Döden på spåren

1970 dödades 58(!) barn under fem års ålder i vägtrafiken i Sverige. 2012 hade dödssiffran gått ned till 1 (ett). För vuxna har dödssiffran under samma period fallit med fyra femtedelar under samma period, samtidigt som antalet körda kilometer fördubblats. Tack vare säkrare vägar, säkrare bilar, lagstiftning och ändrade attityder har dödsfallen och de svåra skadorna på de svenska vägarna fallit drastiskt de senaste decennierna. Samma goda utveckling har vi inte sett på spåren, samtidigt som trafiken har ökat har antalet dödade passagerare minskat, men antalet påkörda är fortfarande förfärande högt. Det är tydligt att det behövs information om hur farligt det är att vistas på spåren och det behövs också tekniska lösningar på olycksdrabbade ställen. Många av olyckorna är i själva verket självmord. Det innebär inte att de också kan förhindras, med bättre skydd. Eva Cooper skriver om det i Hudiksvalls Tidning:

Då studier visar att mellan 80 och 90 procent av dem som gjort ett allvarligt självmordsförsök och blivit hindrade, aldrig gör ett nytt försök, kommer förhoppningsvis bland annat stängslen minska tragedierna.

Ett sätt att bygga bort riskerna för både olyckor och självmordsförsök i tunnelbanan är att uppföra glasväggar mellan plattform och spår, med dörrar som öppnas när tåget stannat. Det finns i många städer utomlands och fungerar utmärkt. Det är då svårare med vanliga järnvägen:

Men räcker stängslen för att hindra folks dumhet? Någon annan förklaring kan inte finnas till att lokförarna märker att allt fler personer genar över spårområdet. Allt för att vinna, vadå – några sekunder? Tågvärden Mikaela berättar om hur hon sett en pappa trycka sin barnvagn under bommarna och gick över två spår med sitt barn. Vuxna personer som alltså lär sina barn att gena över spåren. Det verkar som om folk inte förstår att ett tåg faktiskt går på en räls och därmed inte kan väja för till exempel en barnvagn.

När jag skall gå till tunnelbanan passerar jag på vägen järnvägsövergången vid Solvalla. Bommarna är ofta nere, och eftersom sensorerna sitter på andra sidan pendeltågsstationen i Spånga innebär det att om det är ett pendeltåg som kommer från det hållet måste man vänta på att tåget stannar och startar igen. Ibland kan bommarna vara nere i tio minuter eftersom det är nya tåg på väg innan bommarna hunnit gå upp igen. Det är mycket vanligt att folk genar under bommarna, så vanligt att det under förra året stod ett vaktbolag och bevakade där i flera månader för att se till att ingen gick över när bommarna var nedfällda.

Onödigt och dyrt pekpinneviftande? När man hört P1 Reportage om lokförare som berättar om hur det känns att köra på folk tycker man inte det. I marschfart tillryggalägger ett tåg 250 meter på fyra sekunder. När du tittar upp ser du det inte, när du tittar upp igen är det tio meter från dig. Tåget kan inte väja och det tar en kilometer att få stopp på det när man slår på nödbromsarna. Så, ha respekt för spåren, ha respekt för ditt eget liv och för lokförarnas.

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: