Posts Tagged ‘migration’

Om de Finländska krigsbarnen i dagens migrationsdebatt, fakta och fiktion

30 maj, 2017

Twitter sprider Henrik Arnstad åter, med sedvanlig känsla för fakta, påståendet att ”70000 ensamkommande flyktingbarn” togs emot av Sverige från Finland bara under 1944. Han tar detta till intäkt för att mena att de senaste årens stora inflöde av personer som söker asyl som ensamkommande flyktingbarn inte medför några nämnvärda problem för det svenska samhället att hantera.

Sanningen är att siffran han åberopar inte gällde ett år, utan hela kriget: 72000 finländska krigsbarn kom till Sverige under hela perioden 1939-1944. 57000 återvände senare till Finland. Det största antalet som var samtidigt i Sverige var 35000, det var under hösten 1944. De som kom var mycket yngre än de som kommer i dag. Och sättet de kom hit på har inget att göra med hur ensamkommande kommer till Sverige idag. Barnen från Finland kom inte ensamma, de kom i grupper åtföljda av vuxna, de var utvalda i samarbete mellan ursprungslandet och destinationslandet. Det vill säga: Eftersom de hade ordnad vårdnadshavare var de alltså inte, som Arnstad påstår, ensamkommande barn, den närmaste juridiska statusen enligt dagens bruk är kvotflyktingar.

De kom från ett grannland som varit en integrerad del av Sverige i sju hundra år, samtliga av dem delade kultur med mottagarlandet, de allra flesta delade trosriktning, många delade tillochmed språk. De flesta reste tillbaka inom något eller några år. Kostnaderna för svenska staten var försumbara.
Att likställa detta med äldre ungdomar som utan förvarning dyker upp på en polisstation och söker asyl, utan identitetshandlingar, utan känt ursprung, utan kunskaper i svenska, från en mycket annorlunda kultur och som placeras på familjehem till en kostnad för skattebetalarna på 3000 kronor per person och dygn, det är inte seriöst.

Anosh Ghasri, KBT-terapeut och enhetschef för boenden för ensamkommande flyktingungdomar, har skrivit om vad som har hänt när Sverige skrivit ut checker utan täckning och uppmuntrat ungdomar utan asylskäl från andra sidan världen att resa hit och framställa sig som minderåriga för att få asyl. Det är inte bra för någon inblandad, utom möjligtvis de bidragsentrepenörer som skurit skattepengar med täljkniv.

Tabell över ålder hos finländska krigsbarn vid ankomst till Sverige. Vanligaste åldrarna var 3-8 år, knappt någon var över 13 år vid ankomsten
Den vanligaste åldern för de som skickades till Sverige var 3-10, knappt någon var över 13.

Diagram över finlänska krigsbarn som vistas i Sverige, en topp på 35000 hösten 1944
Det största antalet som var samtidigt i Sverige var 35000, på hösten 1944.

Bilder från Den stora barnförflyttningen från Finland till Sverige 1939-1946. En studie av förflyttningens organisering i Sverige och Finland av Marielle Fellman, Örebro Universitet 2010.

Välfärdssamhälle eller världssamvete, var god välj

6 mars, 2014

För ett par månader sedan skrev Anna Dahlberg i Expressen en utmärkt ledarartikel om en motsättning som många vägrar att se. Å ena sidan ett välfärdssamhälle – å andra sidan öppna gränser.

Vänsterns lösning för att slippa erkänna att de två sidorna är lika oförenliga som olja och vatten är att fula ut alla som påminner om att motsättningen finns. Men:

Det handlar om vilket slags samhälle vi vill ha i framtiden. Ska Sverige vara ett nybyggarland med låga löner och minimalt skyddsnät eller en jämlik välfärdsstat som stänger många hjälpbehövande ute?

Det finns argument för och emot båda visionerna, men man måste vara hederlig nog att erkänna att de kommer med en prislapp. Vill man av moraliska skäl ge världens flyktingar legala vägar till Sverige och låta alla papperslösa stanna måste man inse att den svenska modellen behöver göras om i grunden.

Om vi inte kan tala om dessa frågor utan att den främlingsfientliga bilan hänger över nacken är vi illa ute.

Men bara för att man blundar för motsättningarna betyder det inte att de försvinner. Sanna Rayman redde 2011 i en lång bloggpost ut samma ”äta-kakan-och-ha-den-kvar”- inställning när det gäller fri skolgång och fri sjukvård för personer som vistas illegalt i Sverige. Förslagen som diskuterades då blev lag i somras. Det har fått den inte alldeles lyckade effekten att personer som kommer från utanför EU och saknar såväl identitetshandlingar som uppehållstillstånd har större rättigheter än EU-medborgare som vistas här lagligt men utan gällande sjukförsäkring från hemlandet.

Som Anna Dahlberg skrev i november är vår välfärdsstat beroende av gränser och grindvakter:

Utan grindvakter skulle ingen flykting behöva sätta sig i en ranglig båt på Medelhavet. De skulle i stället kunna ta första bästa flyg till Arlanda. Ingen skulle heller behöva leva i åratal bakom neddragna persienner i fruktan för att bli utkastad.
Sjukskrivna skulle slippa riskera att bli utförsäkrade och behövande få rätt till den hjälp de vädjar om.
Problemet är bara att utan grindvakter skulle det inte längre finnas något kvar att vakta. Välfärdsstaten överlever bara om dess utbud ransonseras.

För

Utan nejsägarna på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, i kommunerna och så vidare skulle dagens välfärdsbygge kollapsa.
Man kan förstås hävda att rättigheter per definition inte kan ransoneras. Så resonerar exempelvis nyliberalerna i migrationsdebatten. Det spelar ingen roll att det skulle bli kåkstäder och soppkök om alla som vill komma till Sverige finge det; fri rörlighet är en rättighet oavsett konsekvenserna.
Det är en föredömlig hållning på många sätt, kanske den enda moraliskt försvarbara. Men väldigt få av oss skulle vara beredda att betala det priset. Och det är där någonstans det börjar brännas.
Om man accepterar tanken på ransonering måste man också orka möta grindvakten inom sig själv. Det är inget behagligt möte. Vi när alla en önskan om att vara goda människor och vill helst slippa tänka på de svåra valen. Då är det bekvämare att skjuta obehaget ifrån sig och demonisera grindvakterna och deras uppdragsgivare.
Om vi bara hade sluppit alla dessa kallhamrade politiker och känslomässigt stumma tjänstemän så hade allt det jobbiga – utförsäkringarna, avvisningarna och avslagen – försvunnit. Men så är det ju inte.

DN och skuggsamhället

17 mars, 2013

DN:s osignerade huvudledare idag uttrycker gillande inför tanken på att ge rösträtt(!) åt personer som inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. DN motiverar det med att dessa ju också måste följa lagarna (ja, de lagar som DN anser bör följas alltså) och att de bidrar till det allmänna genom att betala moms på sin konsumtion.

Eh, nej, man kan argumentera för fri sjukvård och utbildning till papperslösa med andra argument, men att låtsas att momsinbetalningar på kanske någon tusenlapp i månaden skulle finansiera detta är bara dumt. Att motivera rösträtt med dessa momsinbetalningar är ännu dummare.

DN avslutar: ”Ett genomförande vore sannolikt förknippat med oöverstigliga praktiska såväl som principiella hinder.” Det kan knappast läsas som något annat än att tidningen önskar gå i den riktningen men beklagar att det inte är möjligt.

På twitter slår dock Peter Wolodarski ifrån sig, DN har absolut inte tagit ställning för någonting, har det uppfattats så är det läsarens eget fel… Att vara liberal chefredaktör är uppenbarligen att vara kluven inför vad man publicerar.

Det som många debattörer, enligt egen uppfattning säkert goda människor, vill är att institutionalisera ett system där en del av folket år efter år efter år lever i samhället men ändå utanför. De får avgifsfri utbildning och sjukvård och gratis lokaltrafik (polisen skall ju inte få kontrollera identiteten på någon som saknar färdbevis), i gengäld betalar de moms på mat och kläder. DN:s ledarsida skulle vilja slänga in rösträtt i dealen också.

Ett enklare, och dessutom intellektuellt hederligt, resonemang från DN hade varit att förespråka medborgarskap eller uppehållstillstånd åt alla som vill ha det. Även det praktiskt ogenomförbart, men det skulle inte ha samma inbyggda orimligheter.

Det nuvarande systemet är sannerligen inte perfekt, men där är problemen en bugg, inte en feature. Och om man inför ett medborgarskap light, där stora delar av rättigheterna ingår men skyldigheterna är minimala, varför skall det bara gälla sådana som kommer hit utifrån? Borde i så fall inte alla få välja vilken variant de vill ha?

Sanna Rayman skrev om problemen med A- och B-medborgarskap för två år sedan i samband med diskussionerna om rätt till skattebetald vård för papperslösa vuxna:

Det som upprör mig mest av allt är hur oerhört lättvindigt alla tar på fundamentala delar av samhällskontraktet i sin jakt på att skapa den perfekta tulipanarosen. Hur man utan att tveka lanserar idéer om lagstiftning som står i direkt strid med annan lagstiftning. Hur man dessutom gör detta utan att känna till vad lagen faktiskt säger. (Läs mer om den saken hos Merit Wager.)

Stundtals påminner mig mångas inställning om den ytterligt naiva viljan att ”legalisera civil olydnad” – ett tilltag som i realiteten skulle förstöra hela poängen med civil olydnad.

På liknande vis ignoreras nu den grundläggande poängen med medborgerliga rättigheter och skyldigheter som fundament i ett fungerande samhälle. Man öppnar för att institutionalisera olika nivåer av medborgar/invånarskap, en elasticitet som på goda grunder kan antas skada legitimiteten för hela samhällskonstruktionen och naturligtvis också möjligheten till gemensamma lösningar.

Själv gillar jag klassiker som rule of law, medborgarrättigheter och skyldigheter. Jag vill också behålla möjligheten till gemensamma lösningar, som tex välfärd. Vidare anser jag inte att vi befinner oss i ett läge där oreglerad invandring är realistiskt, även om jag i och för sig kan sympatisera med tanken på en mer utopisk nivå. Förvånande nog är det få av mina åsiktsmotståndare i den här frågan som säger sig vilja ha en helt fri invandring – en hållning som hade gjort deras ståndpunkt betydligt mer rimlig.

Kort sagt. Jag tycker inte att man lättvindigt ska gröpa ur viktiga och grundläggande begrepp. Särskilt inte om de kan antas göra ganska liten nytta samtidigt som de skapar flera av de helt nya problem jag har nämnt. Det finns andra vägar och sätt att göra nytta. Snabba upp asylprocesserna och gör det uppenbart för professionella människosmugglare att rådet ”släng ditt pass” inte är ett gott, utan ett dåligt råd. Se till att avvisningsbeslut faktiskt verkställs snabbt och minimera förutsättningarna för det papperslösa samhället att växa. Gör hellre arbetskraftsinvandring till den föredragna vägen in för dessa människor. Gör mer för de civilsamhälleliga insatser som hjälper papperslösa i behov av vård. Då uppstår åtminstone inte samma målkonflikter mellan samhällets grundvalar och vår önskan att hjälpa. Åtgärda ut de hinder som gör att redan existerande rättigheter till akutvård och barnvård inte uppfylls.

Gör gärna allt detta. Men försök inte inbilla mig att statligt sanktionerade parallella samhällssystem är rätt väg.


%d bloggare gillar detta: