Posts Tagged ‘näthat’

Flyg fula utfulning flyg!

22 april, 2014

I dag gjorde Jonas Thente på DN Kultur ett intressant inlägg i näthatsdebatten, tesen är att eliten i politik, media och kultur – speciellt vänstern – har övergivit moderniseringens förlorare för att i stället positionera sig inför varandra med genus- och rasteoretiserande.

de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt. […]

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. Den som tvivlar om vilken politisk representation som återstår för denna ofrivilliga fiende rekommenderas lyssna på Måns Mosessons tredelade radiodokumentär ”Rädda Sverige” som sändes i P1 i januari och finns på SR:s hemsida. Svaret heter förstås SD. Erbjöds någonsin någon annan möjlighet?

(I artikeln skriver Thente också om vad som hände på ”en antifeministisk” pubkväll Maria Sveland var på. För ett referat från en som faktiskt var där kan ni läsa Erik Wedin, han håller inte med om Thentes beskrivning av vare sig Sveland eller pubkvällen)

Sanna Rayman är i SvD inne på samma spår som Thente, hon tillägger att:

han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet.

Ja, debatten handlar mer och mer om att tycka ”rätt” inom sin lilla klick och allt mindre åt att faktiskt lyssna på vad meningsmotsåndare och människor med andra erfarenheter har att säga. Det är en mycket oroande utveckling, för att kunna komma framåt och lösa de utmaningar vi som samhälle står inför behövs det en debatt på riktigt: Att prata med de som går att prata med, och det är faktiskt de flestaI fjol skrev Sakine Madon i Norran om vikten av att ta debatten,

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminde mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev 2012:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total [hos] den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Men det är alltså inte bara i skolor och på fritidsgårdar det går till så. I debatten, i tidningsspalter och i etervågor, kommer samma reaktion från ”de vuxna” på den arenan: Innehavare av Medieklassens Godhetslegitimation med sitt på det torra, så marinerade i sin egen förträfflighet att de inte ens anser att andra åsikter  förtjänar att bemötas. Innehavarna av ”fel” åsikter förväntas bara agera måltavla för hån innan de inser vilka usla människor de är och går och gömmer sig bakom en sten…

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Tredje gången ogillt för Friends

21 mars, 2014

Säga vad man vill om Friends, men de är envisa, trots att deras senaste internetkampanjer blivit gruvligt sågade har de nu dragit igång en kampanj igen. Poängen nu är att folk skall sluta lägga upp bilder på sig själva så att ingen annan därmed skall kunna säga att de är fula.

Alltså…

Hej Blekk! har rett ut precis hur dumt tänkt kampanjen är.

Man kan ju tycka att Friends vid det här laget borde lärt sig fråga någon som kan.

I våras lanserade de tillsammans med företaget Norton nättjänsten Näthatkollen. Där kunde man testa vad man skriver på Facebook för att se om man råkat skriva något nedsättande.

Norton stöder Friends arbete för ett schysstare klimat på nätet. Därför har vi tagit fram Näthatskollen, ett test som visar hur du och dina vänner uttrycker er på Facebook.

Ord som Näthatskollen inte tyckte var schyssta var till exempel ”sjuk”, ”dränks”, ”sänka”, ”blod” och ”gay”.

Ja, precis så pinsamt dålig var tjänsten, inte ens ett försök till att sätta in orden i något sammanhang, bara rätt upp och ner en lista över ord som av någon anledning av Friends och Norton ansågs som kränkande. Christian Gillinger konstaterade att:

De förlitar sig helt enkelt på helt fel sak: de enskilda orden. Mobbning föds inte i ”elaka” ord, utan i just sammanhang och kontext. Det vet varje mobbare och de riktigt duktiga mobbarna vet också hur man maximerar effekten genom att vara duktiga på kontext. Då behövs inte några ”helvete” och ”blod” för att såra och skada, då kan man använda nästan vilka ord som helst. ”Jättefin tröja” kan beroende på hur det sägs både vara beröm och förödande kritik. ”Oh, vilka snygga glasögon” kan vara stödjande och en jättekränkning beroende på av vem och hur det sägs.

Det blir ju nästan smärtsamt tydligt att den här kampanjen, som förlitar sig helt på teknik för sitt innehåll, inte överhuvudtaget begriper hur mobbning går till. Och det är ju inte särskilt bra för just en anti-mobbningskampanj.

Ziggy har frågat Friends varför de gör så här när de vet att filtrering inte fungerar.

Kruxet är att kampanjen kan få oss att tro att mobbning är så enkelt och synligt som att det skulle gå att se på val av ord. Min erfarenhet är tvärtom att mobbning och trakasserier oftast formuleras mycket mer subtilt än så. Barn lär tidigt exakt hur de ska formulera sig för att retas lagom mycket, utan att riskera att åka dit på ett enskilt yttrande eller enstaka händelse. Mobbning är ofta en serie av små elaka hånanden, vart och ett tillräckligt litet för att undvika reprimand, men sammantaget blir de en tjock mur av elakheter som drabbar den utsatte. Allt för att göra det enklare att backa om man blir påkommen av någon vuxen, eller någon annan med auktoritet, ”Äh, det var bara ett skämt”.

Genom att hävda att det var ett skämt kan barnen enkelt prova sig fram för att hitta exakt hur långt de kan gå, utan att riskera något. Jag har själv sett det på nära håll många gånger.

Det kan låta cyniskt, men ofta är det nog bara ett sätt för barn, när de är på väg att bli större barn, eller ungdomar, att prova sig fram. Att se hur de kan uttrycka sig för att klättra på den alltid närvarande statusstegen.

Tittar man på nätdiskussioner är det samma sak där. Redan för tio år sedan försökte man sig på att filtrera på ord för att få bort fula ord, men hela tiden överlistades systemet av människan. Man satte in stjärnor mellan bokstäverna. Bytte ut bokstäver mot siffror. Skapade egna hemliga koder.

Det enda som har funkat är faktiskt att ha människor som granskar och modererar samtalet.

Just så. Människor. Det behöver inte vara avlönade anställda. På Reddit, till exempel, görs det stora städjobbet av medlemmarna själva. De röstar upp det som är bra och ner det som är dåligt, det finns en knapp för att anmäla inlägg som olämpliga (hat,spam etc.). Det finns också frivilliga moderatorer som plockar bort saker som tydligt bryter mot uppförandereglerna eller bara är off-topic.

Att förstå ett samtal skrivet i text är faktiskt en djupt komplicerad process som kräver hela vår kunskap som kommunicerande människor. Än så länge är det omöjligt för maskiner att klara av detta, variationerna är för stora. Den stora faran med kampanjer som Näthatskollen är att vi förleds att tro att det räcker med smarta filter för att bli av med mobbningen och trakasserierna. Och ingenting kunde vara mer fel. Behovet av mänsklig närvaro i samtalen på nätet har nog aldrig varit så stort som idag.

Sant. Och här handlade det inte ens om ett smart filter utan om ett särdeles korkat. Hur Friends och Norton kunde vilja skylta med sina namn under ett sådant fuskverk är för mig obegripligt.

Friends hade tidigare en föregående Facebookkampanj den stoppades av Facebook på grund av att den var kränkande utformad. Man kan tycka att de borde lärt sig något sedan dess. De vill ju göra sken av att faktiskt kunna såna här saker…

Jag har tidigare bloggat om näthatet och vad som kan göras åt det, läs gärna.

Och på Nationalarenan börjar man snart undra hur bra det egentligen var för varumärket att Swedbank gav bort namngivningsrätten.

De osynliga männen

30 maj, 2013

Västekot i Sveriges Radio meddelar att den man från Göteborg som ofredat och hotat hundratals personer nu åtalats. Det vill jag läsa mer om, så jag går till Den Stora Morgontidningen därifrån, de har naturligtvis också en artikel:

Valarbetare åtalas för dödshot mot kvinnor

Vad märkligt, Sveriges Radio talade ju om både kvinnor och män. Men det kanske står med i bildtexten?

Blondinbella, Isabella Löwengrip, är en av de hundratals kvinnor som utsatts för hot av valarbetaren.

I ingressen kanske det nämns då?

En 29-årig valarbetare har åtalats efter att ha ofredat och dödshotat hundratals kvinnor. Bland offren finns så väl lokala politiker som rikskända entreprenören Blondinbella.

I brödtexten kanske?

I höstas avslöjades att en socialdemokratisk valarbetare misstänktes för att ha skickat ett stort antal hot- och våldtäktsbrev till kvinnor i hela landet.

Mhmm…

Nu har mannen, som erkänt, åtalats för olaga hot och sexuellt ofredande vid Göteborgs tingsrätt.

Målsägande är elva kvinnor och tre politiker.

Joråsåatte…

Fast det finns de som tar ännu lättare på fakta: I TT:s rapportering finns inga hotade män, alls. Jag bloggade om detta fenomen för ett par veckor sedan; passar inte verkligheten in i den förutbestämda artikelvinkeln är det verkligheten som får vika. När Uppdrag Granskning hade sitt program om näthat var samtliga utsatta som framträdde i programmet kvinnor. Den uttalade tesen var också att detta var något som specifikt drabbade kvinnor. Vilket programskaparna också stod fast vid efter att de kritiserats:

Visst existerar det män som blir både hotade för sina åsikter, och som blir hatade, men, de är betydligt färre. Så är det bara.

”Så är det bara”… De kunde ju annars tänkts ha lärt sig något av en undersökning publicerad i deras egen branschtidning Journalisten. Den visar att det bland journalister är en större andel av männen än av kvinnorna som får ta emot hot. En helt annan verklighet än den Uppdrag Granskning valde att redovisa i sitt program om näthat, där hot och hat framställdes som något som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet. Eller det andra hatet heller. Valarbetaren skickade ju pappersbrev, hundratals, det var inte hans ip-adress utan hans fingeravtryck som band honom vid brottet.

11 maj hade SvD som huvudnummer en stort uppslagen undersökning om hur hotade kvinnliga riksdagspolitiker är. Oroväckande höga siffror, men utan något att jämföra med hänger de i luften. Är kvinnor mer drabbade än män, är politiker mer drabbade än socialsekreterare, poliser och miljöinspektörer? Vad skall vi göra åt det? Vad svaret blir beror ju på om de är hotade för att de är kvinnor eller för att de är politiker. Men det lät oss inte Svenska Dagbladet få veta. En kvalificerad gissning skulle vara att det bland riksdagsledamöter ligger till på samma sätt som bland journalister – utsattheten för hot och hat är tämligen jämnt fördelad mellan könen. Det hade varit lätt för SvD att fråga samtliga riksdagsledamöter, men av någon anledning valde de att bara fråga en utvald grupp, syftet bakom vinkeln kan vi bara gissa oss till.

Rädsla och äckel som affärsidé

2 april, 2013

Det är sannerligen inte bara pedofiler som utnyttjar barn på nätet, barnporr används som murbräcka av företag och lobbyorganisationer för att driva igenom snart sagt vilken branschgynnande lagstiftning, censur, registrering och integritetsinskränkning som helst. För ett par år sedan användes det som argument när polisen försökte stänga ned the Pirate Bay. Men det är inte bara företag som ser sin chans att nå inflytande eller tjäna pengar på åtgärder som, i bästa fall, är verkningslösa mot de problem de påstår sig motverka, ofta rent skadliga.

En som gör sig ett namn och bra med pengar på att skrämma skolpersonal, föräldrar och barn är den självutnämnde internetanalytikern Mats Andersson. Hans företag Netscan drar in i runda slängar två miljoner om året på att göda människors rädsla för nätet. I dag ser jag att han lyckats sälja in sig som ”it-expert” hos Mitt i-tidningarna, gratis lokaltidningar som delas ut i Storstockholm med en sammanlagd upplaga på 900000 exemplar. Andersson skrattar hela vägen till banken.

Lina Ydrefelt skrev mycket kritiskt om Anderssons verksamhet för tre år sedan, hon var trött på att behöva röja upp efter den rädsla och misstänksamhet hos ungdomarna som spreds i hans spår :

Verkligt beklämmande blir det därför när public service legitimerar en av de aktörer som haft en av de mest framstående positionerna i skräckpropagandans spridande. Netscan, f d baserat I Malmö och numera placerat i Lund fortsätter att utan något finlir, teoretisk kontextualisering eller följande av forskningsresultat att resa runt i skolorna och ingjuta rädsla och skapa äckelkänslor hos unga flickor.

“Mats föreläsningar är en resa som går genom de flesta vanligaste ungdomssajterna. En upplevelse som både skrämmer förvånar och upprör. Ämnen som vi tar upp är bland annat svenska sajter som visar grovt våld och avrättningar, webcamsex, ungdomsprostitution, försäljning av droger samt mobbing över nätet (Netscan, 2006).

Så såg Netscans försäljningsargumentation ut under företagets tidiga år. Och då inleddes föreläsningarna med att Mats Andersson visade bilder på obskyra hemsidor utskrivna på overheadark (!) av t ex kvinnors rumpor fotade i smyg på stan. I dag är fasaden lite mer putsad. Men samma omoraliska verksamhet pågår för öppen ridå och återges inför väletablerade organisationer som Ecpat.

[…]

Mats Andersson var fritidschef i Trelleborgs kommun där han stötte på föräldrar som var bekymrade över kontakter mellan vuxna män och barn på Internet. Han valde då att starta ett företag och ge sig själv titeln Internetanalytiker. I en orolig tid som närmast kan beskrivas som präglad av moralpanik togs Netscan emot med öppna armar. En logga och en surfande privatperson räckte.

Sedan dess har Mats Andersson bidragit till att skapa ett tungt arbetsklimat framförallt för oss som arbetat med barn och unga i Skåne. Med oseriösa och starkt vinklade föreläsningar har han på skolor och i media byggt på den kommunikationsklyfta som finns mellan barn och vuxna vad gäller IT-frågor. Genom sina egna improviserade undersökningar på s k ungdomssajter skapar han ”fakta” kring hur farligt Internet är och hur många tusentals män som jagar ”våra barn”.

Mats Andersson driver ett enmans-medborgargarde på nätet där han utger sig för att vara minderårig, söker upp ”förövare” och utdömer straff genom att på eget bevåg, i sitt företags namn, söka upp s k pedofiler.

I Mats Anderssons retorik är nätet att likna vid en offentlig park där ”fula gubbar” står i varje hörn och öppet blottar sig för barn. I takt med att företaget expanderat har man filat lite på polityren och har inte samma extrema framtoning i media och på webben som tidigare.

Skräckpropaganda och motsatsparet oskuldsfulla barn – en mörk internetvärld befolkad av pedofiler finns dock kvar. Föreläsningsverksamheten gör också i dag samma skada som tidigare: En del barn och ungdomar tar med sig rädsla, äckel och misstänksamhet från Anderssons utbildningstillfällen. Men en väldigt stor grupp bygger också på sitt tidigare antagande: Vuxna fattar inte ett skit av nätkultur-världarna och därför måste man än hårdare slå dövörat till och avskärma sig från äldre generationers åsikter och erfarenheter.

Andreas Ekström på Sydsvenskan skrev om charlatanen 2011:

Du säger att du är aktiv på de 70–80 största ungdomssajterna i Sverige – kan du ange vilka de sajterna är?

– Javisst, det finns totalt 240 sajter ungefär, och jag kan ge dig listan, men jag vill inte se den publicerad. Jag vill heller inte ange någon sajt som särskilt bra eller dålig. Man kan råka lika illa ut på Bilddagboken som via MSN.

(Mats Andersson visar dock inte listan, inte när vi ses, och inte under tiden mellan intervju och publicering, trots upprepade påstötningar.)

Du berättar om nio fall av sexuellt utnyttjande via sajten Habbo, i samtliga fall ska offren vara pojkar födda år 2000, säger du i ditt föredrag. Finns det någon polisutredning där man kan läsa mer om det? Någon dom?
– Nej, ingen dom, och jag vill inte berätta vem hos polisen som har ärendet. Det är en känslig värld. Men jag kan be min kontakt hos polisen att höra av sig till dig.

(Det sker heller inte, och Sydsvenskan har inte kunnat bringa klarhet i om någon sådan utredning föreligger.)

[…]

Elza Dunkels är internetforskare vid Umeå universitet. Hon är bland dem som har svårt att ta Mats Andersson på allvar.
– Han har säkert ett gott syfte, och det är ett generellt problem i den här branschen. Personer som jag i egenskap av forskare tvingar kritisera för att de inte har på fötterna, de vill egentligen väl. Då blir jag den onda som kritiserar. Men Mats Andersson riskerar att skada mer än han hjälper, säger Elza Dunkels.

Hon fortsätter:
– Mats Andersson har hållit på länge men inte uppdaterat sig, det är mitt intryck. Ett exempel kan vara rådet ”använd inte din rätta identitet”, som många med honom ger. Men då måste man fråga sig hur det funkar i praktiken. Det är ju ett råd som inte är möjligt att följa på de flesta håll i dag! De största sajterna bygger på det sociala. På 90-talet trodde man att de här förövarna letade efter bilder de blev intresserade av, och sedan försökte hitta personen bakom. Något sådant fall har jag hittills inte stött på. Det handlar i stället om att folk umgås under sina rätta namn, även förövarna. Och så sker en tillvänjningsperiod innan ett övergrepp sker. Man skyddar sig alltså inte särskilt bra genom att vara anonym.

Elza Dunkels sammanfattar med att säga att Mats Andersson skrämmer föräldrar – som därför blir sämre föräldrar, eftersom de oroar sig för fel saker.

Elza Dunkels driver också en blogg om de här frågorna: Nätkulturer. Klyftan mellan föräldrar och barn/ungdomar som hon talar om skrev jag om för två veckor sedan: Filtrera inte bort föräldraskapet.

Filtrera inte bort föräldraskapet

16 mars, 2013

Svenska Dagbladet rapporterar om krav på skärpt groominglag och hårdare filtrering av nätet för barn och ungdomar:

Dock är inget av de 25 listade filtren helt säkert, och svenska forskare konstaterar att de möjligen bara fungerar för förskolebarn.

Exakt. Större barn tar sig förbi. Som Marcin de Kaminski visar är filter inte någon god eller ens fungerande lösning. För något alls. Det enda de filtrerar bort är föräldraskapet:

När jag ställer mina filterfrågor till kidsen jag intervjuar möts jag genomgående av två reaktioner. Första reaktionen är att de ser väldigt frågande ut, på grund av att de inte förstår vad jag menar. Andra reaktionen är att de skrattar åt frågan, eftersom det jag förklarar är ett nätfilter ämnat att skydda dem från nätets ondska av dem ses som ett skämt.

I samtal med skolförvaltningen på Linköpings kommun har jag förstått att man blockerar sidor som visar porr, knark och sådant som betraktas som extrem-våld. Även sidor som rör satanism tycks vara blockerade, liksom vissa chat- och spel-siter. Överlag är dock niondeklassarna väldigt medvetna om hur man tar sig runt filtret. Dels är de inte helt obekanta med lösningar liknande de som framgår av bilden ovan [TOR/proxies, eller att helt enkelt googla fram en fungerande länk]. Dels har de sina egna knep: antingen klickar man i en viss sekvens på de spärrnotifieringar som dyker upp, eller så drar man upp sin smartphone och surfar fritt därifrån istället.

[…]

Den allvarligaste konsekvensen när filtret uppenbarligen varit uppskruvat till max har varit att man gör det så oattraktivt att använda datorerna så eleverna går och gör något annat:

K: Internet är ju typ öppet liksom, det vill man ju inte ska vara spärrat. Då tröttnar man ju bara liksom. Går därifrån.

Jag blir oroad när jag hör att nätfilter återigen framhålls som en tänkbar lösning på potentiella risksituationer för unga på nätet. Anledningen är väldigt enkel. Jag menar att det enda “föräldra-filtren” egentligen kommer filtrera bort är just föräldraskapet. Filter kommer bara hindra föräldrar som glömmer koden, inte barn, som på något sätt hackar sig runt dem på nolltid. På sin höjd gör det nätet lite krångligare eller i värsta fall tråkigt.

Men om filter inte är lösningen, vad är då det?  Tobias Brandel gör en välbehövlig analys i Svenska Dagbladet, Internet är inte problemet:

Tidigare begränsades mobbningen och ryktesspridningen till skolgården, och de sexuella övergreppen skedde i det fördolda. Det är inte nätet som skapat sådana fenomen. Däremot har de blivit synligare – bevisen finns där i form av Facebooksidor, Instagrambilder och chattmeddelanden för vem som helst att se.

Egentligen borde det vara positivt. Men paradoxalt nog används nätet inte sällan som en ursäkt för vuxenvärlden att inte agera. Rektorn för Vialundskolan i Kumla sade i gårdagens SvD: ”Det här är ett område där vi vuxna aldrig kommer ikapp. Aldrig.” Det vittnar om den djupt felaktiga synen att internet skulle vara annorlunda det övriga samhället.

Forskningen visar att de som är utsatta för såväl sexualbrott som kränkningar på nätet också har en osäker social situation utanför nätet. Fokuseringen på nätpedofiler döljer dessutom det faktum att de flesta övergrepp sker av personer i barnens närhet, som föräldrar och idrottstränare.

Forskaren Elza Dunkels vid Umeå universitet har med en dåres envishet – och aktuell vetenskap i ryggen – förklarat att enda sättet att skydda våra barn på nätet är att ha en öppen kommunikation mellan vuxna och barn. Sorgligt ofta talar hon inför döva öron.

För:

Lösningen är inte att på olika sätt försöka kontrollera barnens surfande. Dunkels råd är istället exakt desamma som när det handlar om mobbning, konflikter och övergrepp utanför nätet. Fråga barnen. Prata med dem. Och skuldbelägg för allt i världen inte deras beteende på sociala medier – vilket både polis och skolledare gjort i veckan – för då kanske de inte vågar prata alls.

Det hela låter lite grann som… normal uppfostran.

Ibland är det bara så enkelt, och så komplicerat.


%d bloggare gillar detta: