Posts Tagged ‘förmynderi’

Kontraproduktivt förmynderi från Socialdemokraterna, del MDLXXVI

7 oktober, 2015

Jag ser att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm har återupplivat ett gammalt förmyndarförslag. För redan våren 2006 föreslog dåvarande infrastrukturminister Ulrica Messing obligatorisk cykelhjälm för alla.

Marcus Fridholm var inte road :

Men är det inte skillnad på den lugna cykelturen på grusväg från torpet till badklippan och den hetsiga morgonpendlingen mitt i storstan? Fattar inte sossarna att allt inte är föremål för lagstiftning? Det finns något som heter eget ansvar och omdöme!
Det uppstår lätt en mental fnurra hos ett folk där alla riskbeteenden är reglerade i lag – en fnurra som innebär att man slutar tänka själv. Eller för att uttrycka det cyniskt: “om det inte är förbjudet kan det ju inte vara farligt, eller?”

Stig-Björn Ljunggren funderade allvarligt på att byta parti:

Först på valdagen brukar jag bestämma mig för vilka jag ska rösta. Men Ulrika Messing verkar göra det lättare för mig den här gången. Hon lovar, enligt Dagens Nyheter, att det snart ska bli en lag om cykelhjälm. Och där går, kan jag lova, gränsen. Jag kommer att ha mycket svårt att rösta med ett parti som tänker försöka tvinga på folk cykelhjälm. Det handlar om principer, människosyn och praktiskt sinnelag.

Om Stig-Björn sedan bytte parti vet jag inte, men tillräckligt många andra gjorde det, och Ulrica Messing kunde aldrig göra sin plan till verklighet.

För mer hårda fakta i målet kan man gå till Bicycle Helmet Research Foundation, de visar att överallt där cykelhjälm har blivit obligatoriskt har cyklandet sjunkit kraftigt, med försämrad folkhälsa som följd, dessutom har andelen olyckor ökat bland de kvarvarande cyklisterna.

Cykelhjälmstatistik från 1996

Statistiken visar ett tydligt samband: Mellan hög hjälmanvändning och hög dödlighet. Det som verkligen påverkar antalet dödsolyckor är andelen trafikanter som cyklar, ju fler cyklar ute i trafiken, desto säkrare blir det. Men, kraftiga kampanjer och lagstiftning för hjälmanvändning minskar andelen cyklande. De som slutar tycker t ex att det är jobbigt att krångla med hjälm. Eller blir skrämda att tro att det är farligt att cykla, vilket det inte är,  som Stefan Olsson visar är det lika farligt att cykla som att städa, och mycket mindre farligt än att åka bil eller att simma.

Allt annat lika är det säkrare att cykla med hjälm än att cykla utan hjälm. Men allt annat är inte lika, forskning visar att bilister håller mindre säkerhetsavstånd till cyklister som har hjälm än till de som inte har det. En lösning är att cykla iförd långhårig peruk, samma forskare visade nämligen att bilister höll ett större avstånd till cyklister som de tydligt uppfattade som kvinnor. Eller så återinför man stingpinnen (fast nackdelen är nog att den ökade säkerhet man med den skulle uppnå i förhållande till bilister skulle negeras av att man blir ett störningsmoment för de medcyklister som har mer bråttom än man själv).

Mellan tummen och pekfingret skulle jag uppskatta att hjälmanvändning ändå är att föredra i det individuella fallet. Men, som sagt, det måste vara ett personligt val, lagstiftning och skrämselkampanjer leder till att färre cyklar vilket ökar ohälsan hos de som slutar cykla och utsätter de som fortfarande cyklar för större risker i trafiken.

Allt som allt är förslaget ett paradexempel på den svenska definitionen av politisk handlingskraft: Det viktiga är att se ut som man gör något åt ett problem, om åtgärderna i verkligheten är verkningslösa eller t o m skadliga är irrelevant.

Ett bättre sätt att få upp hjälmanvändningen och få bilisterna att hålla större säkerhetsavstånd vore att börja marknadsföra designade cykelhjälmar, för olika smaker och årstider:

Tropikhjälm med kejserlig örn och ankare

Tyska marininfanteriet i Kina, 1886-1915: Lebendiges Museum Online

 

Sovjetisk vintermössa i filt med spetsig topp och röd stjärna fram

Sovjetiska Röda armén, 1917-1923: Colemans.com

EU-parlamentet är som en påse, det spelar roll vad som läggs i

18 april, 2014

Det spelar roll vem vi röstar in i Bryssel:

Det är många som blir upprörda när EU dumreglerar. Men EU är inget annat än summan av de politiker länderna väljer att skicka till Bryssel. Och det är inte sällan svenska politiker som står bakom dumheterna. Som i onsdags, när Europaparlamentet röstade om att förbjuda plastpåsar.

Christoffer Fjellner, andranamn på Moderaternas lista i valet till Europaparlamentet, skriver i dag i Aftonbladet om ett klåfingrigt och kontraproduktivt beslut i veckan i nämnda parlament.

Plast i hav och natur är ett stort och gränsöverskridande miljöproblem. Vi behöver använda EU för att se till att alla länder tar nedskräpningen och plastavfallet på allvar. För plastpåsar där blir annars skräp på våra stränder här. Därför stödjer vi moderater EU-kommissionens krav att länderna ska minska användningen av plastpåsar. Men en majoritet i Europaparlamentet, med svenska S, V och MP i spetsen nöjer sig inte med det. De vill lägga sig i hur länderna minskar användningen av plastpåsar på ett sätt som jag tror många kommer att bli upprörda över.

De kräver att länderna minskar användningen av vanliga ICA-kassar med minst 80% på fem år. Plastpåsarna i frukt- och grönsaksdisken vill de förbjuda helt. Det spelar ingen roll om det är slitstarka ICA-kassar eller de tunna, prassliga påsar som används i Sydeuropa och går sönder så fort man lägger något i dem.

Situationen i olika länder ser väldigt olika ut. Sverige tillhör de bästa i klassen, medan många länder i Sydeuropa använder upp emot 500 plastpåsar per person och år. Ändå vill man införa samma regler för alla. Bland annat vill S, V och MP göra det olagligt för tobakshandlaren på hörnet att ge en plastpåse till en kund. Jag tror de allra flesta tycker att det här är löjligt. Man behöver faktiskt inte sitta i Bryssel och besluta om sånt.

Som om detta inte var nog vill S, V och MP dessutom reglera hur kassarna får se ut. De vill ha lagstiftning som reglerar hur stort trycket på plastpåsarna får vara, för att minska användningen av färg. Är nästa steg att förbjuda färgglada kläder?

[…]

Det är bra att EU tar tag i problemet med plast i hav och natur. Men mer av byråkrati och klåfingrighet är fel väg att gå. Vi måste minska användningen av plastpåsar. Men viktigast är kanske sådant som EU inte kan leverera med nya lagar. Det måste till förändrade attityder och framför allt förbättrad sophantering i många länder. Plastpåsar ska hamna i återvinningen inte i naturen. Fortfarande är det många EU-länder som bara gräver ner större delen av sitt plastavfall istället för att återvinna det. Ett deponeringsförbud borde vara första steget för att komma till rätta med problemet med plast i naturen.

För problemet med plastkassar är inte att de används, det är att de slängs i naturen: En brittisk undersökning visar att en återanvändningsbar shoppingkasse i bomullstyg måste användas 171 gånger för att gå ett mindre ekologiskt fotavtryck än tunna plastkassar, då förutsätts att man använder varje plastkasse bara en gång innan man använder den som soppåse(!)

Jag håller med Christofer:

Det här är en påminnelse om hur viktigt det är att rösta i valet till Europaparlamentet den 25 maj och tänka efter vem man lägger sin röst på. För fler socialdemokrater där blir annars mer av klåfingrighet här.

Glad upphävningsdag!

5 december, 2013

Idag är det 80 år sedan förbudstiden i USA avslutades. Den 5 december 1933 ratificerades det 21 tillägget till konstitutionen av Utah och den nödvändiga tre fjärdedels majoriteten av stater var uppnådd. Alkohol blev därmed åter legaliserat efter att ha varit förbjudet sedan 11 januari 1920.
kvinna med antiförbudsskylt
Förbudet ledde till att den tidigare legala och öppna produktionen och distributionen av alkohol togs om hand av syndikat kontrollerade av den organiserade brottsligheten. Verksamheten gick under jorden och gödde de kriminella nätverken.

Förespråkarna för förbudet menade att problemet var att polisen inte tillräckligt jagade de som bröt mot det och att straffen var för låga. (Var har vi sett den argumentationen någonstans…?)

Efter hand kom allt fler på att lagen skapade fler problem än den löste och 1932 hade Franklin D Roosevelt som vallöfte att avskaffa det federala förbudet. Det fanns dock möjlighet för delstaterna att behålla det. Den sista delstat som avskaffade förbudet var Mississippi, 1966.

Det finns en amerikansk site som vill göra Repeal Day till en dag som firas minst lika mycket som St. Patrick’s Day, fast alla kan känna sig delaktiga.

IT’S THE PERFECT TIME OF YEAR.
Conveniently located halfway between Thanksgiving and Christmas — at a time when most Americans are probably not spending time with family — Repeal Day presents a wonderful occasion to get together with friends and pay tribute to our constitutional rights.
WE HAVE THE CONSTITUTIONAL ABILITY TO DO SO.
Unlike St. Patrick’s Day or Cinco de Mayo, Repeal Day is a day that all Americans have a part in observing, because it’s written in our Constitution. No other holiday celebrates the laws that guarantee our rights, and Repeal Day has everything to do with our personal pleasures.
IT’S EASY!
There are no outfits to buy, costumes to rent, rivers to dye green. Simply celebrate the day by stopping by your local bar, tavern, saloon, winery, distillery, or brewhouse and having a drink. Pick up a six-pack on your way home from work. Split a bottle of wine with a loved one. Buy a shot for a stranger. Just do it because you can.

Vem vet, vi har ju importerat Halloween så kanske Repeal Day kommer så småningom.

När det begav sig sist skrev Mattias om förbudstiden i USA och konstaterade bland annat att dödligheten i skrumplever minskade, medan dödligheten i alkoholförgiftning steg brant (eftersom säljarna och köparna var intresserade av starkast möjliga varor som inte tog mer plats än nödvändigt) och antalet mord fördubblades.

Liknande effekter syntes också i de delar av Sverige som under 1800-talet hade infört lokalt alkoholförbud.

Förbuden medförde att en omfattande illegal marknad uppstod. Vid sekelskiftet var förhållandena i de kåkstäder som växte upp i malmfälten i Norrbotten närmast kaotiska, trots att ett formellt förbud existerade. Lönnkrogarna sköt upp som svampar ur jorden och vinhandelsfirmor i södra delarna av landet gjorde stora affärer genom att förse denna illegala entreprenörsverksamhet med sprit och billigt vin, som oftast såldes till lönnkrögarna per postorder. Malmfälten blev ett lönnkrögarnas paradis.

Här uppstod också andra former av missbruk och mindre samvetsömma apotekare gjorde sig förmögenheter genom ”droppkrögeri”. Speciellt åtråvärda blev patentmediciner som ”Hoffmanns droppar”, ”Tolfmannakraft” och ”Doktor Halls muntrande droppar”. Gemensamt för dessa preparat var att de i regel innehöll två tredjedelar ren alkohol och en tredjedel eter.

I Sverige slapp vi med ett nödrop undan ett totalförbud vid folkomröstningen 1922. Vi fick i stället ett integritetskränkande och diskriminerande ransoneringssystem, infört redan 1917, som inte försvann förrän 1955.

Sedan dess har Sverige gradvis fått ett mindre neurotiskt förhållande till alkohol. Absolutisterna vinner fortfarande ibland delsegrar, men i stort har historien visat att de har fel. Den totala alkoholkonsumtionen har gått upp, men våldet och alkoholskadorna har inte följt med. Kopplingen alkohol-våld är inte biologisk, den är kulturell och därför påverkbar över tid. Det räcker att gå över Sundet till Danmark för att konstatera det, kopplingen, i Sverige sedd som självklar, finns inte där.

Mattias skriver också om dagens jubileum, i SvD: Förbudsexperimenten fortsätter misslyckas.

Förmyndarpartiet liberalerna

18 mars, 2013

I det förslag till nytt partiprogram som Folkpartiet lagt fram skall de verka för att det införs en tredje icke överlåtbar månad i föräldraförsäkringen. Vid sitt årsmöte i helgen beslöt Folkpartiet i Stockholms län att stödja den tanken. Tvång låter ju inte bra så i stället kallas det för en “individualisering”. Men det är bara en rökridå, föräldraförsäkringen är nämligen redan individualiserad. För att en förälder/vårdnadshavare ska kunna ta ut mer än hälften måste den andra föräldern med sin underskrift överlåta några av sina dagar till denne. Vad “individualiserings”förespråkarna alltså vill är att införa ett förbud för en förälder/vårdnadshavare att överlåta sina dagar till den andra.

Tvångskvoteringen vill trycka in alla i samma form. Den tar inte hänsyn till familjernas livssituation. Den tar inte hänsyn till det biologiska faktumet att kvinnor oftast ammar sina barn. Den tar inte hänsyn till viljan hos en kompakt majoritet av Sveriges familjer. Peter Santesson har skrivit om kvoteringsivrarnas mycket svaga väljarstöd och fördomarna som driver dem:

Kvoterad föräldra­försäkring är en reform som inte efterfrågas av svenskar i allmänhet. Motståndet mot ökad kvoter­ing är välkänt – ändå framhärdar reglerings­förespråkarna. Vad ligger bakom deras iver för denna impopulära styrning?
Demoskop har på uppdrag av Timbro undersökt den svenska kvoteringsopinionen och resultatet bekräftar att motviljan mot kvotering håller i sig: endast 16 procent av de svarande önskar en kvoterad föräldra­försäkring (1 142 intervjuer). Inte ens bland V- och Mp-väljare, de överlägset mest kvoteringsivriga grupperna, är förespråkarna i majoritet. Debatten framstår som driven uppifrån.

Tvångskvoteringen tar makt från familjerna och ger till politikerna. Dessutom slår den extremt hårt mot familjer som inte ser ut som förmyndarpolitikerna tror – med två anställda löntagare. Familjer där den ena föräldern är studerande, arbetslös, sjukskriven eller egenföretagare kan få sin ekonomi raserad om föräldradagarna inte får överlåtas. Väldigt många barn tvingas då börja i förskola mycket tidigare, ett alldeles för högt pris att betala för en “jämställd” föräldraförsäkring. Framförallt är det orättvist mot barnen – de viktigaste individerna i sammanhanget.

Ett argument som ibland framförs är att det är statens pengar och att staten därför bara skall dela ut dem till de som uppför sig ”rätt”. Detta argument håller inte. Förr i tiden var barnen föräldrarnas pensionsförsäkring. Skatterna var låga, föräldrarna betalade för barnens uppväxt och fick tillbaka detta som trygghet på ålderdomen. Nuförtiden går vinsten av barnens arbete inte till föräldrarna utan i stället till staten genom höga skatter, föräldrarna betalar också höga skatter och har därmed dessutom mindre möjlighet att själva betala för barnens uppväxt.

Därför är det i statens, och de barnlösas, intresse att ge tillbaka en del av de indragna skattepengarna till föräldrarna, för utan barn, inga skatteintäkter alls i framtiden. Effekten av högskattesamhällen med generella välfärdssystem blir att speciella skattelättnader/bidrag måste ges till familjer med barn. Att säga att det är ”statens” eller ”skattebetalarnas” pengar är en (ack så vanlig socialistisk) felsyn, det handlar om en del av de pengar som var föräldrarnas från början. Staten, och de barnlösa, går med vinst på att barn föds och uppfostras. Det är en vinst som staten tvingar till sig från föräldrakollektivet. Det är inte en ”subvention” att en del av dessa pengar direkt går tillbaka till föräldrarna. (Ett åskådligare system skulle vara barnavdrag, vilket var på förslag, men vänstervarianten med bidrag vann i Sverige. Dock är det inte ovanligt utomlands)

En av de ivrigaste kvoteringsförespråkarna i Folkpartiet har länge varit Birgitta Ohlsson. För tre år sedan välsignades hon dock med möjligheten att kunna leka dockskåp i sitt eget hus i stället för med Sveriges familjer. Under sin graviditet fick hon en mängd oombedda råd från utomstående som tyckte att de visste bättre än hon och hennes make hur de skulle ordna sitt familje- och arbetsliv. Men se, det var plötsligt inte alls populärt. Sophia kommenterade då:

Klart är att Ohlsson stör sig på att folk värderar vad hon gör och inte och kanske kan det vara en nyttig läxa? För är inte det alla vad vi känner när hon vill låta sin privatmoral diktera vår barnuppfostran? Men inte med ett hyttande pekfinger, utan med statens budget och bidragssystem i näven…

Nå, min privatmoral säger att småbarnsföräldrar är dåliga ministrar. Under en mandatperiod kör man så att det ryker och det lämpar sig bäst att inte ha ansvarstyngda arbetsuppgifter just under småbarnsfasen. Det gäller man så väl som kvinna. Jag tror personligen att väljer man att inte fokusera på familjebildningen den första perionden så kommer man att ångra sig.

Men som tur är för Birgitta Ohlsson så försöker jag inte förvandla min privatmoral till allmän lag. Det är kanske någonting hon skulle prova själv?

För visst är det jobbigt när andra tror att de vet vad som är rätt för en och försöker begränsa ens egna val utefter denna tro? Så känner jag i alla fall inför Birgittas politik.

Lärdes läxan? Någon som vet hur Birgitta och Mark röstade i omröstningen i helgen?

[uppdatering: Marika Formgren skriver i Gotlands Allehanda om Folkpartiets familjefobi]


%d bloggare gillar detta: