uppmuntrar på det sättet, hur kan vi då tillåta skildringar av misshandel, våldtäkter och mord i bild och film? Mord och blod som är en av Sveriges stora kulturexporter. Hur kan vi tillåta fiktionaliserade mord som sänds på bästa sändningstid i tv och som i textform – med suggestiva bildomslag – översvämmar våra varuhus och bensinstationer? Svaret är att något sådant orsakssamband mellan fiktion och verklighet inte finns och heller aldrig kunnat påvisas i seriös forskning.

Naturligtvis finns det mycket enahanda och kvalitativt undermålig porr, men detta fenomen är sannerligen inte förbehållet just den kulturgenren. Som Hans Li Engnell skriver:

Jag är less på de ständiga missförstånd om porren som sprids av präktiga journalister och debattörer.

Porr är inte bara den mainstream hardcore som i decennier har pumpats ut från USA med kukar långt ned i halsen […] Det är en nidbild. Den består av så mycket mer. Det är hentai. Det är amatörporr. Förnedring och underkastelse. Det är kortväxta, långa, håriga och feta. Oralt, analt, sakralt. Det finns kort sagt något för alla smaker. Och detta utbud är möjligt främst tack vare internet.

Naomi Abramowicz konstaterar i dagens Expressen att porrbranschen är en av de mest radikala och progressiva, hon skriver mest om tekniken, men det handlar också om innehållet.

Amanda Hess har i Slate visat hur ett porrförbud skulle diskriminera kvinnor och sexuella minoriteter och direkt motverka syftet att riva ner skadliga könsstereotyper:

When we find gender disparities in other sectors—from literary journalism to tech—we urge industry leaders to assess the problem and encourage women to lean in. But when it comes to porn, the impulse is to just shut the whole thing down.

That’s unfortunate, because it reinforces the expectation that women can only ever be innocent bystanders to sexual material, never producers or consumers in their own right (banning all porn would mean negating the contributions of proudly feminist pornographers like Tristan Taormino, Nina Hartley, and Cindy Gallop). It glides over the experiences of female porn viewers (who have leveraged the Internet to find and distribute porn that appeals to them, even when it’s not marketed that way). It totally ignores the men who are ”sexualized” in porn (if pornography discriminates against women, can we all keep watching gay porn?). And it curtails discussion about the challenges faced by some men in the industry (like Derrick Burts, who contracted HIV in 2010, and Erik Rhodes, who died from a heart attack at 30 after heavy steroid use).

Enforcing a government ban on pornography won’t actually rid the world of smut (and the proposal, which has been raised before, is unlikely to lead to a legitimately enforceable ban). But the effort does make it a lot harder to talk about porn honestly, and to advocate for better representation of women in the industry. In a misguided effort to advocate for women, these activists are negating the sexuality of women, gay men, and all the straight guys who’d like to see more diversity in the porn they’re watching, too.

Anna Troberg har varit inne på samma resonemang:

När inte ens något så ordinärt som ett homopar får kyssas på den amerikansk dag-tv som redan sköljer över Europa, hur stora möjligheter tror ni att transsexuella, intersexuella och andra skulle ha att få se sin verklighet avbildad i media om EU, med konservativa länder som Italien, Polen och andra, fick igenom ett pornografiförbud? Redan nu tvingar betalningsförmedlare som VISA och Mastercard på oss en begränsande bibelbältesmoral. Hur långt ska det behöva gå innan tillräckligt många inser att vi befinner oss på ett sluttande plan där vår verklighet sakta men säkert begränsas av självutämnda moralväktare?

Salman Rushdie konstaterade redan 2004 att acceptansen för porr är ett tecken på hur fritt ett samhälle är.

Men det är ju så synd om skådespelarna hörs invändningen. Ingen kan ju vilja ställa upp på det där frivilligt? Jodå.
Vi behöver inte tycka synd om porrskådespelarna. En nyligen avslutad studie av kvinnliga sexskådespelare visar att de inte mår sämre än någon annan yrkesgrupp, tvärtom, de har en mer positiv självuppfattning än andra yrkeskvinnor av samma etnicitet och ålder. De uppskattar också sex mer än genomsnittet (duh!) Studien hittade inte något stöd för den av McKinnon förespråkade och vitt spridda teorin om ”defekta varor” – att porrfilmsaktörer i högre grad än andra skulle haft en uppväxt präglad av våld och övergrepp.

Naturligtvis finns det de som är i porrbranschen av fel anledning, som har ett självskadebeteende och har en omgivning som utnyttjar deras osäkerhet och utsatthet till att begå övergrepp. Men jag har aldrig hört någon EU-parlamentariker eller Kvinnolobbyrepresentant använda detta som argument för att totalförbjuda modebranschen, teatern eller den ”vanliga” filmindustrin. Lösningen måste vara att motarbeta avarterna, där också.

Hur tror du förresten att den typiska kvinnliga porrskådespelaren ser ut?

Du tänkte ”blond med enorma bröst” va?

Fel, den genomsnittiga porraktrisen i USA är en brunett med b-kupa. Den etniska fördelningen speglar exakt sammansättningen i hela befolkningen. Jon Millward har gjort ett fantastiskt ambitiöst datagräv om branschen. Är du det minsta intresserad av hur branschen ser ut – oavsett om du tycker att den skall finnas eller ej – läs vad han skriver.

Sexighet är inte alltid sexism

1 april, 2014

Genusfotografen har ibland sina poänger, men hen har med tiden visat en obehaglig tendens att läsa in våldtäkt och pedofili i varenda avklädd reklambild. Therese Bohman tröttnade på det och skrev i Expressen:

Den amerikanska klädkedjan American Apparel har orsakat upprördhet igen, den här gången med en reklambild för en kort kjol: en tjej, fotograferad bakifrån, böjer sig framåt så att hennes trosor syns under kjolen. Reaktionerna på Twitter har varit så starka att bilden blivit nyhet i flera tidningar. I en intervju i Resumé säger Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson, som tidigare utnämnt företaget till Årets sexist på sin blogg: ”Det här är en jävligt grov bild. Den känns nästan som en våldsam markering. Jag vill inte ens se det där. Det ser ut som en flicka som tvingats vända sig om och böja sig fram.”

Vad det är i bilden som signalerar våld eller tvång är helt obegripligt för mig.

Att den är sexuell råder det ingen tvekan om. Men att förutsätta att en bild som skildrar en kvinna i en sexuell situation automatiskt implicerar hot om våld eller tvång – vad är det för syn på kvinnlig sexualitet? I sin iver att förklara hur förkastlig bilden är glömmer dess kritiker att man därmed säger något annat: att ingen tjej skulle stå så där frivilligt. Eller att ingen tjej skulle kunna tycka att det är en sexig bild.

Susanna Pettersson kände likadant

Det är ibland verkligt hårresande att läsa Gunnarssons infantiliserande och föraktfulla ord om kvinnorna han betraktar – som när han kommenterar ytterligare en reklambild från American Apparel föreställandes en ung kvinna iklädd body och knästrumpor som sitter bakåtlutad i ett fönster med ena benet uppsträckt i luften, kaxig blick in i kameran och en vattenflaska i handen:

Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska i väntan på att bli nattad av något ådrigt.

Eller när han under en bild på en annan American Apparel-kvinna i liknande klädsel som stöder sig på armbågarna på en säng samtidigt som hon blåser en tuggummibubbla, skriver:

För ung för att förstå vad som hänt eller för att göra motstånd när det händer igen

Det finns något djupt obehagligt i Tomas Gunnarssons bildanalyser. De utgår alltid ifrån att kvinnan som avbildas är ett offer, en passiviserad och förslavad ömklig liten flickunge som tvingats till förnedringen av att sexualiseras av otäcka män som sannolikt är både barnarövare och hallickar. En kvinna kan i Gunnarssons värld inte slicka sig om läpparna eller puta med rumpan av den enkla anledningen att hon vill uttrycka sig som en sexuell varelse – det är alltid ett uttryck för ”den manliga sexualiserande blicken [som har] genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag”.

Gunnarsson berövar gång på gång kvinnor agens i sina, i mitt tycke, rent sexualfientliga bildtolkningar. Den givna premissen är att kvinnor aldrig skulle kunna välja dessa sexuella uttryck själva. Ingen kvinna skulle självmant krypa över ett bord med suktande blick eller bita sig i fingret som en provokativ lustdrypande come-hither-gest på bild. Det är en manlig och förtryckande blick, eller med Gunnarssons egna ord ”patriarkatets våldsamma gisslantagning av kvinnobilden”.

[…]

Jag vet i alla fall vems blick jag tycker är obehaglig.

Det finns stora problem med sexism i samhället och i media, men att likställa sexighet med sexism, att läsa in pedofila fantasier bakom varje avklädd modebild, att implicera att ingen kvinna frivilligt beter sig trånande eller utmanande leder ingen vart.

Jag har skrivit förut om dålig reklam och bra hantering av sexism:

På The Hawkeye Initiative berättade en gästbloggare historien om dataspelsföretaget där hon arbetar. Arbetet och arbetskamraterna var toppen, det var bara det att VD:n gillade att hänga bilder på lättlädda damer på väggarna. Speciellt en stor bild som dominerade kontoret. Det där med sexism i dataspelsvärlden kan sägas mycket om, och det här var inte ett av de värre exemplen, men det var ändå inte alla som uppskattade bilden eftersom den var en illustration av problemet med hur starka kvinnor beskrivs i serie- och dataspelskulturen (fantasilösheten gäller dock inte bara de kvinnliga hjältarna). Lösningen blev att engagera en av de andra anställda att göra en motsvarande manlig bild:

Serieplanscher, lättlädd kvinna och lättklädd man
Ruby Underboob och Brosie the Riveter, tillsammans till sist. Huvudskyddsombudet har dock fortfarande ett och annat att anmärka på.

Det är så här det skall göras, med humor och med samma mynt. Notera att den lättklädde hunken inte heller försöker se ut som ett sexobjekt för män och kvinnor som gillar kvinnor, utan som ett sexobjekt för kvinnor och män som gillar män. Projekt som ”men posing like women” är däremot inte samma mynt. Ja, det ser jättekonstigt ut att avbilda män typiskt ”stereotypiskt kvinnligt”. Precis som det ser jättekonstigt ut att avbilda kvinnor i Super Mario-mustasch. Men vad skall vi, egentligen, dra för slutsats av det?

Reklamen ja, Det är skillnad på olika produkter, gäller det (under)kläder, hudkrämer eller parfymer så tycker jag man kan visa nästan hur mycket hud som helst utan att det behöver bli fel, det beror på hur det görs. Och det är ju ingen naturlag att det bara behöver vara kvinnor som är lättklädda. Så här gjorde Yves Saint Laurent reklam för sin Pour Homme  1971:

Svartvit bild på Yves Saint Laurent naken

Bild: Vogue

Slutsats: Gärna avklätt och sexigt, något för såväl kvinnor som män, straighta som hbtq, att titta på. Men inte fantasilöst, och inte där det skär sig med produkten.


%d bloggare gillar detta: