Posts Tagged ‘arkitektur’

Nobelpalatset som aldrig byggdes

10 april, 2015

Dagens stormiga debatt om det nya Nobelcentret på Blasieholmen hade kunnat undvikas om opinion och beslutsfattare varit mindre fega för ett sekel sedan. I dag delas Nobelprisen ut i Konserthuset och festen för pristagarna hålls i Stockholms stadshus, men det kunde blivit annorlunda. Redan då de första Nobelprisen delades ut 1901 diskuterades behovet av ett kombinerat kontor för stiftelsen och festhall för utdelningen av priserna. Uppdraget gick sedermera till Ferdinand Boberg som november 1911 lade fram sitt förslag: Nobelpalatset. Ett imponerande hus med lokaler för kontor och en festsal som kunde hysa 2000 personer, det skulle ha legat på höjden på Skogsinstitutets tomt, där Strandvägen slutar.

Nobelpalatset möttes av kritik som ”orientaliskt, främmande, osunt och osvenskt” och stoppades. Tyvärr.

Några år senare skulle Östbergs förslag till Stockholms stadshus komma att motarbetas med i stort samma argument, men det projektet hade turen att drivas under ett kort tidsfönster då debatt och beslutsfattande inte var lika inskränkt. Apropå det, vad tyckte Ragnar Östberg själv om Nobelpalatset? Han kritiserade det för att vara stilblandat med italienska inslag. Slå upp ”ironi” och diskutera i små grupper…

Nobelpalatset i Strandvägens fond
Bild: Nobelstiftelsen

Bobergs föreslagna Nobelpalats var en väldig skapelse som tornade upp sig på Ladugårdsberget vid Strandvägens fond. En blandning av islamsk moské, italiensk Frascativilla, indisk pagod och amerikansk skyskrapa. En hetsig stadsbyggnadsdebatt bröt ut och efter två år drog sig Nobelstiftelsen ur samarbetet.

Nobelprisets utdelning och Nobelfesten hamnade så småningom hos Bobergs kontrahenter, nämligen i Tengboms Konserthuset respektive i Östbergs Stadshuset. Idag påminner enbart namnen på parken (Nobelparken) och den intilliggande gatan (Nobelgatan) samt den idag fortfarande gällande stadsplanen från 1911 om Ferdinand Bobergs stora projekt.

Så Gamla Skogsinstitutet, byggt 1773 och renoverat 1856-58, ligger fortfarande kvar i Nobelparken, nu är det ombyggt för att hysa den israeliska ambassaden.

Stadsplan från 1911
Stadsplan sedan 1911, kartan stämmer inte med verkligheten. Bild: Wikipedia/Stockholms stad

Men det är ju inte försent än. Nobelstiftelsen äger ju fortfarande ritningarna de köpte för 9000 kronor för ett drygt sekel sedan. Just Nobelparken kommer nog inte på fråga längre, men det finns ju en stor tomt bakom Nationalmuseum har jag hört.

Det är inte bara utsidan som räknas

14 april, 2014

I torsdags fick vi i Stadsbyggnadsnämnden en dragning av det vinnande förslaget i arkitekttävlingen för ett nytt Nobelcenter. Det var som tidigare meddelats David Chipperfields kontor som vann med sitt förslag som kan beskrivas som en lysande mässingslåda.

foto på guldglänsande modell med vita omgivande hus
Som synes kan placeringen ändras

Axess tror att byggnaden blir ett modernistiskt helvete som ingen vill fira i. Det vågar jag fastslå är fel, den arkitektoniska lösningen på insidan är av erkänt mycket hög kvalitet. Det är utsidan som många har problem med. Viktor Barth-Kron tycker dock att det är en låda man kan leva med: Att göra alla nöjda går som vanligt inte. Det finns en naturlig förklaring till att de allra flesta hus ser ut som lådor, låt vara med olika lösningar för taken. Ett mer vågat förslag av Sydneyoperatyp skulle, på den platsen, knappast heller mötas av idel uppskattning. VB-K konstaterar att på den platsen så är det vinnande förslaget en kompromiss som få gör vågen för men de flesta kan acceptera.

Återigen demonstreras problemet med Stockholmsk arkitekturdebatt: Upprördheten handlar om utsidan medan insidan ignoreras. Man talar form men glömmer funktion. Båda är viktiga, men bara den ena diskuteras.

Debatten kring Nobelcentret har dock den senaste tiden lika mycket handlat om vad som rivs som om vad som byggs. I tävlingsreglerna gavs möjligheten att behålla tullhuset och sjömagasinen på plats eller att inte göra det. Samtliga tre finalister valde att inte behålla några av de byggnader som nu finns på platsen. Men allt är inte klart i och med att tävlingen är avslutad. Det är fortfarande vi politiker som har sista ordet. Förslaget skall nu bearbetas innan det går ut på samråd, troligtvis till sommaren. Innan det går ut kommer vi i nämnden att tycka till om det, det finns då möjligheter att till exempel flytta på saker, jag konstaterar att möjligheten som gavs att fylla ut kajen inte heller utnyttjades av det vinnande förslaget.

Det nya huset kommer inte alls bara att användas till Nobelprisutdelningar eller konferenser. Själva idén med byggnaden är att den skall vara tillgänglig och den kommer att ha en bottenvåning som är öppen året runt för allmänheten utan inträdesavgift. Man skall dessutom komma ihåg att platsen som, sitt centrala läge till trots, nu är något av en avkrok inte kommer fortsätta vara det. När tunnelbanan i och med Alliansens beslut nu förlängs till Nacka kommer (T)–Kungsträdgården inte längre att vara en märkligt placerad slutstation utan ligga centralt på en kapacitetsstark linje som går från nordväst till sydöst. Det ger helt nya möjligheter för allmänheten att enkelt använda sig av all den kultur och vetenskap som finns, och kommer att finnas, på Blasieholmen och Skeppsholmen.

Med Stadsbyggnadsnämnden till Madrid

15 april, 2013

Här kommer skatteåterbäringen! En gång vart fjärde år åker stadsbyggnadsnämnden på resa för att studera stadsbyggnad i andra städer och se goda, och avskräckande, exempel på hur man bygger stad. I oktober åkte vi alltså på en tredagarsresa till Madrid. Jag tänkte att skattebetalarna kan vara intresserade att se vad de fick för pengarna. (Som inte var så väldigt många, för att hålla nere kostnaden åkte vi på lågpristid i en sardinburk från Iberia, kuvertkostnaden för middagen med ambassadören var 330 kronor. Vilket man inte ens får ett julbord för, om vi åt julbord i nämnden, vilket vi inte gör.)

Vi ankom till Madrid Barajas nybyggda Terminal 4:

Köpautomat för snittblommor, tja, varför inte?

Utanför Stadshuset pågick Röda Korset-insamling, med marschmusik från högtalare och uniformerad hedersvakt. Till vänster syns barfota danserskor med trumackompanjemang på gång att börja.

Exteriör och interiör på före detta huvudpostkontoret, nu Madrids stadshus. Tänk om vårt fantastiska huvudpostkontor också var öppet för allmänheten?

Vår guide på Pradomuséet: Rafael Moneo, som ritade utbyggnaden av Moderna Muséet på Skeppsholmen och tillbyggnaden av Pradomuséet. Till vänster på bilden stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius. Vakterna var övernitiska, när Moneo guidade oss i det gamla kloster han byggt in i muséet fick vi tillsägelse av en vakt, hade man en publik av fler än åtta personer måste man ta guidningen i hörlur. Han hade visserligen ritat huset, vi var enda gruppen i rummet och han talade inte speciellt starkt, men regler var regler.


Nya tillbyggnaden till Pradomuséet ses i mitten och till vänster.


Intressant byggt ”social housing”. Runt hela huset går balkonger som är täckta av jalusier med bambu som släpper igenom ljus. De olika hyresgästernas olika användning av dem ger ett ständigt skiftande liv åt fasaden.


Den gröna inramningen skulle göra den privata innergården mindre avskärmad från gatan. Det gick sådär.


Klatschiga färger, men hur blir det efter ett par års solblekning? Notera att fasaden går hela vägen upp över takterass och hissinstallationer. Området har många varierade fasader och uttryck, tyvär saknas service och handel så gott som helt så det blir inte stad, utan ett bostadsområde långt från centrumfunktionerna.


Idén var att spara på fotavtrycket och sticka av med en innergård uppe i luften i stället för på marken. Effekten blev ett blåshål och en trist förgårdsmark ingen vill ta ansvar för.


Torre Caja Madrid, med sina 250 meter är det det högsta av Cuatro Torres och Spaniens högsta hus.


Det ena av de före detta högsta husen i Madrid, vid Puerta de Europa. De är höga som Kista Science Tower, dvs hälften så höga som Torre Caja Madrid. För att imponeras borde man ha tittat på dem innan man såg Cuatro Torres (svårt å andra sidan, då dessa syns från motorvägen runtom hela staden)


Ett exempel på bankfinansierad kulturell/social verksamhet: CaixaForum Madrid. Fasaden från det gamla elverket finns kvar på muséet som är specialiserat på tillfälliga utställningar. På planen framför stod tidigare en bensinstation, nu är där ett litet torg med en vertikal trädgård med 250 olika sorters växter på väggen bredvid. Den gula maskinen är skyliften som trädgårdsarbetarna använder för att kunna klamra fast plantorna i väggen.


På den varma vägen från muséet till hotellet låg Cafeteria Cerveceria Rías Altas, med lagom rustik stämning. Ölen serverades i iskylda glas och med tillhörande rikliga och goda tapas, till det facila priset 2€20. Stället rekommenderas! (På övervåningen finns också en traditionell restaurang som vi dock aldrig var på)


Middag med svenska ambassadörsparet. Ambassadör Cecilia Julin till vänster, vice ordföranden i Stadsbyggnadsnämnden, Tomas Rudin (S), till höger.


Matadero, ett gammalt slakthusområde som gjorts om till kulturpark. Något liknande är på väg i Stockholm också, men det handlar inte om Slakthusområdet utan om Gasverksområdet.


Väldigt mycket har behållits av den gamla miljön, kostnadsskäl sammanföll med historiska och estetiska.


På besök vid Madrid Río. Det är ett enormt projekt där motorlederna längs floden grävts ned för att skapa en park, sex eller tio kilometer lång beroende på hur man mäter. Den blev klar alldeles nyss till en kostnad av fyra miljarder Euro(!) Den är riktigt fin dock, så man får hoppas de tyska skattebetalarna tycker de får valuta för pengarna.

Nedan syns en karta över del av parken. Madrid Río delades upp i 93 delprojekt, 56 bolag var med och byggde. För att få enhetlighet i projektet bestämdes att alla utsmyckningar skulle vara av granit eller aluminium.


Några kilometer bort tar parken slut, granit och aluminium var det ja. Här visas det senaste seklets historik över ett område i text och bild. Kan det vara en idé för Slussen när den blir klar?

Spanien är ju känt för sina tapas – smårätter – mycket är bra, annat är mindre bra. Så här går det när man gör som jag brukar och chansar för att de är kul att se vad det är man får:

Fyra friterade varmkorvar.

För övrigt visade sig stället i övrigt vara en dyr turistfälla, undvik alltså att äta i korsningen Calle Postas och Calle del Marqués Viudo de Pontejos, söder om Puerta del Sol.


Kompakt utegym i stål vid ett torg, ett alternativ till timmerstockarna vid motionsspåren här hemma. (Det finns hittills två utegym i metall i Stockholm, vid Kaknäs och vid Pålsundsparken.)

Intressant skyltning av restaurangnamn, ständigt skiftande utformning av bokstäver på bildskärmar. Kan passa i på vissa platser i Stockholm också.

Vi gick dock inte till den restaurangen utan till Bar Amor. En mycket bra tapasbar med bra miljö, bra mat och bra priser. Kocken fick välja vilka rätter det skulle bli, här är det lätt halstrad tonfisk.

Fler bilder från resan finns i öppna album på Facebook här och här.

Lämplig musik för att komma i spansk kulturstämning är till exempel denna:

spotify:track:4BYcWkI3ZyQrHlaqWKrdo0


%d bloggare gillar detta: