Ur procentfixeringen i elden

Norrköpings Tidningar refererar den nyliga interpellationsdebatten i Riksdagen där försvarsminister Karin Enström försökte förklara varför kraven på brandmän sänkts för att kunna öka andelen kvinnor i yrket. Det gick sådär:

Det var nog många som häpnade över de svar som Enström levererade. Eller inte levererade – för det var tyvärr mest politiskt korrekta floskler som hon hade till svar på frågorna.

Brandmansyrket är ett av de få yrken där säkerheten och de hårda kraven på intet sätt kan förhandlas bort till fördel för andra idéer. Detta eftersom det mest grundläggande för en brandman är att han eller hon klarar de hårt pressade situationer som är en del av yrket. Situationer som inte sällan handlar om liv eller död och där varenda sekund är viktig.

Trots detta så har kraven för att bli brandman på senare år sänkts. Det brukar hävdas att man inte har sänkt kraven för kvinnor, vilket i sak är korrekt.

Det man har gjort i stället är att ha sänkt kraven för båda kvinnor och män. Resultatet är enkelt att räkna ut.

Trots att försvarsministern tydligt sa att hon var medveten om detta så försökte hon ändå slingra sig förbi de svåra och raka frågorna som riktades mot henne. Hennes repliker bestod mer eller mindre av tomma ord, liknande detta: ”För mig så är det helt självklart att en jämställd räddningstjänst också blir en effektivare räddningstjänst”.

Då borde det väl inte vara så svårt att kunna förklara så att även andra förstår.

Det finns mängder av exempel på hur kvoteringsivern har tagit sig i uttryck. 2011 kvoterades en utbildad brandman vid namn Simon Wallmark bort från ett sommarjobb vid Södertörns brandförsvar, trots att han tidigare genomfört en välfungerande praktik där.

När han sökte jobbet fick han till svar att han inte var behörig att söka, eftersom de utlysta tjänsterna skulle gå till kvinnor eller sökande med invandrarbakgrund. Det visade sig att många av de som hade fått jobben saknade brandmansutbildning.

Listan kan göras hur lång som helst, men poängen framgår.

Att räddningstjänsten, på grund av politiska idéer, riskerar att bli sämre på att göra sin primära uppgift: rädda liv, är katastrofalt. Och det handlar naturligtvis inte om att kvinnor inte ska få bli brandmän, men de måste naturligtvis klara de krav som finns.

Att i jämställdhetens namn sänka kraven är farligt.

Det är häpnadsväckande att se den moderata försvarsministern stå och argumentera som om hon vore vänsterpartist, där jämställdshetsidéer är viktigare än allt annat, oavsett konsekvenser.

Extra märkligt är det att en regering som, på goda grunder, motsätter sig kvotering i bolagsstyrelser samtidigt inte ser några problem med kvotering till räddningstjänsten.

Ibland anförs utredningen ”Kvinnor som brandmän” från 1998 som argument för att sänka kraven i akt och mening att få in fler kvinnor, det är bara det att utredningen inte förespråkade det. Den kom fram till att, ja, kvinnor kan naturligtvis vara brandmän, men kraven skall vara hårda och lika för båda könen (Sammanfattande slutsatser och förslag till åtgärder, s 59 ff). Rekommendationen har dock inte hörsammats, för att få in fler kvinnor har kraven sänkts för alla.

Etiketter: , , , , ,

7 svar to “Ur procentfixeringen i elden”

  1. Stina Says:

    Du är inte trovärdig så länge som du inte också är emot kvoteringen av vårdnad och boende vid skilsmässor. Om du är emot kvotering låt då barn förbli hos sina mammor

    • hagwall Says:

      Bara en kan vara anställd som brandman på varje anställning. Däremot kan man vara flera på ett föräldraskap, det är till och med det normala.

      • Stina Says:

        Njä. Det normala är att föräldrarna delar upp arbetsuppgifterna mellan sig så att mamman tar hand om omsorgen för hem och barn medan mannen står för försörjningen.

  2. ADS Says:

    Stina, vad är det du tycker tyder på att det skulle vara bättre med att barn ”får” förbli hos sina mammor. Är det något man kan konstatera har väldigt dåliga effekter på barn så är det ju att växa upp med ensamstående mammor.

    Situationen där skiljer sig ju markant mot fysiska yrken där vi verkligen VET att det finns långt färre kvinnor än män som klarar av att till exempel bära en kropp på 90 kg + 20-30 kg utrustning.

  3. Stina Says:

    Vi VET att män är sämre föräldrar än kvinnor. Det finns inga dåliga effekter för barn att växa upp med en ensamstående mamma om man bortser från den ekonomiska utsattheten. Det får väldigt dåliga effekter att ständigt sakna pengar men det beror ju på att män är för snåla och egoistiska för att betala underhåll.

    • Tjipp Says:

      VET vi verkligen att män är sämre föräldrar? Har du någon källa? Hur mäter man graden av ”bra” för föräldraskap?

      Det finns dåliga effekter av att växa upp med en ensamstående mamma, jämfört med två föräldrar (t.ex. att man oftare hamnar i missbruk och oftare hoppar av skolan), men jag har inte sett några undersökningar som jämför ensamstående män och ensamstående kvinnor.

      Det låter som att du trollar i din sista mening.

  4. 100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan! | No size fits all Says:

    […] Ur procentfixeringen i elden […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: