Barnkonventionen, nja tack

Regeringen beslöt i veckan att utreda möjligheten att göra FN:s barnkonvention till svensk lag, utredaren skall vara klar om två år. Många debattörer är för, för visst låter det bra, vem kan vara emot att Barnkonventionen införs i svensk lag? Jag, till exempel, och Sanna Rayman, och juridikprofesor Mårten Schultz:

Unicef har fel. Att göra Barnkonventionen till lag är en dålig och farlig idé.

Eftersom tanken på ett införlivande av Barnkonventionen närmast kommit att bli synonymt med att vara snäll mot barn inser jag att redan denna inledning kan provocera. Jag vill därför tydligt framhålla att, nej, jag anser inte att övergrepp på barn är acceptabelt och att, ja, jag anser att det är en av statens viktigaste uppgifter att skydda de människor som behöver skyddet mest. Barn hör till denna kategori. Men att göra Barnkonventionen till lag främjar inte barnens intressen.

Tvärtom. Den främsta invändningen mot att göra Barnkonventionen till svensk lag är inte att den då kan antas bli verkningslös utan att den kan få negativa effekter; negativa för rättssystemet och för skyddet för de mänskliga rättigheter som både barn och vuxna redan i dag i allmänhet (men inte alltid) har ett effektivt skydd för.

Barnkonventionen är nämligen inte, som till exempel Europakonventionen, en lista över vad barn har rätt att slippa, utan en lista vad barn har rätt att få. Ett system som vid första påseende ser bra ut, men inte alls är så självklart juridiskt, vem är det som skall ha ansvaret? Man kan dessutom fråga sig om det alltid är i barnets intresse att ”få” allt som räknas upp i Barnkonventionen. Den som förespråkar att konventionen skall införas i svensk lag glömmer också en sak:

Barn är nämligen också människor, och mänskliga rättigheter har ett starkt skydd i svensk rätt genom såväl allmänna rättighetskataloger i grundlagen, Europakonventionen och många ”vanliga” lagar, som brottsbalken.

De som argumenterar för Barnkonventionens införande i svensk lag har således diffusa målbilder. Mot det kan anföras en konkret bild av ett annat slag. Barnet som kommer till domstol och kräver skadestånd för att hennes rätt enligt artikel 29 – att erhålla en utbildning som fostrar henne att respektera sina föräldrar – aldrig erhölls i den skola som i stället inriktade sig på arkaiska kunskaper som matematik och geografi. Tar man Barnkonventionen på allvar är detta en reell tvist.

I stället för att öppna för den skadeståndscirkus som rättighetsargumentationen tidigare har förknippats med, och förgiftats av, bör vi fortsätta på den inslagna vägen: att steg för steg förbättra barns skydd genom lagstiftnings-initiativ och successivt framskjutna positioner i praxis (där det låter sig göras). Med risk för att bli beskylld för att vara postmodernist – gud förbjude – är detta ett sammanhang där Den Stora Lösningen inte fungerar. Barnrätten behöver ingen steroidinjektion. Den behöver i stället många små förbättringar, anpassade efter förutsättningarna hos varje enskilt problem.

Det är som det brukar vara, de Stora Enkla Lösningarna är sällsynta, det är det dagliga gnetet med ett litet framsteg i taget som gäller.

Etiketter: , , ,

2 svar to “Barnkonventionen, nja tack”

  1. 100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan! | No size fits all Says:

    […] Barnkonventionen, nja tack […]

  2. Sonny Says:

    Whoever edits and puhselbis these articles really knows what they’re doing.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: