Posts Tagged ‘diskriminering’

Internationella mansdagen, vad är den bra för?

19 november, 2016

Med anledning av Internationella mansdagen har jag skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle:

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga.  […]

Ett barn som föds i ett (olikkönat) samboförhållande förutsätts i dag inte automatiskt vara barn till mannen i förhållandet, det krävs en särskild utredning och papperspåskrift för detta. Vill mannen ha vårdnaden om sitt eget barn i samboförhållandet måste han dessutom lämna i en ansökan för det. Systemet bör ändras, vid konstaterat faderskap i ett samboförhållande bör delad vårdnad vara grundregel.

Läs hela artikeln här.

I ämnet rekommenderar jag också en artikel i The Telegraph:

So let’s get two things clear from the start. Firstly anyone who tells you that “everyday is International Men’s Day” is not a comic genius, we’ve heard it a million times before. Secondly, when 13 men a day suicide in the UK; when boys underperform girls at every stage of education; when one in five men die before the age of 65; when men are the main victims of both men’s violence and women’s violence; when dads of all backgrounds face a range of challenges from juggling work and family, to staying in their children’s lives if they are separated; and when the majority of the homeless, imprisoned and long-term unemployed are men, everyday is not International Men’s Day.

I min artikel skriver jag om den svenska skolans nedvärdering av pojkar, 

Genom att försöka pressa in alla elever i en och samma genusmall skapar vi i själva verket en skola som är motsatsen till jämlik.

En skola som inte förmår anpassa sig efter elevernas inneboende förutsättningar kan aldrig bli den språngbräda inför ett fortsatt lyckat och framgångsrikt liv som skolan är tänkt att vara.

Pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan är ett problem som inte bara innebär personligt lidande och risk för utanförskap. Det är också en samhällsekonomisk förlust och ett problem som är värt att tas på största allvar.

Jag har också själv flera gånger bloggat om detta, till exempel i våras:

Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

[uppdatering: Pernilla Alexandersson på Add Gender skriver:

På Add Gender, där jag är vd och normingenjör, har vi belyst internationella mansdagen sedan många år tillbaka. I början var det i stort sett inte många andra i Sverige som brydde sig. Idag ser jag till min förvåning att det blivit en dag då vi gemensamt hånar män i grupp. Och lyfter fram män som förövare och kvinnor som offer. När vi egentligen vill ha ett samtal om att både män och kvinnor är både offer och förövare i ett ojämlikt samhälle.

Och Internationella mansdagens webbplats finns här.]

Om pluggets antipojkkultur

11 april, 2016

Häromdagen blev det viss uppståndelse över att samma inlämningsuppgift gav tre olika betyg. De båda flickorna fick betyget B respektive C, pojken fick betyget D.

Det förvånande är att folk blev förvånade, att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor är ett sedan länge välkänt faktum.

Nu säger vän av ordning kanske: – Men han var ju den enda med synbar utländsk bakgrund, kan det inte vara det som är orsaken? – Nej, det finns inga undersökningar som tyder på att det skulle vara orsaken, tvärtom, faktiskt:

Non-native students are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in two out of three subjects studied.

Samma studie visar däremot på det som även en rad andra studier visar: Flickors insatser värderas högre än pojkars vid samma resultat:

The results show that girls are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in all three subjects studied.

Samma dag publicerades en artikel om att män får bättre resultat  än kvinnor i matematik på högskoleprovet. Det är ett gammalt faktum att män skriver bättre än kvinnor i matematik på nationella prov och högskoleprov. Trots detta får de lägre betyg. Så vilken blir vinkeln i artikeln tror ni? Rätt gissat. Problemet är hur man skall kunna utforma högskoleprovet så att män inte får bättre resultat än kvinnor:

Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.

Naturligtvis letas det fram en professor som får förklara hur orättvist det är. Att män skriver bättre på proven alltså. Inte att de får sämre betyg för samma insats.

Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan i Väst, är kritisk till högskoleprovet som instrument om man vill mäta den så kallade prognosförmågan, det vill säga hur väl någon kommer att lyckas med sina högskolestudier.

– De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det, säger hon.

Att man får höga poäng på högskoleprovet säger inget om hur bra man kommer att prestera akademiskt, menar hon.

– Provet görs under en dag och mäter det man presterar just den dagen. Då är betygen mycket bättre som mätinstrument, de är ett resultat av flera års studier, av kunskap, av motivation, säger Christina Cliffordson.

Vad var betygen resultat av? Och vad gör det för motivationen att ständigt få sina prestationer bedömda som mindre värda, beroende på att näst sista siffran i personnumret är udda och inte jämn?

En tydlig illustration på makthavarnas [o]intresse att ta itu med problemet fick man dock på twitter i går. Birgitta Ohlsson ursäktade betygsdiskrimineringen av pojkar med att  den pågått länge och inte bara skedde i Sverige.

Det har länge talats om en antipluggkultur hos pojkar, jag tror att det verkliga problemet är en antipojkkultur hos plugget. Jag har tidigare skrivit om det i samband med den undermåliga medierapporteringen om en genussatsning i Gnesta som påstods ligga bakom ett lyft av både pojkars och flickors skolresultat. Verkligheten var inte alls lika entydig.

Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. […]

Skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

Nej, Europadomstolen säger inte att Malmö måste ordna alternativt boende

3 november, 2015

Det påstås i debatten, utan källhänvisning, att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid avhysningen av lägret i Sorgenfri. En av de som gör det är organisationen Civil Rights Defenders (Aldrig hört talas om? Om jag säger före detta Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter då?)

Ett försök att via twitter få fram källan till detta påstående blev en lektion i postmodernism. Två högprofilerade debattörer som spred organisationens påstående tillfrågades om källan, liksom organisationen själv. Organisationen själv svarade inte. Och de två debattörerna gjorde klart att de inte bara inte hade någon aning om vilken dom som avsågs, de var heller inte intresserade av att veta vilken dom som avsågs. En brydde sig uttryckligen inte ens om ifall domen innebar det som hen påstod att den gjorde. Någon anför alltså ett påstående som argument, genom att nästa person bara hänvisar till detta påstående blir det ett argument, oavsett om det objektivt sett är sant eller falskt. Det ser ut som ett argument, ergo, det är ett argument…

Jag fick alltså leta ensam.

Snart visade det sig att det fanns två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Men bara ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade skyldighet ordna nytt boende. Så ja, det finns ett domslut som talar om denna skyldighet, men förutsättningarna där var helt annorlunda:

Det gällde franska medborgare, i Frankrike, som bott länge, och lagligt, på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping, semipermanent och permanent småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men om man gjorde det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Ett tillstånd som kommunen valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år tidigare accepterat.

I Herblay, Val d’Oise, kännetecknades förhållandena alltså av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne: Det handlade om det egna landets medborgare. Som i många år bott lagligt på samma plats. På land som de ägde eller hyrde. Det handlade inte om något problemområde vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen finns här:

Domen i sammandrag:

Sammanfattning av fler viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter, de flesta handlar inte om vräkning: 

Det andra domslutet gällde ett fall i Leeds, detta åberopas av Centrum För Sociala Rättigheter i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutetet stödjer inte alls det CFSC tror (eller låtsas). För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsett för den typen av boende. Domstolen gav dem rätt eftersom de vräkts från sitt permanenta boende efter anklagelser  från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Postmodernismen må vara inne i akademin och på opinionssidorna. Jag hyser dock fortfarande den där träiga uppfattningen att de fakta man använder när man argumenterar skall vara kontrollerbara och så långt det bara går verifierade. Sveriges framtid skall inte formas i en tävling om vem som kan berätta mest känslospelande sagor, den skall formas genom att så gott man kan skildra hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka effekter olika handlingsalternativ får på den verkligheten.

 

Skallmätning och konsekvens

20 juli, 2015

Idag la Centerpartiet ut en jobbannons:

Vi söker en junior pressekreterare, gärna med annan etnisk bakgrund än svensk. Läs mer @Rattvise. #nyttjobb https://rattviseformedlingen.se/ledigajobb/centerpartiet-riksorganisation-soker-junior-pressekreterare-stockholm

Denna rasprofilering kritiserades hårt från delar av borgerligheten, medan vänstern och andra delar av borgerligheten inte tyckte det var något anmärkningsvärt alls. Rasprofileringen försvarades med ”äganderätt” och ”självbestämmande”

Det jag finner intressant är att hur många som inte har någon moralisk kompass alls i frågan. Antingen tycker man det är i sin ordning med etnicitet som urvalsgrund eller så gör man det inte. Jag frågade flera av de som tyckte att Centerpartiets kravspecifikation – ”för balansens skull” – var oproblematisk: Gäller detsamma när nattklubbsägare gör etnisk profilering bland de köande – ”för balansens skull”.
Flera svarade inte alls, flera svarade att det var det inte var samma sak. Slutsats:
”Arbetsgivare profilerar etniskt. Pga balans. Bra!”
”Krogägare profilerar etniskt. Pga balans. Dåligt!”
Att vara liberal är att vara kluven…

Det finns argument för och emot båda ståndpunkterna, åtminstone så länge det rör sig om privat verksamhet med många utförare. Men tycker man en sak i det ena fallet bör man rimligtvis tycka samma sak i det andra. De enda som jag vet satt ner foten helt i ena eller andra hörnet är hardcorelibertarianerna i FMSF och CUF: De ser det som självklart att ägaren bestämmer vem ägaren släpper in eller anställer, enligt de kriterier som ägaren själv satt upp: Kön, längd, vikt, byststorlek, hudfärg, hårfärg, religion, politiska åsikter, sexualitet eller klädsmak. Man behöver såklart inte hålla med dem om detta, men man måste erkänna att de har en klar och stringent linje.

Själv lutar jag åt att etnisk profilering alltid är något dåligt, vilket dock inte betyder att jag vill förbjuda det, allt som man anser är dåligt behöver nämligen inte förbjudas. Däremot kan det kritiseras. Det jag har svårt för är personer som stödjer lagstiftning mot etnisk profilering i krogköer (det är förbjudet) men tycker det är helt i sin ordning med etnisk profilering i jobbannonser (i stort sett tillåtet). Bestäm er!

Och oavsett om man anser att arbetsgivare skall ha rätt sätta upp vilka kravspecifikationer som helst eller ej – Man kan med Ivar Arpi undra, vad är det för slags arbetskompetens som sitter i det etniska ursprunget?

Varför efterlyste C inte hårdrockare, österbottningar, veganer, bluesmusiker, rollspelare eller vagabonder? Om nu mångfald var målet.
Mångfald syftar alltid på de med annan etnicitet än svensk. Inte mångfald av åsikter, livsstil, perspektiv eller bakgrund. Etnicitet.

Hur länge får Transportstyrelsens häxjakt fortsätta?

16 april, 2014

I går var det dags igen, ytterligare en person drabbades av Transportstyrelsens inskränkta och diskriminerande nolltolerans.

Fick precis benen undansparkade av mitt företag som gav mig [omedelbart] sparken från min tjänst som tågvärd efter 5 prickfria år på rälsen där jag servat Stockholms pendlare med bästa servicen och med mitt ständigt vakande öga har jag hjälp diverse pendlare ur situationer andra aldrig skulle klarat av eller ens lagt märke till.
Previa och Transportstyrelsen har tagit beslut att min adhd är en sådan funktionsnedsättning att jag inte får vara kvar på järnvägen.

Kommer ni ihåg historien om lokföraren som kört prickfritt i 25 år men stängdes av från arbetet efter att han fått en aspergerdiagnos och en (felaktig) adhd-diagnos? Den avgjordes rättsligt förra året. Det tog Högsta förvaltningsdomstolen bara tio dagar att komma fram till sitt beslut: De gav inte prövningstillstånd till Transportstyrelsens överklagan och därmed var det Kammarrättens (som fastställde förvaltningsrättens) dom som gäller: Lokföraren Torolf Jansson fick åter rätt att köra tåg.

Transportstyrelsens agerande fick då hård kritik, bland annat av riksdagsledamoten (KD) Pernilla Gunther.

Alla människor förtjänar en individuell bedömning över sina kunskaper och färdigheter. Vi kan inte tillåta att individer klumpas ihop i en grupp, där spektrat över tillståndet i diagnoser är så vitt och brett som det är inom dagens neuropsykiatri. […]

Transportstyrelsens agerande mot Torolf Jansson handlar om ren diskriminering och förföljelse av människor med funktionsnedsättning.

Högsta förvaltningsdomstolen gav henne, Torolf Jansson och alla andra som drabbas av Transportstyrelsens inskränkta synsätt rätt.

Men Transportstyrelsen struntar i det och fortsätter sitt korståg att rensa ut alla personer med neuropsykiatrisk diagnos från yrkestrafiken. Även om diagnosen inte innebär någon förhöjd risk, även om diagnosen faktiskt innebär minskad risk.

Och till er som säger att ”det är bra att de där inte får ha såna jobb, för säkerhets skull”. Vilka andra skall ”för säkerhets skull” fråntas sina rättigheter enbart beroende på grupptillhörighet?

Enfaldsplanen i Trollhättan

19 maj, 2013

I TT/ELA kunde man igår läsa om följande historia i Trollhättans kommun:

En praktikant, anvisad av Folkuniversitetet, erbjöds en praktikplats inom integrationsenheten. Han kom på besök för att se arbetsplatsen och hälsa på de anställda.

Men besöket utvecklades inte som det var tänkt. När den kvinnliga arbetsledaren skulle hälsa praktikanten välkommen vägrade han att ta henne i hand. Han hänvisade till sin religiösa övertygelse som förbjuder honom att ta kvinnor i hand utan att efteråt behöva tvätta sig.

Den kvinnliga arbetsledaren meddelade då praktikanten att han, för att kunna jobba på den arbetsplatsen, måste kunna ta alla människor i hand. Möjlighet till efterföljande handtvätt finns, så det borde inte vara något problem, menade hon.

Praktikanten kunde inte acceptera det beskedet och Diskrimineringsombudsmannen kopplades in. Men innan en anmälan hann upprättas betalade Trollhättans stad ut 30 000 kronor i skadestånd.

Ett liknande fall inträffade 2006, då en man blev av med sin praktikplats sedan han inte velat skaka hand med en kvinnlig chef. Men DO drev fallet och mannen tilldömdes fyra år senare 60000 kronor i skadestånd plus 35 345 i rättegångskostnader, DO hade krävt ett skadestånd på 120000. Sett i det ljuset är det iochförsig inte konstigt att Trollhättans kommun väljer att betala 30000 kronor utan strid.

Men i det fallet var det Arbetsförmedlingen, som hade skickat mannen till ett arbete han inte passade för (och därefter dragit in mannens a-kassa av samma anledning), som fick betala. Det borde alltså varit Folkuniversitetet och inte kommunen som betalade, om nu någon skall betala alls i sådana här fall. Men inte nog med det:

Den kvinnliga arbetsledaren tilldelades en skriftlig varning för att ha brutit mot Trollhättans stads mångfaldsplan.

Ja, ni läste rätt, det var kvinnan som av den arbetssökande mannen ansågs som så oren att han inte kunde ta henne i hand som fick en varning. Fullständigt naturligt, tyckte Trollhättans kommun:

Förvaltningschef Said Niklund tvekade aldrig inför åtgärderna.

– Den sökande förklarade att hans religion förbjöd honom att ta främmande kvinnor i hand. Utifrån rättsläget har en person som missgynnats genom sin religion rätt till skadestånd. Vi gjorde fel och tog vårt ansvar och personen fick ekonomisk ersättning.

Fast det där med att religionen påbjuder att man inte kan ta personer av motsatt kön i hand kan man ju diskutera. Enligt Malmöimamen Idriz Karaman finns inget sådant förbud i Koranen, det är en kulturell sedvänja, inte en religiös.

Nästan alla medlemmar i hans egen församling skakar hand med både kvinnor och män, säger Karaman. Han vet flera kvinnliga muslimer som tar illa vid sig när män inte vill skaka hand med dem.
– Man ser direkt på kvinnans ögon. Hon känner sig mindre värd.

Hur var det nu Trollhättans Kommun, mångfald eller enfald?

[uppdatering: Joakim Lamotte har en teori om varför Trollhättans kommun agerade så snabbt: Under 90-talet var Trollhättan känt som ett extremistiskt rasistfäste.

Åren gick och nu är de flesta bränder släckta. Däremot lever minnet starkt kvar i Trollhättan. De människor som sitter i styrelser, nämnder och förvaltningar inom kommunen har inte glömt stadens mörka historia. Som följd av det dåliga 90-talssamvetet frodas en sund rädsla för att staden på nytt ska förknippas med främlingsfientlighet. Kanske var det också därför man inte vilade på hanen när det gällde att straffa kvinnan som ville skaka hand med en man av annan religiös bakgrund, och samtidigt betala skadestånd till nämnda man. Frågan är om det verkligen gynnade den viktiga kampen mot rasism och för mångfald.]

[uppdatering två Ivar Arpi skriver på SvD:s ledarblogg:

För det första: Religion bör inte ha en särställning vad gäller tolerans. I så fall blir alltid den religiöse den Andre, någon väsensskilt annorlunda. Alla har rätt att vägra skaka någons hand, men man har inte rätt att kräva att detta ska respekteras i alla sammanhang. Det bör inte göras skillnad på dem som hänvisar till sin religiösa tro och andra som har starka värderingar men inte är religiösa. […]

För det andra: En arbetsplats har rätt att ställa krav på sina anställda, både vad gäller kvalifikationer, uppförande och klädkod. Man har rätt att sortera sökande på rimliga kriterier. […] En individs religionstolkning trumfar inte andra individers rättigheter. Det finns en avgörande skillnad mellan att förbjuda till exempel muslimer att söka vissa jobb, och att ha specifika kriterier som vissa muslimer inte vill anpassa sig till.]

Ur procentfixeringen i elden

19 april, 2013

Norrköpings Tidningar refererar den nyliga interpellationsdebatten i Riksdagen där försvarsminister Karin Enström försökte förklara varför kraven på brandmän sänkts för att kunna öka andelen kvinnor i yrket. Det gick sådär:

Det var nog många som häpnade över de svar som Enström levererade. Eller inte levererade – för det var tyvärr mest politiskt korrekta floskler som hon hade till svar på frågorna.

Brandmansyrket är ett av de få yrken där säkerheten och de hårda kraven på intet sätt kan förhandlas bort till fördel för andra idéer. Detta eftersom det mest grundläggande för en brandman är att han eller hon klarar de hårt pressade situationer som är en del av yrket. Situationer som inte sällan handlar om liv eller död och där varenda sekund är viktig.

Trots detta så har kraven för att bli brandman på senare år sänkts. Det brukar hävdas att man inte har sänkt kraven för kvinnor, vilket i sak är korrekt.

Det man har gjort i stället är att ha sänkt kraven för båda kvinnor och män. Resultatet är enkelt att räkna ut.

Trots att försvarsministern tydligt sa att hon var medveten om detta så försökte hon ändå slingra sig förbi de svåra och raka frågorna som riktades mot henne. Hennes repliker bestod mer eller mindre av tomma ord, liknande detta: ”För mig så är det helt självklart att en jämställd räddningstjänst också blir en effektivare räddningstjänst”.

Då borde det väl inte vara så svårt att kunna förklara så att även andra förstår.

Det finns mängder av exempel på hur kvoteringsivern har tagit sig i uttryck. 2011 kvoterades en utbildad brandman vid namn Simon Wallmark bort från ett sommarjobb vid Södertörns brandförsvar, trots att han tidigare genomfört en välfungerande praktik där.

När han sökte jobbet fick han till svar att han inte var behörig att söka, eftersom de utlysta tjänsterna skulle gå till kvinnor eller sökande med invandrarbakgrund. Det visade sig att många av de som hade fått jobben saknade brandmansutbildning.

Listan kan göras hur lång som helst, men poängen framgår.

Att räddningstjänsten, på grund av politiska idéer, riskerar att bli sämre på att göra sin primära uppgift: rädda liv, är katastrofalt. Och det handlar naturligtvis inte om att kvinnor inte ska få bli brandmän, men de måste naturligtvis klara de krav som finns.

Att i jämställdhetens namn sänka kraven är farligt.

Det är häpnadsväckande att se den moderata försvarsministern stå och argumentera som om hon vore vänsterpartist, där jämställdshetsidéer är viktigare än allt annat, oavsett konsekvenser.

Extra märkligt är det att en regering som, på goda grunder, motsätter sig kvotering i bolagsstyrelser samtidigt inte ser några problem med kvotering till räddningstjänsten.

Ibland anförs utredningen ”Kvinnor som brandmän” från 1998 som argument för att sänka kraven i akt och mening att få in fler kvinnor, det är bara det att utredningen inte förespråkade det. Den kom fram till att, ja, kvinnor kan naturligtvis vara brandmän, men kraven skall vara hårda och lika för båda könen (Sammanfattande slutsatser och förslag till åtgärder, s 59 ff). Rekommendationen har dock inte hörsammats, för att få in fler kvinnor har kraven sänkts för alla.


%d bloggare gillar detta: