Posts Tagged ‘feminism’

Det fina kvinnohatet

29 november, 2016

Margit Richert skriver i SvD om hånet mot Melania Trump:

Det borde vara en progressiv seger: för blott andra gången har en invandrare tagit sig ända in i Vita husets heligaste korridorer. En tydlig symbol för ett diversifierat och inkluderande USA. En milstolpe! Om det bara inte hade varit … Melania.

Hon har hånats för allt. Sitt utseende. Hon minner mer om en porrfilmsaktris än en first lady, vilket tycks alienera många ur den kvinnorörelse som borde vara de första att protestera mot hur hon har karikerats. Sin förmodade dumhet. Ett numera ökänt nakenfoto. Sin brytning

Ett lokalt exempel på hur snacket går fick vi när Expressens krönikör Britta Svensson slutshameade den tillträdande presidentens fru:

Förlusten skickar ett budskap över hela världen, precis som det hade gjort om Hillary Clinton vunnit. Nu blir det en före detta nakenmodell som blir kvinnan som flyttar in i Vita huset, i stället för den första kvinnliga presidenten.

Krönikören fortsatte:

Den kvinnosyn som häftar fast vid den blivande presidenten Donald Trump är vidrig.

Säger du det Britta, säger du det…?

Britta är inte ensam, Systerskapet har alltid haft svårt för kvinnor som hellre är avklädda än tar på sig en offerkofta. Det här exemplet är snart tio år gammalt:

Metrokrönikören och f d tv-programledaren Alexandra Pascalidou har varit på Elle-galan på Grand Hôtel.
Hon var inte road av valet av pristagaren för ”Bäst klädda internationella personlighet”, denna beskrivs på följande sätt:

«Vem är egentligen Dita von Teese? En strippa mest känd för att ha varit gift med skräcksångaren Marilyn Manson.»

Ett omdöme lika smart att kläcka ur sig som att påstå att Tom Cruise är en skådis mest känd för att ha varit gift med Nicole Kidman.

Feministen Pascalidou ser inte en syster, hon ser inte en framgångsrik artist med en strålande karriär, som drivit sin egen modesajt på nätet i femton(!) år, som egenhändigt skapat en egen modegenre, hon ser bara en så’n där kvinna, en…strippa!

Alexandra poserar
Pin-up är bara slampigt när andra gör det dock. Bild: Café

Ordet ”feminist” fungerar uppenbarligen på samma sätt som ”antirasist”. Bara man poserar med rätt etikett är det fritt fram att göra hårresande uttalanden om underlägsna raser eller att utmåla kvinnor som gör andra livsval än en själv som korkade slampor. Det viktiga är att man säger att man är god, inte att man faktiskt gör gott, del MCCLXVII.

Undrar du vem den första invandraren var som flyttade in i Vita Huset? Det var Englandsfödda Louisa Catherine Adams, hustru till John Quincy Adams, 1825.

Myntet silverkronas gåta

3 oktober, 2016

Idag presenterade Riksbanken de nya 100- och 500-kronorssedlarna och de nya mynten. Därmed är serien komplett, och det återstår bara att ogiltigförklara de gamla dubletterna, vilket sker tämligen snart, 30 juli.

Förvånande nog har jag inte sett en enda debattartikel som rasar mot det faktum att det bara är män porträtterade på mynten, annat var det när sedlarnas utformning blev känd.
En proffskränkt ‘liberal’ räknade då ut att det var orättvist att summan av valörerna på de ”kvinnliga” sedlarna var lägre än för de ”manliga”… Men som Zac konstaterade så blir ju totalsumman 1870 kronor, det skulle inte bli jämt ens om ena könet fick bara tusenlappen och det andra resten.

Men det är inte heller så att alla sedlar används lika mycket, männen har där definitivt dragit det kortaste strået. Räknar man på de sedlar som faktiskt är i omlopp framkommer en bild av massiv kvinnodominans. Det kommer att vara kvinnor på 72% av antalet sedlar och på 62% av värdet. Birgit Nilssons femhundring utklassar ensam alla andra sedlar tillsammans i värdetävlingen. Man kunde alltså ha gott fog att skriva en upprörd debattartikel om hur det i själva verket är männen som sedeldiskrimineras. Men man låter bli, och konstaterar att man inte är en sån som vill vädra sina lokaltidningsbesvikelser i riksmedia. (En inställning som dessvärre inte delas av alla, Speciellt inte vad gäller Evert Taubes medverkan på frimärken och sedlar, en mycket känslig fråga för somliga.)

fram- och baksidor på mynten, 1- och 2-kronan koppar, 5-kronan guld, 10-kronan ljust guld
Vart tog silverkronan vägen?

Pengabalansen jämnas ut av att det på mynten bara förekommer män, eller, ja, en man, på tre valörer. Det roliga är att kopparpengarna kommer tillbaka. Det tråkiga är att den klassiska enkronan, som sett i stort sett likadan ut sedan 1830, nu försvinner. Den kommer att ersättas av en krona som är mindre och kopparfärgad, den får ungefär samma mått som den sista 50-öringen, som försvann för sex år sedan.

De nya mynten skall bland annat skilja sig från mynt i grannländerna. Och där är väl en förklaring till att silverkronan försvinner efter 187 års tjänst varav 144 under sitt nuvarande namn (tidigare hette den riksdaler). Det innebär också en återgång till den tradition där de minst värda mynten är kopparmynt, men varför femkronan skall byta färg kan jag faktiskt inte begripa. Riksbanken hade möjligheten att återställa den klassiska uppdelningen koppar-silver-guld†, men gjorde det inte. Kopparn kom tillbaka men silvret‡ försvann. Nu kommer det ett kort tag att se ut så här trevligt blandat, men…

gamla och nya mynt blandade

…efter den 30 juni 2017 blir de gamla mynten ogiltiga som betalningsmedel, då försvinner en över tusen år gammal tradition att använda silvermynt i Sverige.

nya mynt blandade
Bilder: Riksbanken

* Ah, kommer ni ihåg? Detta var på den tiden då proffskränkta fortfarande i skaror sökte sig till statsfeminismen, numera är det som bekant identitetspolitiken som är den huvudsakliga födkroken.
† Någon kanske invänder att det är serien brons-silver-guld som är klassisk, men traditionen att dela ut medaljer i de valörerna började inte förrän 1904, vid OS i St Louis. Koppar- silver- och guldmynt har däremot funnits parallellt i tusentals år.
‡De svenska ”silver”- och ”guld”-mynten innehåller inte längre dessa metaller, men ni fattar.

Flyg fula utfulning flyg!

22 april, 2014

I dag gjorde Jonas Thente på DN Kultur ett intressant inlägg i näthatsdebatten, tesen är att eliten i politik, media och kultur – speciellt vänstern – har övergivit moderniseringens förlorare för att i stället positionera sig inför varandra med genus- och rasteoretiserande.

de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt. […]

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. Den som tvivlar om vilken politisk representation som återstår för denna ofrivilliga fiende rekommenderas lyssna på Måns Mosessons tredelade radiodokumentär ”Rädda Sverige” som sändes i P1 i januari och finns på SR:s hemsida. Svaret heter förstås SD. Erbjöds någonsin någon annan möjlighet?

(I artikeln skriver Thente också om vad som hände på ”en antifeministisk” pubkväll Maria Sveland var på. För ett referat från en som faktiskt var där kan ni läsa Erik Wedin, han håller inte med om Thentes beskrivning av vare sig Sveland eller pubkvällen)

Sanna Rayman är i SvD inne på samma spår som Thente, hon tillägger att:

han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet.

Ja, debatten handlar mer och mer om att tycka ”rätt” inom sin lilla klick och allt mindre åt att faktiskt lyssna på vad meningsmotsåndare och människor med andra erfarenheter har att säga. Det är en mycket oroande utveckling, för att kunna komma framåt och lösa de utmaningar vi som samhälle står inför behövs det en debatt på riktigt: Att prata med de som går att prata med, och det är faktiskt de flestaI fjol skrev Sakine Madon i Norran om vikten av att ta debatten,

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminde mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev 2012:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total [hos] den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Men det är alltså inte bara i skolor och på fritidsgårdar det går till så. I debatten, i tidningsspalter och i etervågor, kommer samma reaktion från ”de vuxna” på den arenan: Innehavare av Medieklassens Godhetslegitimation med sitt på det torra, så marinerade i sin egen förträfflighet att de inte ens anser att andra åsikter  förtjänar att bemötas. Innehavarna av ”fel” åsikter förväntas bara agera måltavla för hån innan de inser vilka usla människor de är och går och gömmer sig bakom en sten…

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Mitt ickeuttalande på kvinnodagen, i år igen

8 mars, 2014

Enligt en ideologisk strömning som är speciellt stark på sociala medier som t ex Twitter får man inte uttala sig i frågor som rör en grupp man inte är medlem av. Jag tar denna strömning på allvar, för en dag, och repriserar därför inlägget från förra årets kvinnodag där jag inte kommenterade det årets kvinnodag.

Däremot höll jag med Hannah Lemoine som var trött på två saker: Den första var allt gnäll om att det inte finns en internationell mansdag (jo det finns det) alternativt att den dagen inte uppmärksammas:

allteftersom det börjar gå upp för folk att det faktiskt FINNS en dag för män (sedan 1999 mind you) handlar kritiken istället om att ingen känner till den, och att, buhu, media lyfter den inte.

Ursäkta mig. Ursäkta mig bara ett ögonblick, men varför känner ingen till den? Varför lyfter media den inte? (Och nu kommer den korttänkte svara att det är kvinnornas/feministernas fel, men låt oss ignorera henom en stund till). Jo. För att det inte finns några organisationer, grupper, aktivister eller på annat sätt manifesteranden av en mansrättsrörelse som faktiskt gör något som det är värt att skriva om och uppmärksamma!

Och nej, det kan hända att ni inte får direkt mediauppmärksamhet första gången ni gör något. Vem fan får det? Men kanske tredje gången. Det kräver alltså lite arbete, sånt här. Det går inte att luta sig tillbaka och dessutom sitta och sura den 8:e mars för att ”media” inte uppmärksammar internationella mansdagen tillräckligt mycket. Vad ska de skriva om menar ni, när ni ingenting lyfter fram i offentligheten?

Jamen gör något. Gå ihop er i grupper, föreslå en temadag på skolan ni går på eller på arbetsplatsen. Arrangera demonstrationer och sprid informationen. Ha fridans på ett torg för att påvisa… vad som helst, vafan, fridans kan ju tolkas som vad som helst. Bygg en trojansk häst och rulla in på gårdsplanen framför  rådhuset och kräv att få automatisk gemensam vårdnad vid registrerat samboskap och inte bara vid äktenskap. Utför lite jäkla aktivism. Något som kräver uppmärksamhet.

Alldeles riktigt, det är hårt arbete som gäller om man vill få ut sina frågor, de tidiga feministerna fick inte heller något gratis. Och visst får man mycket skit om man engagerar sig i mansfrågor, men samma sak gäller där. Någon måste börja, och Pelle Billing kan inte dra hela lasset själv.

(Den uppmärksamme läsaren har redan konstaterat att Hannah inte är man och därför enligt ortodoxradikal identitetsteori inte heller får tycka något om mansfrågor, men jag använder mig av underparagrafen att den som tycker ”rätt” får tycka ändå, och jag tycker att Hannah tycker rätt här. )

Det andra hon irriterade sig på är en gammal bekant för läsare av denna blogg:

Den här idén om att enbart 1% av all världens tillgångar/förmögenheter tillfaller kvinnor som jag sett många kvinnor lyfta idag, kvinnodagen till ära.

Detta MÅSTE ju vara rent bullshit.

[…]

En person som jag har fått intrycket av är både sansad och trovärdig (trots att han är både moderat och man) (hahahahaha ett skämt herregud lugna er) är Per Hagwall, som redan i höstas skrev ett, ur mina amatörögon, synnerligen genomarbetat inlägg, med många källhänvisningar, om hur rimligare siffror ser ut. Ni kan läsa igenom alltihop själva här, och det tycker jag ni ska göra och komma med kritik om ni ser några brister, men kontentan som framkommer är denna:

Kvinnor äger 33% av världens tillgångar, har 35% av inkomsten och utför 54% av arbetet.

Alltså. Dessa siffror är bra nog. Detta går att arbeta med. Det visar absolut på en obalans, kanske speciellt i förhållande till arbete och inkomst. Vi behöver inga hittepåsiffror om 1% för att rättfärdiga en Internationell Kvinnodag eller en feministisk rörelse. Att ljuga för ett gott syfte är inte en rimlig anledning att ljuga. Så är det. Oavsett om det gäller kvinnoinkomster, mängden ”glömda barn” i riskbruksfamiljer eller vad än det kan vara.

Sluta bara. Sluta genast.

Konstruktiva tankar, men så kallar sig Hannah inte feminist längre heller.


%d bloggare gillar detta: