Internationella mansdagen, vad är den bra för?

Med anledning av Internationella mansdagen har jag skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle:

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga.  […]

Ett barn som föds i ett (olikkönat) samboförhållande förutsätts i dag inte automatiskt vara barn till mannen i förhållandet, det krävs en särskild utredning och papperspåskrift för detta. Vill mannen ha vårdnaden om sitt eget barn i samboförhållandet måste han dessutom lämna i en ansökan för det. Systemet bör ändras, vid konstaterat faderskap i ett samboförhållande bör delad vårdnad vara grundregel.

Läs hela artikeln här.

I ämnet rekommenderar jag också en artikel i The Telegraph:

So let’s get two things clear from the start. Firstly anyone who tells you that “everyday is International Men’s Day” is not a comic genius, we’ve heard it a million times before. Secondly, when 13 men a day suicide in the UK; when boys underperform girls at every stage of education; when one in five men die before the age of 65; when men are the main victims of both men’s violence and women’s violence; when dads of all backgrounds face a range of challenges from juggling work and family, to staying in their children’s lives if they are separated; and when the majority of the homeless, imprisoned and long-term unemployed are men, everyday is not International Men’s Day.

I min artikel skriver jag om den svenska skolans nedvärdering av pojkar, 

Genom att försöka pressa in alla elever i en och samma genusmall skapar vi i själva verket en skola som är motsatsen till jämlik.

En skola som inte förmår anpassa sig efter elevernas inneboende förutsättningar kan aldrig bli den språngbräda inför ett fortsatt lyckat och framgångsrikt liv som skolan är tänkt att vara.

Pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan är ett problem som inte bara innebär personligt lidande och risk för utanförskap. Det är också en samhällsekonomisk förlust och ett problem som är värt att tas på största allvar.

Jag har också själv flera gånger bloggat om detta, till exempel i våras:

Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

[uppdatering: Pernilla Alexandersson på Add Gender skriver:

På Add Gender, där jag är vd och normingenjör, har vi belyst internationella mansdagen sedan många år tillbaka. I början var det i stort sett inte många andra i Sverige som brydde sig. Idag ser jag till min förvåning att det blivit en dag då vi gemensamt hånar män i grupp. Och lyfter fram män som förövare och kvinnor som offer. När vi egentligen vill ha ett samtal om att både män och kvinnor är både offer och förövare i ett ojämlikt samhälle.

Och Internationella mansdagens webbplats finns här.]

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: