Det är skillnad på demokrater och antidemokrater

Efter gårdagens Uppdrag Granskning om det vänsterextrema våldet och dess medlöpare i akademi och media kom det förväntade svaret från kultursidorna: Som väntat riktades upprördheten mot våldet, från högerextremismen alltså, bannstrålar riktades också mot Uppdrag Granskning och Janne Josefsson för att de överhuvud taget dristade sig att nämna våldet från vänsterextrema ens samma år som våldet från högerextrema. Till slut kom också pliktskyldiga fördömanden av de vänsterextremas våld, men problemet syntes mer vara att det var jobbigt för frasradikalerna på kultursidorna att ständigt försvara det än att det skulle vara fel med politiskt våld i sig.

Först ut i går kväll var Malin Ullgren på DN Kultur. Hon ansåg att våldet från höger var väsensskilt från våldet från vänster eftersom det förra

innebär en ideologisk inriktning på hat – ett hat som i stort sett riktas mot alla som inte är vita, konservativa kristna män.

Men vad Ullgren missar är att hennes beskrivning passar lika bra, om inte bättre, in på extremvänstern än på extremhögern: För det finns knappt någon som går trygg för hotet, hatet och våldet från AFA och RF. När liberaler jämställs med nazister, när kvinnor i Ung Vänster hotas, när Polisen utmålas som nazimedlöpare, när myndighetspersoner angrips i sina hem, när LO stämplas som klassförrädare, då är det inte många kvar.

Kultursidorna älskar att måla upp ett Europa där extremhögern håller på att ta över. Men det är tack och lov en falsk bild, Gyllene Gryning och Jobbik är genuint otrevliga rörelser, men de behärskar inte kontinenten, inte ens sina egna länder. Och enligt Säpo är i Sverige, och det är där vi befinner oss, det högerextrema våldet främst ett hot mot enskilda personer, det systematiska hotet mot demokratin står vänsterextremismen för.

Att vit-makt-våldet ”bara” drabbar enskilda hindrar dock inte mig, och den demokratiska högern, från att fördöma våld från båda sidor. Ullgren fördömer, efter många piruetter, våld som politisk metod, men hennes avståndstagande är fullt av brasklappar, hennes problem med vänstervåldet är inte främst att det är våld som hotar det demokratiska systemet, utan att det är våld som riskerar drabba den demokratiska vänsterns trovärdighet.

Men varför gör den då det? För att den demokratiska vänstern själv slutat hålla rågången fri! Det finns ett mycket lätt sätt för vänstern att behålla sin demokratiska trovärdighet: Fördöm våld som politisk metod i Sverige. (Jag har förstått att det kan vara att begära för mycket, så det går också att vara tyst om saken och bara låta bli att ursäkta politiskt våld. bara lugn, jag kommer inte att anklaga den som tiger för att samtycka).

Det bruna och det röda våldet är närmare släkt än kulturvänstern vill erkänna. När Hitler och Stalin startade Andra världskriget genom att anfalla Polen hade det socialistiska Sovjet redan hunnit mörda miljoner för att de hade ”fel” åsikt eller ”fel” ursprung. Rekordet för att döda i ideologins namn innehas i absoluta tal av det kommunistiska Kina och i relativa tal av det kommunistiska Kambodja.

Den autonoma vänsterns kamp är inte den demokratiska vänsterns kamp, det finns ingen anledning för demokratisk vänster att mumla och viska av någon slags ”solidaritet för saken”. Revolutionsromantikerna på vänstersidan kanske ursäktar våldet från vänster i tron att de är säkra för att de befinner sig på ”rätt” sida. Då bör de tänka om. I varje stat där socialismen kommit till makt med våld har den utövats med våld. När de ”uppenbara klassfienderna” tagit slut och Paradiset ännu inte infunnit sig vänder sig terrorn inåt. Revolutionen tenderar som bekant att äta sina egna barn, det spelar ingen roll hur lojal man bedyrar att man är mot makten, Moskva- och Pragrättegångarna visar att ingen är säker.

Vänstern i Sverige nådde sitt avgörande politiska inflytande först efter att de fullständigt tagit avstånd från våldet som politisk metod, det verkar som den lektionen är bortglömd i stora delar. Som Per T Ohlsson konstaterade efter förra valet, vid årsminnet av händelserna i Ådalen 1931:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: