Posts Tagged ‘#musik’

Det var tjugo år sedan idag

4 december, 2013

Den 4 december 1993 avled Frank Zappa, kompositör, musiker, textförfattare, sångare, artist och debattör, i prostatacancer, bara 52 år gammal. Men hans influenser och hans musik finns kvar. Och för det är vi mycket tacksamma.

Den som inte vet så mycket om honom eller som vill veta mer rekommenderas den långa wikipediaartikeln där man till exempel lär sig vad som avslutade tiden med bandet som blev hans genombrott – The Mothers of Invention:

Den 4 december 1971 bröt en brand ut vid en konsert med bandet i Casino Barrière i Montreux, där bandets hela musikanläggning förstördes. Deep Purples låt Smoke on the Water handlar om denna händelse. Några få dagar senare, den 10 december, knuffades Zappa under en konsert i Rainbow Theatre, London, av en besökare från scenen ned i orkesterdiket. Han blev då så svårt skadad att han var tvungen att tillbringa nio månader i rullstol. Därefter var ett av hans ben förkortat (låten Dancing Fool på albumet Sheik Yerbouti innehåller en referens till detta förhållande), och även hans röst klingade en ters djupare. Zappa tvingades avbryta konsertturnén och upplösa bandet.

På dagen 22 år efter branden som gav upphov till låten med ett av rockens absolut mest kända gitarriff lämnade Frank Zappa jordelivet. Det var inte rökningen som dödade honom, knappast heller de ibland tjugo kopparna kaffe om dagen, även om det rimligen inte kan ha varit nyttigt. Övriga droger höll han sig ifrån och propagerade emot. Moralisera över dumheter hade han inget emot, men att förbjuda var inte hans metod, han var politisk konservativ av den bra republikanska sorten, tänk P J O’Rourke – Kapitalism, liten stat, inget snokande i medborgarnas sovrum, telefonsamtal eller bokhyllor.

Idag, och andra dagar minns vi hans verk genom att lyssna på hans musik som efter att länge ha hållits hårt av dödsboet nu finns på Spotify att lyssna på. Varför inte Valley Girl, med gästspel av hans dotter Moon Unit?

(Angående rubriken, jodå, den är dubbelbottnad: Zappas debutalbum Freak Out! anses ha varit en av inspirationerna till Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Som svar på Beatles album släppte Zappa två år senare We’re Only in It for the Money.)

Guldet blev till cymbaler

29 mars, 2013

För orkestermänniskor är namnet Zildjian välbekant. Det är synonymt med cymbaler. Inte bara praktiskt – Ziljdian är världens största cymbaltillverkare – utan också bokstavligt. Zildjian är armeniserad turkiska och betyder ”Cymbalmakaren”. Ett hedersnamn den förste Zildjian fick av sultanen Osman II.

De första Zildjiancymbalerna tillverkades 1618 av alkemisten Avedis, i sin strävan att framställa guld gjorde han en legering av tenn, koppar och silver. Det blev inte guld av det, men legeringen visade sig ha utmärkta musikegenskaper, den kunde hamras ut till ett tunt lager som gav ljud ifrån sig när man slog på det. Legeringen hade bättre ljudegenskaper och var mer hållfast än tidigare cymbalmaterial, som lätt splittrades vid användning.

För den Ottomanska militärmakten var musik en mycket viktig komponent, kraftfulla blås- och slaginstrument användes för att injaga skräck i motståndaren och höja den egna moralen. (Janistjarmusiken är för övrigt ursprunget till den moderna militärmusiken.) Avedis belönades därför av sultanen med ett nytt efternamn. (En historisk twist är att Osman II själv mördades av janitsjarerna 1622 sedan han försökt bryta deras ständigt ökande makt) 1623 grundades bolaget Zildjian för att syssla med framställning av cymbaler och liknande instrument, det var inriktat på militärmusik fram till 1800-talet, då det började bli efterfrågan på cymbaler även för civilt bruk.

Det kunde dock tagit slut för hundra år sedan, hemligheten med legeringen fördes vidare genom att fadern gav den till sin äldste son. Arvingen Avedis Zildjian III  emigrerade 1908 till USA, det visade sig vara i grevens tid, sju år senare var det inte alls hälsosamt att vara armenier i Ottomanska riket. Bolaget var dock kvar i det som sedermera blev Turkiet, Avedis III hade ingen lust att flytta tillbaka och 1928 startade han en ny fabrik i USA. Det visade sig efter en svår start (precis vid Depressionen) vara en mycket lyckad satsning, USA var vid den tiden den största konsumenten av musikinstrument i världen.

Under den tidiga delen av 1900-talet användes cymbaler inte alls som idag i populärmusiken, den huvudsakliga användningen var för en stor krasch för att signalera slutet på ett stycke eller ett revynummer. Men Ziljdian arbetade nära med jazzens stora namn för att utveckla instrumenten: splash, ride, crash, hi-hat och sizzlecymbaler uppfanns och namngavs av Avedis III.

Under Andra världskriget var det ransonering av tenn och koppar, då hade de tur, hade de inte levererat till USA:s krigsmakt och den brittiska flottan hade de knappast kunnat fortsätta. Avedis III bröt med familjetraditionen och gav tillverkningshemligheten till båda sina söner Armand och Robert. Det gjorde att den yngre sonen efter en familjefejd kunde bryta sig loss för att starta en egen tilverkning i Kanada. Företaget, ”Sabian”, blev snart världstvåa i cymbaltillverkning, storebroderns företag var och är fortfarande etta (numera åter hopslaget med den ursprungliga fabriken i Turkiet).

Storebror Armand dog för tio år sedan, 81 år gammal. I går dog lillebror Robert Zildjian, 89 år gammal, de två brödernas företag går vidare, nu med en historia som spänner över femton generationer (Att döma av företagens websajter är de fortfarande inte sams, i historiken nämns över huvud taget inte den andre broderns företag eller ens hans namn)

Hummelhonung

14 mars, 2013

På David Nessles blogg läser jag om Johan Nepomuk Hummels fantastiska öden och mellannamn:

”Joråsåatt … jag var skolkamrat med Beethoven, nära vän med Schubert och Goethe, och inneboende hos Mozart i två år.”

Tänk er att ni — fullt sanningenligt — kunde säga ovanstående mening. Det kunde min nya bekant Nepomuk (och, ja, jag kommer att använda detta namn så ofta jag får chansen — Nepomuk! Nepomuk! Trettio pinnar Nepomuk!).

Nepomuk kunde dessutom tillägga: ”Visst ja — jag glömde nämna att jag även fick lektioner av Haydn och … öh … Salieri. Själv gav jag lektioner till Felix Mendelssohn. Och visst fan — jag och Haydn jobbade ihop hos Furst Esterházy i flera år också.”

Johan Nepomuk Hummel levde mellan 1778 och 1837, och som framgår av det ovanstående lyckades han komma nära osannolikt många  av  musikhistoriens giganter (med Goethe som grädde på groethen).

Den som satte mest avtryck i Hummels musik var en Johannes Chrysostomus Theophilus. Vad? Vet inte vem det är? Men om jag säger Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus då?

Hummels musik var inte alls oäven, den ansågs dock på sin tid gammaldags och har kommit i skuggan av hans mer berömda bekanta. På senare år har han börjat tas till heders igen. Lyssna själv på Spotify, om du gillar wienklassicism är det väl värt att göra!


%d bloggare gillar detta: