Genusfotografen har ibland sina poänger, men hen har med tiden visat en obehaglig tendens att läsa in våldtäkt och pedofili i varenda avklädd reklambild. Therese Bohman tröttnade på det och skrev i Expressen:
Den amerikanska klädkedjan American Apparel har orsakat upprördhet igen, den här gången med en reklambild för en kort kjol: en tjej, fotograferad bakifrån, böjer sig framåt så att hennes trosor syns under kjolen. Reaktionerna på Twitter har varit så starka att bilden blivit nyhet i flera tidningar. I en intervju i Resumé säger Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson, som tidigare utnämnt företaget till Årets sexist på sin blogg: ”Det här är en jävligt grov bild. Den känns nästan som en våldsam markering. Jag vill inte ens se det där. Det ser ut som en flicka som tvingats vända sig om och böja sig fram.”
Vad det är i bilden som signalerar våld eller tvång är helt obegripligt för mig.
Att den är sexuell råder det ingen tvekan om. Men att förutsätta att en bild som skildrar en kvinna i en sexuell situation automatiskt implicerar hot om våld eller tvång – vad är det för syn på kvinnlig sexualitet? I sin iver att förklara hur förkastlig bilden är glömmer dess kritiker att man därmed säger något annat: att ingen tjej skulle stå så där frivilligt. Eller att ingen tjej skulle kunna tycka att det är en sexig bild.
Susanna Pettersson kände likadant
Det är ibland verkligt hårresande att läsa Gunnarssons infantiliserande och föraktfulla ord om kvinnorna han betraktar – som när han kommenterar ytterligare en reklambild från American Apparel föreställandes en ung kvinna iklädd body och knästrumpor som sitter bakåtlutad i ett fönster med ena benet uppsträckt i luften, kaxig blick in i kameran och en vattenflaska i handen:
Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska i väntan på att bli nattad av något ådrigt.
Eller när han under en bild på en annan American Apparel-kvinna i liknande klädsel som stöder sig på armbågarna på en säng samtidigt som hon blåser en tuggummibubbla, skriver:
För ung för att förstå vad som hänt eller för att göra motstånd när det händer igen
Det finns något djupt obehagligt i Tomas Gunnarssons bildanalyser. De utgår alltid ifrån att kvinnan som avbildas är ett offer, en passiviserad och förslavad ömklig liten flickunge som tvingats till förnedringen av att sexualiseras av otäcka män som sannolikt är både barnarövare och hallickar. En kvinna kan i Gunnarssons värld inte slicka sig om läpparna eller puta med rumpan av den enkla anledningen att hon vill uttrycka sig som en sexuell varelse – det är alltid ett uttryck för ”den manliga sexualiserande blicken [som har] genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag”.
Gunnarsson berövar gång på gång kvinnor agens i sina, i mitt tycke, rent sexualfientliga bildtolkningar. Den givna premissen är att kvinnor aldrig skulle kunna välja dessa sexuella uttryck själva. Ingen kvinna skulle självmant krypa över ett bord med suktande blick eller bita sig i fingret som en provokativ lustdrypande come-hither-gest på bild. Det är en manlig och förtryckande blick, eller med Gunnarssons egna ord ”patriarkatets våldsamma gisslantagning av kvinnobilden”.
[…]
Jag vet i alla fall vems blick jag tycker är obehaglig.
Det finns stora problem med sexism i samhället och i media, men att likställa sexighet med sexism, att läsa in pedofila fantasier bakom varje avklädd modebild, att implicera att ingen kvinna frivilligt beter sig trånande eller utmanande leder ingen vart.
Jag har skrivit förut om dålig reklam och bra hantering av sexism:
På The Hawkeye Initiative berättade en gästbloggare historien om dataspelsföretaget där hon arbetar. Arbetet och arbetskamraterna var toppen, det var bara det att VD:n gillade att hänga bilder på lättlädda damer på väggarna. Speciellt en stor bild som dominerade kontoret. Det där med sexism i dataspelsvärlden kan sägas mycket om, och det här var inte ett av de värre exemplen, men det var ändå inte alla som uppskattade bilden eftersom den var en illustration av problemet med hur starka kvinnor beskrivs i serie- och dataspelskulturen (fantasilösheten gäller dock inte bara de kvinnliga hjältarna). Lösningen blev att engagera en av de andra anställda att göra en motsvarande manlig bild:
Ruby Underboob och Brosie the Riveter, tillsammans till sist. Huvudskyddsombudet har dock fortfarande ett och annat att anmärka på.
Det är så här det skall göras, med humor och med samma mynt. Notera att den lättklädde hunken inte heller försöker se ut som ett sexobjekt för män och kvinnor som gillar kvinnor, utan som ett sexobjekt för kvinnor och män som gillar män. Projekt som ”men posing like women” är däremot inte samma mynt. Ja, det ser jättekonstigt ut att avbilda män typiskt ”stereotypiskt kvinnligt”. Precis som det ser jättekonstigt ut att avbilda kvinnor i Super Mario-mustasch. Men vad skall vi, egentligen, dra för slutsats av det?
Reklamen ja, Det är skillnad på olika produkter, gäller det (under)kläder, hudkrämer eller parfymer så tycker jag man kan visa nästan hur mycket hud som helst utan att det behöver bli fel, det beror på hur det görs. Och det är ju ingen naturlag att det bara behöver vara kvinnor som är lättklädda. Så här gjorde Yves Saint Laurent reklam för sin Pour Homme 1971:
Bild: Vogue
Slutsats: Gärna avklätt och sexigt, något för såväl kvinnor som män, straighta som hbtq, att titta på. Men inte fantasilöst, och inte där det skär sig med produkten.
No size fits all 