Rädsla och äckel som affärsidé

Det är sannerligen inte bara pedofiler som utnyttjar barn på nätet, barnporr används som murbräcka av företag och lobbyorganisationer för att driva igenom snart sagt vilken branschgynnande lagstiftning, censur, registrering och integritetsinskränkning som helst. För ett par år sedan användes det som argument när polisen försökte stänga ned the Pirate Bay. Men det är inte bara företag som ser sin chans att nå inflytande eller tjäna pengar på åtgärder som, i bästa fall, är verkningslösa mot de problem de påstår sig motverka, ofta rent skadliga.

En som gör sig ett namn och bra med pengar på att skrämma skolpersonal, föräldrar och barn är den självutnämnde internetanalytikern Mats Andersson. Hans företag Netscan drar in i runda slängar två miljoner om året på att göda människors rädsla för nätet. I dag ser jag att han lyckats sälja in sig som ”it-expert” hos Mitt i-tidningarna, gratis lokaltidningar som delas ut i Storstockholm med en sammanlagd upplaga på 900000 exemplar. Andersson skrattar hela vägen till banken.

Lina Ydrefelt skrev mycket kritiskt om Anderssons verksamhet för tre år sedan, hon var trött på att behöva röja upp efter den rädsla och misstänksamhet hos ungdomarna som spreds i hans spår :

Verkligt beklämmande blir det därför när public service legitimerar en av de aktörer som haft en av de mest framstående positionerna i skräckpropagandans spridande. Netscan, f d baserat I Malmö och numera placerat i Lund fortsätter att utan något finlir, teoretisk kontextualisering eller följande av forskningsresultat att resa runt i skolorna och ingjuta rädsla och skapa äckelkänslor hos unga flickor.

“Mats föreläsningar är en resa som går genom de flesta vanligaste ungdomssajterna. En upplevelse som både skrämmer förvånar och upprör. Ämnen som vi tar upp är bland annat svenska sajter som visar grovt våld och avrättningar, webcamsex, ungdomsprostitution, försäljning av droger samt mobbing över nätet (Netscan, 2006).

Så såg Netscans försäljningsargumentation ut under företagets tidiga år. Och då inleddes föreläsningarna med att Mats Andersson visade bilder på obskyra hemsidor utskrivna på overheadark (!) av t ex kvinnors rumpor fotade i smyg på stan. I dag är fasaden lite mer putsad. Men samma omoraliska verksamhet pågår för öppen ridå och återges inför väletablerade organisationer som Ecpat.

[…]

Mats Andersson var fritidschef i Trelleborgs kommun där han stötte på föräldrar som var bekymrade över kontakter mellan vuxna män och barn på Internet. Han valde då att starta ett företag och ge sig själv titeln Internetanalytiker. I en orolig tid som närmast kan beskrivas som präglad av moralpanik togs Netscan emot med öppna armar. En logga och en surfande privatperson räckte.

Sedan dess har Mats Andersson bidragit till att skapa ett tungt arbetsklimat framförallt för oss som arbetat med barn och unga i Skåne. Med oseriösa och starkt vinklade föreläsningar har han på skolor och i media byggt på den kommunikationsklyfta som finns mellan barn och vuxna vad gäller IT-frågor. Genom sina egna improviserade undersökningar på s k ungdomssajter skapar han ”fakta” kring hur farligt Internet är och hur många tusentals män som jagar ”våra barn”.

Mats Andersson driver ett enmans-medborgargarde på nätet där han utger sig för att vara minderårig, söker upp ”förövare” och utdömer straff genom att på eget bevåg, i sitt företags namn, söka upp s k pedofiler.

I Mats Anderssons retorik är nätet att likna vid en offentlig park där ”fula gubbar” står i varje hörn och öppet blottar sig för barn. I takt med att företaget expanderat har man filat lite på polityren och har inte samma extrema framtoning i media och på webben som tidigare.

Skräckpropaganda och motsatsparet oskuldsfulla barn – en mörk internetvärld befolkad av pedofiler finns dock kvar. Föreläsningsverksamheten gör också i dag samma skada som tidigare: En del barn och ungdomar tar med sig rädsla, äckel och misstänksamhet från Anderssons utbildningstillfällen. Men en väldigt stor grupp bygger också på sitt tidigare antagande: Vuxna fattar inte ett skit av nätkultur-världarna och därför måste man än hårdare slå dövörat till och avskärma sig från äldre generationers åsikter och erfarenheter.

Andreas Ekström på Sydsvenskan skrev om charlatanen 2011:

Du säger att du är aktiv på de 70–80 största ungdomssajterna i Sverige – kan du ange vilka de sajterna är?

– Javisst, det finns totalt 240 sajter ungefär, och jag kan ge dig listan, men jag vill inte se den publicerad. Jag vill heller inte ange någon sajt som särskilt bra eller dålig. Man kan råka lika illa ut på Bilddagboken som via MSN.

(Mats Andersson visar dock inte listan, inte när vi ses, och inte under tiden mellan intervju och publicering, trots upprepade påstötningar.)

Du berättar om nio fall av sexuellt utnyttjande via sajten Habbo, i samtliga fall ska offren vara pojkar födda år 2000, säger du i ditt föredrag. Finns det någon polisutredning där man kan läsa mer om det? Någon dom?
– Nej, ingen dom, och jag vill inte berätta vem hos polisen som har ärendet. Det är en känslig värld. Men jag kan be min kontakt hos polisen att höra av sig till dig.

(Det sker heller inte, och Sydsvenskan har inte kunnat bringa klarhet i om någon sådan utredning föreligger.)

[…]

Elza Dunkels är internetforskare vid Umeå universitet. Hon är bland dem som har svårt att ta Mats Andersson på allvar.
– Han har säkert ett gott syfte, och det är ett generellt problem i den här branschen. Personer som jag i egenskap av forskare tvingar kritisera för att de inte har på fötterna, de vill egentligen väl. Då blir jag den onda som kritiserar. Men Mats Andersson riskerar att skada mer än han hjälper, säger Elza Dunkels.

Hon fortsätter:
– Mats Andersson har hållit på länge men inte uppdaterat sig, det är mitt intryck. Ett exempel kan vara rådet ”använd inte din rätta identitet”, som många med honom ger. Men då måste man fråga sig hur det funkar i praktiken. Det är ju ett råd som inte är möjligt att följa på de flesta håll i dag! De största sajterna bygger på det sociala. På 90-talet trodde man att de här förövarna letade efter bilder de blev intresserade av, och sedan försökte hitta personen bakom. Något sådant fall har jag hittills inte stött på. Det handlar i stället om att folk umgås under sina rätta namn, även förövarna. Och så sker en tillvänjningsperiod innan ett övergrepp sker. Man skyddar sig alltså inte särskilt bra genom att vara anonym.

Elza Dunkels sammanfattar med att säga att Mats Andersson skrämmer föräldrar – som därför blir sämre föräldrar, eftersom de oroar sig för fel saker.

Elza Dunkels driver också en blogg om de här frågorna: Nätkulturer. Klyftan mellan föräldrar och barn/ungdomar som hon talar om skrev jag om för två veckor sedan: Filtrera inte bort föräldraskapet.

Etiketter: , , , ,

3 svar to “Rädsla och äckel som affärsidé”

  1. Stina Says:

    Tänk att fega personer som inte vågar stå för det de gör bara kan gapa ”moralpanik” i tron att de ska få kunna fortsätta.

  2. hagwall Says:

    Den enda här som är anonym och inte vågar stå för sina åsikter är du Stina. Vad försöker du säga? Vem fortsätter med vad?

  3. 100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan! | No size fits all Says:

    […] Rädsla och äckel som affärsidé […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: