Den misslyckade meritokratin

Den gamla elitens ledstjärna var – i alla fall i högtidstalen – Noblesse oblige. Den nya nomenklaturans första budord är i stället Because I’m worth it.

I en artikel i New York Times skriver den konservative kolumnisten Ross Douthat om upprördheten kring Princetonalumnen Susan Patton. I ett brev uppmanade hon nämligen sina nutida studiesystrar att inrikta studieåren på att hitta en lämplig man att gifta sig med – det är den enskilt viktigaste faktorn för hög inkomst och status –  eftersom de aldrig igen kommer att ha ett sådant stort urval. Hon drog omgående på sig kritik för att vara en fiende till feminismen (kritikerna missade oftast att resonemanget faktiskt fungerar även för män) och till bildningsidealet.

Men Doudhat menar att Pattons största förräderi inte var mot kvinnosaken eller akademin utan mot den egna härskande klassen: Hon påminde nämligen allmänheten om (den i och för sig tämligen offentliga) hemligheten bakom deras makt. Den bygger inte på bättre förmåga, inte på bättre utbildning, utan på bättre kontakter.

Vägen till samhällstoppen har alltid varit lättare för en del grupper än för andra, men det har i västerlandet för det mesta varit möjligt, åtminstone för en fri man från en accepterad kultur, att nå riktigt högt genom begåvning och hårt arbete. Under perioder har adeln försökt stänga dörrarna men de har i långa loppet misslyckats. Efter andra världskriget har vi dock sett framväxten av en ny klass, lika övertygad om sin självklara rätt att styra som någonsin adeln var. Nu motiveras den inte med att man har rätt blod, utan att man har rätt examen.

Uppfattningen att man, för att kunna bli president i USA, måste ha gått på ett av de mest prestigefulla universiteten är stark. Den senaste presidenten som inte hade gjort det var Ronald Reagan, men hans typ av karriär blir alltmer ovanlig. Undervisningsmässigt skiljer Ivy League inte ut sig, det lärs inte ut mer kunskaper från katedern där än på mängder av andra universitet. Det som särskiljer är vilka som går där, vilka kontakter man får, vem man gifter sig med och startar företag ihop med.

I teorin är den meritokratiska vägen öppen för alla, i praktiken är den snitslad för den som har rätt föräldrar. Föräldrar som söker sig till varandra för att garantera sig själva och de kommande barnen en plats i den styrande eliten. Intagningen till skolorna gynnar inte den som har ett bra läshuvud utan den som från barnsben fått lära sig hur det komplicerade antagningssystemet fungerar:

The “holistic” approach to admissions, which privileges résumé-padding and extracurriculars over raw test scores or G.P.A.’s, has two major consequences: It enforces what looks suspiciously like de facto discrimination against Asian applicants with high SAT scores, while disadvantaging talented kids — often white and working class and geographically dispersed — who don’t grow up in elite enclaves with parents and friends who understand the system. The result is an upper class that looks superficially like America, but mostly reproduces the previous generation’s elite.

But don’t come out and say it! Next people will start wondering why the names in the U.S. News rankings change so little from decade to decade. Or why the American population gets bigger and bigger, but our richest universities admit the same size classes every year, Or why in a country of 300 million people and countless universities, we can’t seem to elect a president or nominate a Supreme Court justice who doesn’t have a Harvard or Yale degree.

No, it’s better for everyone when these questions aren’t asked too loudly. The days of noblesse oblige are long behind us, so our elite’s entire claim to legitimacy rests on theories of equal opportunity and upward mobility, and the promise that “merit” correlates with talents and deserts.

That the actual practice of meritocracy mostly involves a strenuous quest to avoid any kind of downward mobility, for oneself or for one’s kids, is something every upper-class American understands deep in his or her highly educated bones.

But really, Susan Patton, do we have to talk about it?

Likaledes konservative Ron Unz skriver om The Myth of American Meritocracy och konstaterar att även de extremt framgångsrika personer som gjort sig kända som college dropouts, som Bill Gates och Mark Zuckerberg, i själva verket haft enorm hjälp av sina år på Harvard:

In the last generation or two, the funnel of opportunity in American society has drastically narrowed, with a greater and greater proportion of our financial, media, business, and political elites being drawn from a relatively small number of our leading universities, together with their professional schools. The rise of a Henry Ford, from farm boy mechanic to world business tycoon, seems virtually impossible today, as even America’s most successful college dropouts such as Bill Gates and Mark Zuckerberg often turn out to be extremely well-connected former Harvard students. Indeed, the early success of Facebook was largely due to the powerful imprimatur it enjoyed from its exclusive availability first only at Harvard and later restricted to just the Ivy League.

Det är inte mycket bättre på vår sida Atlanten. En av de mest inflytelserika brittiska tänkarna på vänstersidan, Michael Young, myntade ordet ”meritokrati” i en bok 1958, ”The Rise of the Meritocracy”. 2001 beklagade han att så många missuppfattat den. Det var inte en instruktionsbok, det var en satir över det samhälle som blir följden av att ”kompetens” anses bero på vilka examina man har. Boken berättade hur den meritokratiska klassen blev mer och mer självbelåten och mer och mer inavlad tills resten av folket fick nog. Han såg vad som var på väg och fick rätt. Inriktningen på formella meriter har minskat möjligheten för de som inte redan tillhör den härskande klassen att komma dit. ”Den långa vägen” blir allt mer full av hinder.

To make the point it is worth comparing the Attlee and Blair cabinets. The two most influential members of the 1945 cabinet were Ernest Bevin, acclaimed as foreign secretary, and Herbert Morrison, acclaimed as lord president of the council and deputy prime minister.

Bevin left school at 11 to take a job as a farm boy, and was subsequently a kitchen boy, a grocer’s errand boy, a van boy, a tram conductor and a drayman before, at the age of 29, he became active locally in Bristol in the Dock Wharf, Riverside and General Labourers’ union.

Herbert Morrison was in many ways an even more significant figure, whose rise to prominence was not so much through the unions as through local government.

His first job was also as an errand boy and assistant in a grocer’s shop, from which he moved on to be a junior shop assistant and an early switchboard operator. He later became so influential as leader of the London county council partly because of his previous success as minister of transport in the 1929 Labour government.

He triumphed in the way Livingstone and Kiley hope to do now, by bringing all London’s fragmented tube service, buses and trams under one unified management and ownership in his London passenger transport board.

[…]

It is a sharp contrast with the Blair cabinet, largely filled as it is with members of the meritocracy.

In the new social environment, the rich and the powerful have been doing mighty well for themselves. They have been freed from the old kinds of criticism from people who had to be listened to. This once helped keep them in check – it has been the opposite under the Blair government.

The business meritocracy is in vogue. If meritocrats believe, as more and more of them are encouraged to, that their advancement comes from their own merits, they can feel they deserve whatever they can get.

They can be insufferably smug, much more so than the people who knew they had achieved advancement not on their own merit but because they were, as somebody’s son or daughter, the beneficiaries of nepotism. The newcomers can actually believe they have morality on their side.

Som sagt, den nya adeln, med en gränslös övertygelse om sin självklara rätt till köttgrytorna.

Det påminner mig om Lena Anderssons republikanska drapa i DN häromåret. Andersson hade helt missat tanken med den ärftliga tronföljden. Den infördes inte för att få den vid varje tillfälle mest lämpade, ingen inbillade sig det. Den infördes för att tillochmed en ganska medioker regent ändå var bättre än det kaos och den blodsutgjutelse som skulle bli effekten om det inte redan var alldeles klart vem som skulle bli ny regent när den gamla hade dött.

Idén med dagens monarki är inte att de kungliga skulle ha något överlägset blod utan just att de hamnat där på grund av slumpen. Den enda elitism jag ser är den som ständigt pyser fram hos mediaadeln. Vi, vi har minsann jobbat till oss våra positioner, se oss! vörda oss! Se inte den där som bara råkat bli född.

Men en snabb titt på vilka som är släkt med vem i media- och kultursvängen, inom näringslivet och i politiken visar att det inte alltid bara är talang och hårt arbete som införskaffat dem deras jobb. Den förhärskande idén om meritokrati, att den bäst lämpade för en position också skall ha den, är attraktiv. Det är i allmänhet något att sträva mot, i teorin. (Givet att vad som är ”bäst lämpad” inte alltid är så självklart enkelt att kodifiera)

Men, de som innehar positionerna vill naturligtvis inte släppa dem till några utifrån och de har fått ett kraftfullt verktyg, de har anpassat idén till att också gälla åt andra hållet: eftersom de har positionerna är det för att de faktiskt är de bäst lämpade… Ödmjukhet och självkritik är sannerligen ingen överflödsvara i dagens ledande samhällsskikt.

Fenomenet med självöverskattningen kan appliceras inom alla samhällssfärer. Inte minst inom finansvärlden. Eftersom de fått för sig att de bara har sin egen talang och sitt hårda arbete att tacka för sin framgång så är en vanlig inställning bland dagens bankbaroner att de inte är skyldiga någon något – allt de kan lägga beslag på har de också förtjänat. De gamla industrialisterna, väl medvetna om att en stor del av deras lycka bestod i att ha råkat ha rätt föräldrar, drev ofta stora projekt för att ge något tillbaka till det samhälle i vilket de fötts in i på en lycklig plats. De skulle aldrig bevilja sig själva de miljardbonusar vi sett de senaste decennierna.

Sådana som inbillar sig ha enbart sin egen talang och sitt eget överlägsna intellekt att tacka för sin position tenderar att bli mer extrema än de som inser att de har haft tur i livets lotteri och att deras upphöjelse också beror på fliten, och tilliten, hos de som är underställda dem. Och även om (och vi har alltför länge gått åt motsatt håll) utbildningssystemet och urvalssystemet skulle reformeras så att olika sorters talanger faktiskt fick visa vad de gick för hela vägen upp, även om vi fick den utopiska skolan som ser allas möjligheter, så skulle meritokratins inbyggda problem kvarstå: Idén att en position tillhör en person för att den har gjort sig personligen förtjänt av den, oberoende av samhället runtom. Inbyggt i själva idén om meritokratin finns en syn som närmar sig den nietzscheanska övermänniskans rätt att regera utan hänsyn till andra. Händelsevis just det som Lena Andersson anklagar monarkin för.

På det sättet är monarkin genom sin blotta existens en nyttig påminnelse om att mycket av det vi har beror på vem vi har råkat födas av. Och det är något vi bör tänka på. Mer ödmjukhet hos de lyckligt lottade och mindre övertygelse om deras egen överlägsenhet och rätt att bestämma över andra vore bra. Den sortens meritokrati som de svenska republikanerna förespråkar är sannerligen inget ideal. Fram tills vi har fått ett fullt fungerande utbildnings- och karriärvägssystem behövs en påminnelse om att de av oss som har det bra till stor del har försynen och omvärlden att tacka för lyckan. Och det behövs även då vi en dag har nått dit.

Therese Bohman har också skrivit om Anderssons kolumn:

Monarkin bygger inte på genetisk överlägsenhet utan på slumpmässighet. Man råkar födas till drottning liksom man råkar födas till allt. ”Det är det enda ämbete man föds till”, kan man invända – ja, jo, må så vara. Jag har aldrig haft några problem med detta bara.

Däremot har jag haft mycket att invända mot mycket annat man föds till: exempelvis privilegierad övre kulturmedelklass i Stockholms innerstad. Detta har jag funnit mycket mer upprörande.

Jag skulle dock aldrig hävda att detta privilegium (eller om man så vill: denna förbannelse) har med gener att göra. Det har med slumpmässighet att göra. […]

Så har jag tänkt många gånger. Hur vissa sfärer i samhället förvaltas av vissa grupper som inte av en slump kommer från hem med Svenskt Tenn-lampor… ja. Men grundförutsättningarna är en slump. Vem man föds till är en slump. Vilket är jätteorättvist, men det är så det är, för livet är jätteorättvist. […]

Att vi har ett kungahus är ju däremot ingen slump. Men jag krälar inte för kungahuset, som Lena Andersson skriver, liksom jag inte krälar för någon över huvud taget (om det nu inte råkar vara en situation då jag vill det – – ), jag krälar inte för människor med framgång inom områden där jag själv vill ha framgång (vilket alltså är något som ligger i en mycket mer realistisk nivå för mig att förhålla mig till, och eventuellt irritera mig på), trots att denna deras framgång alltså mycket väl kan vara resultatet av precis samma medfödda fördel som gör någon annan till drottning.

[uppdatering: Sanna Rayman rekommenderar denna text på SvD:s ledarblogg, trevligt!]

Etiketter: , , , ,

7 svar to “Den misslyckade meritokratin”

  1. Per Kjellén Says:

    Så du är inne på monarkin igen.

    Är vi verkligen oense om att statschefsämbetet är ett ämbete som är en del av en nations statsskick????

    För mig är det solklart att statschefsämbetet ingår i satsskicket. Eftersom statsskicket är demokratiskt så skall den politiska (partipolitiska) ledningen och den juridiska (princippolitiska) ledningen utses genom allmänna, regelbundna och hemliga val.

    Statschefsämbetet skall vara definierat i landets författning, kandidaterna måste vara lämpliga för ämbetet. Jag vill ha allmänna val. En del vill att riksdagen/parlamentet skall utse och genom internt val bekräfta nomineringen. Det ger inte statschefen ett mandat från medborgarna. Val av parlamentet ger däremot statschefen en ställning hen har att tacka den politiska valda församlingen för.

    I detta sammanhang vill jag gärna nämna, att vår Regeringsform bär alltför mycket spår av socialdemokraternas vurm för DDR. Titeln statschef är tilldelad kungen. Ämbetet statschef är till delad regeringschefen/talmannen/riksdagen, alltså de partipolitiska institutionerna. Det är förkastligt och helt obegripligt att ett parti som hyllat maktdelningsprincipen kan accepter.

  2. Malliga meritokrater | Ledarredaktionens blogg | SvD Says:

    […] Hagwall har skrivit en trevlig och intressant bloggpost betitlad Den misslyckade meritokratin. Den kan ni läsa tycker […]

  3. Tobias Wallin Says:

    Men det finns faktiskt – vad gäller samhällsposition – en urgammal kritik om att Socialdemokratin avskaffat ståndscirkulationen. Nu behandlar ju artikeln amerikanska förhållanden, men meritokrati är inte ens ett aktuellt tema i Sverige och kan inte heller vara det! Tvärtom! Meritokrat skulle kunna stjälpa hela samhället genom att någon faktiskt meriterad med stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet ifrågasätter svaga punkter i politiska överenskommelser och så vidare. Det är inte, och har knappast heller på länge varit viktigt att själv vara den bäst lämpade för en uppgift för att officiellt tilldelas den. Platsen tilldelas någon på andra grunder, som utseende, för att fylla en kvot eller som vederlag för andra tjänster. I praktiken löser någon annan med hjälp av antingen en dubbelanställning eller genom immateriell stöld de uppgifter som är galjonsfiguren övermäktiga.

  4. Tobias Wallin Says:

    Dessutom: Vad gäller Noblesse oblige är det väl ingen meritokratimedlem som har förmått avskaffa ´L’ancien Regime, om någon nu ens har försökt sedan de kommit upp sig. Det är snarare fråga om att handräckning vid vräkning av meritokrater är the white man´s burden.

  5. Bibbi Says:

    Tack för en välskriven och tänkvärd text.
    .
    Det finns dock en aspekt till av meritokratin (eller den falska meritokratin, för den delen). Synen på misslyckande.
    .
    I ett meritokratiskt system är det inte bara så att eliten tror att deras framgång beror på deras egna förträfflighet och hårda arbete. Fattiga (eller, de utan karriär) anses förtjäna sitt öde, de ses som lata, dumma i huvudet och odisciplinerade.
    .
    Det moderna PK samhället spär på detta förakt ytterligare. Medan mörkhyade/invandrare som är fattiga/utan karriär anses vara diskriminerade (ex skrönan om alla invandrade läkare och ingenjörer som kör taxi) så får fattiga vita ingen sådan sympati. Eftersom de anses enbart ha sig själva att skylla så hånas de friskt som ”white trash” eller, den svenska medieelitens favorit, ”lågt utbildade, arbetslösa män på landsbygden.”

  6. 100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan! | No size fits all Says:

    […] Den misslyckade meritokratin […]

  7. Jan Wiklund Says:

    Nåja, klasskillnader och privilegier är ett otyg alldeles oavsett om de är medfödda eller förvärvade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: