Posts Tagged ‘ådalen’

Om Ådalenmyterna

14 maj, 2016

Idag är det tioårsdagen av att Socialdemokraterna och LO kapade minnesdagen för de som dödades i Ådalen 14 maj 1931.

I gårdagens SvD stod en ovanligt absurd nyhet . Socialdemokraterna skall den 14 maj, på 75-årsdagen av ”Ådalshändelserna” 1931, högtidlighålla minnet av de fem som dödades av militärens kulor. Men vänsterpartiets och andra vänstergrupperingars representanter får inte vara med vid ceremonin. Plötsligt känner man en rätt skarp dunst av historieförfalskning.

Skotten i Ådalen blir precis som alla historiska händelser alltmer sammansatta ju närmare man ser på dem. Konflikten började när Graninge ville sänka pappersmassestuvarnas löner. Vild strejk utbröt. Strejkbrytare skeppades in och några av dem misshandlades. Militär kallades in för att skydda bruket i Lunde: och det var när en grupp om kanske tre tusen demonstranter efter ett möte arrangerat av Transport gav sig av mot bruket som konfrontationen ledde till fem döda och fem sårade. Det första skottet verkar ha avlossats då en militär tyckte sig se en demonstrant sikta mot en officer som fallit av sin häst. Ingen har dock kunnat bevisa att arbetarna var beväpnade, och ingen har heller kunnat bevisa motsatsen.

(Ola Larsmo i DN 060424, tidningen har gjort om sin websida och artikeln finns tyvärr inte kvar där.)

Detta är LO:s facebooksida idag. Fräckheten är makalös:

För när det begav sig stod inte LO på de (vilt) strejkandes sida, tvärtom.

Lars Anders Johansson gick igenom mytbildningen vid det förra ”jubiléet”, för fem år sedan:

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp mellan arbetare och arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Per T Ohlsson skrev bra om detta vid 80-årsminnet av Ådalen:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Vartefter den reformistiska socialdemokratins maktinnehav cementerades så tilläts den revolutionsromantiska falangen att skriva om historien. Fullt genomslag fick historierevisionismen dock först efter 1976, när Socialdemokratin förlorat makten och behövde en enande berättelse i kampen mot de borgerliga partierna, sann eller ej spelade ingen roll. När maktapparaten med monopolanspråk mötte revolutionsromantiken fick det märkliga effekter. Till exempel vid 75-årsminnet, då Socialdemokraterna och LO utestängde alla andra vänsterorganisationer från högtidlighållandet av årsdagen(!) Detta trots att de flesta döda inte var socialdemokrater. Av de som dödades var tre kommunister, en var syndikalist och en socialdemokrat.

Stig-Björn Ljunggren framhåller att den bild vi idag generellt har av skotten, med arbetarna i rollen som helt oskyldiga offer, formades av vänsterrörelsen på 60-talet.

– Det är då händelsen blir ett drama med bara hjältar bland demonstranterna som ställs mot onda militärer, säger han.

För verkligheten var sannerligen inte så svartvit. Att militär kommenderats ut på demonstrationsvägen berodde på att de strejkande dagen innan grovt misshandlat andra arbetare, som inte strejkade. De ”fredliga” demonstranterna hade dessutom skadat tio soldater och tjugo hästar. Ett stort demonstrationståg var på väg mot de arbetandes förläggning, hade de nått fram kunde det ha blivit ett blodbad. Lars Wilderäng har beskrivit vad som hände, liksom Fredrik Segerfeldt:

Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att visa upp dem för ”massorna” på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna.

Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här:

Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

Felet befälhavare Mesterton gjorde var att han inte insåg att det inte fungerade att skjuta varningsskott i marken framför demonstrationståget. Skotten rikoschetterade och träffade demonstranterna. Feltänkt, ja. En tragedi för de inblandade, ja. Mord, nej.

Ådalen gjorde att Socialdemokratin insåg vad våldsagitationen ledde till och de slog hårt ned på våldsförespråkarna i vänstern. För retoriskt bruk och behållandet av den inre friden så var det dock passande att vartefter tiden gick framställa de döda som offer för oprovocerat våld från (den borgerliga) överheten.

Att Ådalenhändelserna bestod i att fredliga arbetare oprovocerat besköts av krigiska militärer är bara en av myterna som uppstått. Den andra är att händelserna ledde till att svensk militär inte fick sättas in mot svenska civila, även den myten är genomfalsk. Ett reglemente, FAVO, som reglerade specifikt hur sådana insatser skulle genomföras fanns fram till 70-talet. Ett uttryckligt förbud mot att i Sverige använda trupp mot civila infördes inte i lag förrän 2006, men det har så många undantag att det i praktiken inte är något förbud alls.

Politiskt våld byggde inte välfärdssamhället

12 juni, 2013

Megafonen har sannerligen lyckats i sin uppsåt att göra sig till språkrör för ”folket i förorten” de behandlas med underdånig vördnad av media, Godmorgon, världen! gjorde ett stjärnögt idolreportage kliniskt fritt från kritiska frågor. Så när någon kritiskt ifrågasätter bevekelsegrunder och representativitet hos organisationen blir det lite dålig stämning.

Plakatvänsterns position nu är dels att det är ”irrelevant” att fördöma våldet, dels att våld är legitimt som metod. Hanne Kjöllers kunskaper i arbetarrörelsens historia visade förvisso luckor, men att hon har fel i detaljer betyder inte att poängen försvinner. Ja, arbetarrörelsen har historiskt sett inte alltid sagt nej till våld som metod. Det skall också sägas att det kan finnas skäl att använda våld som metod för förtryckta folk – men sedan den allmänna rösträttens införande i Sverige finns här inte längre några sådana skäl. Det våldets apologeter ”glömmer” är att arbetarrörelsens långa tillgång till makten kom efter att de tagit avstånd från våld som metod.

Samma vänster som gör sig lustig över Hanne Kjöllers historiekunskaper visar samtidigt sin egna fundamentala ignorans. Det är inte irrelevant att fördöma våldet. SAP blev fullt relevant först då de entydigt tog avstånd från våldet. Första gången de gjorde det ordentligt var 1917. Då bildade revolutionsförespråkarna ett eget parti: Kommunisterna. Vid valet 1928 samarbetade SAP i valkoalition med kommunisterna, men närmandet till våldsförespråkarna föll inte i god jord hos väljarna. Kosackvalet blev en katastrof för SAP. Viss revolutionsromantik och hyllande av direkt aktion fanns dock kvar, men händelserna i Ådalen 1931 ledde till att partiet slutligen satte ned foten. Våldsretoriken hade visat vad den ledde till: bara elände. Dörren som stått lite på glänt slängdes igen och låstes av LO och partiledningen med Per Albin Hansson i spetsen.

Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.

Då, först då, började arbetarrörelsens skördetid. Per T Ohlsson har i Sydsvenskan skrivit utmärkt om SAP:s avgörande vägval:

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

I ETC påpekar Alejandro Leiva Wenger att Kjöller inte varit helt stringent i sin argumentering, hon har inte haft koll på alla sina fakta. Det har han rätt i, men då kanske han skulle försöka vara stringent själv. Att påstå att de som ockuperade Röda korsets lokaler i Husby i två veckor inte var ockupanter utan ”gäster”, med argumentet att polisen inte tillkallades för att slänga ut dem, är mer än lovligt naivt. ALW kritiserar detaljer i Kjöllers historieskrivning men undviker kärnpunkten: Att Megafonen vägrar att ta avstånd från våldet som metod.

Ett hopp hos frasradikalerna på Aftonbladet Kultur tändes i skenet från de brinnande bilarna. Men de revolutionsromantiker som med fuktig blick hoppades på ett uppror som skulle störta det nuvarande samhället i gruset blev åter besvikna. Det blev ingen revolution nu heller, för folket stöder inte stenar mot brandkåren. Folket vill inte se bibliotekets fönster krossas och hemtjänstens och grönsakshandlarens bilar eldas upp.

I en debattartikel i Aftonbladet i måndags fortsätter ”Megafonen” (inga namn fanns under artikeln) att gå som katten kring het gröt:

Ledande frågor kan inte besvaras på ett sätt som gör verkligheten rättvisa. Fördömer ni våldet? Fördömer ni våldet?

Och den raka enkla frågan ”fördömer ni våldet?” är förvisso inte bara rak, den är också ledande. För den som gör anspråk på att påverka det demokratiska samhällets val och prioriteringar finns det nämligen bara ett giltigt svar. Det svaret är ”Ja”. Inte ”Pass”. Inte ”Nej”. Skall ett tillägg göras finns det också bara ett som är giltigt. Det är inte ”men” utan ”och”.

”Det är inte så enkelt” är Megafonens mantra. Jo, precis så enkelt är det. Det går alldeles utmärkt att fördöma våldet samtidigt som man fördömer det som man ser som våldets orsaker. Svaret ”Ja, och” var det som gjorde Socialdemokraterna till den dominerande politiska kraften i Sverige i över 70 år. Att den första av de valförluster som till slut skulle bryta partiets hegemoni kom efter partiets radikalisering var ingen slump.

Megafonen avslutar artikeln med att för en gångs skull faktiskt tala om vad de vill, och programmet är till förväxling likt Rättvisepartiet Socialisternas. Vilket ju är helt i sin ordning att propagera och arbeta för, det är metoderna som är felet.

Och legitimerar man våld med ”självförsvar” skall man inte bli förvånad om andra också gör det. Ironimetern slog i taket när Megafonen fördömde tillresta våldsverkare som kommit för att enligt egen åsikt ”försvara” ”sin” förort mot ”de” som ”hotar” den. Hur var det, var det inte så att utanförskapet gav fribiljett till sådant? Megafonen klagade nu på att polisen i Tumba inte ingrep. Det var ju, intressant… Läser man expolänken i artikeln ser man dock att polisen, trots Megafonens påståenden om att inget gjordes, faktiskt grep 20 våldsverkare. Tyvärr efter att de hunnit ställa till elände, men det är precis så polisen jobbar vid upplopp, likadant i Göteborg som i Husby som i Tumba.

Fast det är ju inte alltid så lätt att hålla på principerna när man själv hamnar i andra änden… Som Lena Nymans rollfigur Frida sa i ”Släpp fångarne loss, det är vår!” när hon och hennes vän själva drabbats av inbrott: ”Nu är poliserna nödiga!”


%d bloggare gillar detta: