Skall någon be om ursäkt och i så fall vem och för vad?

Förra gången drevet gick mot Moderaternas påstådda icke-ogillande av Apartheid skrev jag om det på SvD Brännpunkt.

Den som säger att Moderaterna var för apartheid säger också att Ingvar Carlsson och likaledes sanktionskritiske Metallordföranden Leif Blomberg var för apartheid, ja, att den socialdemokratiska partilinjen var för apartheid. Moderaternas hållning emot ensidiga svenska handelssanktioner hade samma ursprung som Socialdemokraternas. Principiellt: Det stred mot internationella avtal och vår neutralitetsdoktrin. Pragmatiskt: Ingenting pekade på att det skulle hjälpa dem det påstod sig hjälpa, däremot skulle det med säkerhet skada både svenska företag och deras lokalanställda.

Kritiken mot det omänskliga sydafrikanska systemet – ett av många omänskliga system i dåtidens värld – sköttes och skulle skötas genom diplomati, opinionsbildning och kontakter, inte isolering.

Mot dessa principer ställdes det känslosamma kravet att “göra något”. En mycket framgångsrik kampanj drevs mot alla som inte ville använda sig av just bojkotten som medel mot apartheidregimen. Den åtföljande utfulningen av de som höll på internationell rätt nötte till slut ned det socialdemokratiska motståndet och partiet vek sig. Undénlinjen – som innebar att Sverige inte skulle fatta ensidiga bojkottbeslut – hade förlorat.

Det finns flera sätt att lösa problem med främmande länder, bojkotten är ett av de sämre. Den kan förvisso vara ett användbart köttben att slänga till en inhemsk opinion, långt från det land det handlar om. Men den har ett historiskt sett uselt track-record för att lösa faktiska problem och drabbar ofta de befolkningar den påstås hjälpa samtidigt som den stärker härskarna. Därför används bojkotter mycket sparsamt nuförtiden, det handlar numer oftast om varuembargon och om ekonomiska sanktioner riktade direkt mot makthavarnas egna personer.

Den här gången är jag tack och lov inte lika ensam. Bo Lundgren och Carl Bildt har bemött anklagelserna liksom Gunnar Hökmark. På sin blogg gör han en utmärkt genomgång av historien och konstaterar att Ohly och Linderborg inget lärt av Mandelas storhet: att han försonades med sina motståndare och tog avstånd från våld som metod.

I Aftonbladet håller Lena Mellin inte med sin ledar- eller kulturredaktion:

Historien är inte alltid den vi tror att den var. Diskussionen om handelsbojkotten mot Sydafrika rymde många dimensioner. Det var också ifrågasatt om bojkott var det mest effektiva sättet att motarbeta apartheidregimen.
Eftersom ingen utvärdering gjordes blir historien oss svaret skyldig. Också på den punkten.

Såväl Smålandsposten som Borås Tidning konstaterar att om Fredrik Reinfeldt bör be om ursäkt bör Stefan Löfven också göra det. De tycker inte att någon av dem har anledning att göra det i det här fallet.

I debatten låter det som att sanktionerna var något som självklart ledde till demokratins införande i Sydafrika. Men sanningen är att juryn är fortfarande ute när det gäller om de ekonomiska sanktionerna verkligen påskyndade apartheids fall. Sydafrikakännaren Tor Billgren skrev i samband med debatten vid Thatchers död i våras:

I

All afrikansk 70- och 80-talshistoria måste ses i ljuset av Kalla Kriget (precis som att man också måste ta hänsyn till kolonialismen och de före detta kolonialmakternas strävan att skydda sina intressen i sina gamla kolonier). Afrika var en spelplan för stormakternas maktambitioner och de afrikanska ländernas nyvunna eller hett eftertraktade självständighet utnyttjades av båda sidor. Att ta ett politiskt utspel ur sin Kalla Krigs-kontext och bedöma det utifrån dagens politiska verklighet är lika meningslöst som billigt.

II

Att vara skeptisk mot ANC är inte samma sak som att vara för apartheid. Det fanns på 70- och 80-talet gott om skäl att misstro ANC. Rörelsen hade starka band till Sovjetunionen och dess ledarskap utgjordes till stor del av Sydafrikas kommunistparti (SACP). Runt om i Afrika hade länder som Zambia, Tanzania, Angola och Moçambique efter självständigheten utvecklats till socialistiska eller kommunistiska enpartistater och ANC:s politik låg i liknande riktning. Dessutom ville de uppnå detta med krig mot Afrikas bäst beväpnade armé. Att vara skeptisk mot detta var inte samma sak som att förespråka förtryck av svarta. Kritik mot ANC bottnade inte per automatik i rasism, utan kunde lika gärna vila på demokratiska principer. ANC var mer än en hudfärg.

III

Det rådde kommunistskräck i ”det vita” Sydafrika. Det viktigaste i förhandlingarna inför Nelson Mandelas frigivning var inte att han skulle ta avstånd från ANC:s väpnade kamp, utan att han skulle garantera att han inte var kommunist. Det var också först efter att Berlinmuren fallit och hotet från Sovjet därmed decimerats, som F.W. De Klerk tog steget och förkunnade att Mandela skulle släppas. Visst kan man se detta som en läglig förevändning från apartheidregimens sida, men mot bakgrund av den rådande kommunistskräcken är det helt logiskt att se murens fall som en avgörande faktor.

IV

Att vara motståndare till sanktionerna mot Sydafrika innebar inte per automatik att man stödde apartheidregimen. Inkatha, som var den största politiska rörelsen inne i Sydafrika under 70- och 80-talet, var emot sanktioner, bland annat för att de drabbade de redan förtryckta svarta arbetarna.

(Försvarar han Thatcher? Då måste han vara ett högertroll! Säger någon kanske. Då kan någon läsa denna artikel av Henning Mankell: Få politiker gjorde så mycket mot apartheid som Thatcher. The Guardian är inte heller kända för sitt Thatcherkramande.)

Som tonläget är från delar av vänstern skulle man kunnat tro att en moderat utrikesminister på besök i Sydafrika på 80-talet förklarat för de svarta att Apartheidregimen var deras lagliga herrar. Eller att Moderaternas hus i Gamla Stan köptes in för pengar de fått i partibidrag av sydafrikanska Nationalistpartiet?

Visst nej, så var det inte, det var ju en utrikesminister från Carina Häggs parti på besök i Baltikum 1989 som sa till balterna att de inte var ockuperade. Det var partiet Lars Ohly varit partiledare för som fick sitt partihögkvarter finansierat av Sovjetiska Kommunistpartiet…

Det är svårt att säga vad som var det viktigaste för att apartheid skulle falla. Det ligger nog mycket i Ingvar Carlssons ord som statsminister sommaren 1986:

”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav”.

Det man inte alls kan säga med självklarhet är att Sveriges ensidiga och folkrättsstridiga sanktioner hjälpte. Motståndet mot apartheid kom inte bara utifrån, det fanns inom breda lager i Sydafrika, ja, även hos de vita. Det som sved mest hos sydafrikanerna med makt att förändra var knappast de ekonomiska sanktionerna utan att landet inte fick delta i internationella sportturneringar. Och ANC:s styrka var mer ett hinder än en tillgång för en övergång till ett demokratiskt Sydafrika eftersom förbundet var så dominerat av förespråkare för totalitär vänster. De sågs helt enkelt som omöjliga att förhandla med, även av många som avskydde apartheidsystemet. Man kan konstatera att det helt avgörande för Mandelas frigivning var att Sovjetsystemet brutit samman och därmed inte längre utgjorde ett reellt hot. Efter frigivandet tog Mandela avstånd från våld och verkade för försoning och mot ANC:s anspråk på maktmonopol. Att Sydafrika klarat sig så bra som det gjort är i princip hans egen förtjänst.

Problemet med hur världssamfundet skall bemöta omänskliga regimer kvarstår, det råder ju ingen brist på dem idag. Mandelas död hade kunnat vara ett bra tillfälle att ha en debatt om vilka påtryckningsmedel som faktiskt hjälper. Var Sydafrikasanktionerna verkligen effektiva och i så fall hur? Var de undantaget som bekräftar regeln att generella sanktioner inte fungerar?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Ty detta tilldrar sig i ett land där den offentliga debatten av princip aldrig handlar om att komma framåt och gemensamt bli klokare.

Etiketter: , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: