Biståndsbyråkraterna, på vems Sida?

Sidas tidning OmVärlden rapporterar om interna konflikter inom organisationen. Den nya inriktningen av biståndspolitiken – målet är inte längre är att göra av med pengar utan att faktiskt göra bra saker – gillas inte av alla medarbetare. Många vägrar till och med att ens acceptera nyordningen.

Enligt Ramböll gav de intervjuade tjänstemännen en mycket dyster bild av arbetsklimatet på departementet. Många upplevde den politiska ledningen som alltför ”sträng, formalistisk och detaljinriktad”. Andra kände sig misstrodda och vissa använde till och med ord som ”misstänkt”. Den politiska ledningen har skapat en räddhågsen och tidvis uppgiven tjänstemannakår, enligt konsulterna. Det har gjort att tjänstemännen bara vill bidra med begränsade arbetsinsatser eftersom deras underlag ändå nagelfars och skrivs om av den politiska ledningen.

Den politiska ledningen själv gav däremot en helt annan lägesbild i intervjuerna med konsultbolaget. De upplevde att de tidvis inte kunde lita på tjänstemännens underlag och att de hade blivit ”uthängda” på grund av tjänstemännens inkonsekventa positioner. De sade sig inte kunna utesluta ”ett medvetet agerande från tjänstemännen i dessa frågor”.

Fredrik Segerfeldt kommenterar bråket:

Biståndsindustrin har under hela tiden Gunilla Carlsson varit minister bedrivit ett skyttegravskrig mot henne. Hon har setts som något som katten släpat in, som en utomstående som kommer och lägger sig i deras fina verksamhet. Som hade de något mandat att göra av med skattepengar bortom det demokratiska.

Gunilla Carlsson vet naturligtvis om detta, och har själv gett ammunition till den ömsesidiga misstänksamheten. Carlsson har ifrågasatt och ställt krav. Jag hade önskat att hon hade varit ännu tydligare och hade gått till botten med den omöjliga tanken på ett bistånd som leder till utveckling. Men Gunilla har nöjt sig med att kräva nolltolerans mot korruption, ökad öppenhet, minskad propaganda i Sverige och resultat för världens fattiga. Att det är kontroversiellt säger mer om biståndsindustrin än något annat.

Ivar Arpi kommenterar i SvD under rubriken enprocentsmål för bistånd leder till korruption:

Carlssons reformer har syftat till att öka transparensen och resultatinriktningen. Kanske är det denna kursomläggning som har fått tjänstemännen på UD att känna sig misstänkliggjorda av den politiska ledningen. Behagligare hade förstås varit att fortsätta som tidigare och bara ägna sig åt det ganska diffusa ”göra nytta”.

En företagsledning hade aldrig accepterat mångmiljardsatsningar utan noggrann uppföljning. Inte heller att underlydande vägrar samarbeta. Rambölls rapport visar tydligt att samarbetssituationen är ohållbar. Kanske är det dags att byta ut en del personer, eller i grunden omdana delar av organisationen, för att en förändring ska bli möjlig.

Mer läsning om bistånd och global utveckling från Fredrik Segerfeldt och andra finns i nyhetsbrevet ”Gör ingen skada” bland annat:

  • Norsk utvecklingsprofessor: ”Bistånd gör mer skada än nytta”.
  • Ny svensk avhandling: ”Bistånd leder till krig”.
  • Ny studie: ”Biståndsindustrin struntar i dåliga nyheter.”

Bistånd göder korruption och statliga byråkratier. Som med all annan politik är det faktiskt inte den goda tanken som räknas, utan utfallet. Vill vi verkligen hjälpa utvecklingsländerna öppnar vi våra gränser för handel och avskaffar EU:s ondskefulla jordbrukspolitik CAP.

Etiketter: , , , ,

Ett svar to “Biståndsbyråkraterna, på vems Sida?”

  1. 100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan! | No size fits all Says:

    […] Biståndsbyråkraterna, på vems Sida? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: