Archive for 18 mars, 2013

Förmyndarpartiet liberalerna

18 mars, 2013

I det förslag till nytt partiprogram som Folkpartiet lagt fram skall de verka för att det införs en tredje icke överlåtbar månad i föräldraförsäkringen. Vid sitt årsmöte i helgen beslöt Folkpartiet i Stockholms län att stödja den tanken. Tvång låter ju inte bra så i stället kallas det för en “individualisering”. Men det är bara en rökridå, föräldraförsäkringen är nämligen redan individualiserad. För att en förälder/vårdnadshavare ska kunna ta ut mer än hälften måste den andra föräldern med sin underskrift överlåta några av sina dagar till denne. Vad “individualiserings”förespråkarna alltså vill är att införa ett förbud för en förälder/vårdnadshavare att överlåta sina dagar till den andra.

Tvångskvoteringen vill trycka in alla i samma form. Den tar inte hänsyn till familjernas livssituation. Den tar inte hänsyn till det biologiska faktumet att kvinnor oftast ammar sina barn. Den tar inte hänsyn till viljan hos en kompakt majoritet av Sveriges familjer. Peter Santesson har skrivit om kvoteringsivrarnas mycket svaga väljarstöd och fördomarna som driver dem:

Kvoterad föräldra­försäkring är en reform som inte efterfrågas av svenskar i allmänhet. Motståndet mot ökad kvoter­ing är välkänt – ändå framhärdar reglerings­förespråkarna. Vad ligger bakom deras iver för denna impopulära styrning?
Demoskop har på uppdrag av Timbro undersökt den svenska kvoteringsopinionen och resultatet bekräftar att motviljan mot kvotering håller i sig: endast 16 procent av de svarande önskar en kvoterad föräldra­försäkring (1 142 intervjuer). Inte ens bland V- och Mp-väljare, de överlägset mest kvoteringsivriga grupperna, är förespråkarna i majoritet. Debatten framstår som driven uppifrån.

Tvångskvoteringen tar makt från familjerna och ger till politikerna. Dessutom slår den extremt hårt mot familjer som inte ser ut som förmyndarpolitikerna tror – med två anställda löntagare. Familjer där den ena föräldern är studerande, arbetslös, sjukskriven eller egenföretagare kan få sin ekonomi raserad om föräldradagarna inte får överlåtas. Väldigt många barn tvingas då börja i förskola mycket tidigare, ett alldeles för högt pris att betala för en “jämställd” föräldraförsäkring. Framförallt är det orättvist mot barnen – de viktigaste individerna i sammanhanget.

Ett argument som ibland framförs är att det är statens pengar och att staten därför bara skall dela ut dem till de som uppför sig ”rätt”. Detta argument håller inte. Förr i tiden var barnen föräldrarnas pensionsförsäkring. Skatterna var låga, föräldrarna betalade för barnens uppväxt och fick tillbaka detta som trygghet på ålderdomen. Nuförtiden går vinsten av barnens arbete inte till föräldrarna utan i stället till staten genom höga skatter, föräldrarna betalar också höga skatter och har därmed dessutom mindre möjlighet att själva betala för barnens uppväxt.

Därför är det i statens, och de barnlösas, intresse att ge tillbaka en del av de indragna skattepengarna till föräldrarna, för utan barn, inga skatteintäkter alls i framtiden. Effekten av högskattesamhällen med generella välfärdssystem blir att speciella skattelättnader/bidrag måste ges till familjer med barn. Att säga att det är ”statens” eller ”skattebetalarnas” pengar är en (ack så vanlig socialistisk) felsyn, det handlar om en del av de pengar som var föräldrarnas från början. Staten, och de barnlösa, går med vinst på att barn föds och uppfostras. Det är en vinst som staten tvingar till sig från föräldrakollektivet. Det är inte en ”subvention” att en del av dessa pengar direkt går tillbaka till föräldrarna. (Ett åskådligare system skulle vara barnavdrag, vilket var på förslag, men vänstervarianten med bidrag vann i Sverige. Dock är det inte ovanligt utomlands)

En av de ivrigaste kvoteringsförespråkarna i Folkpartiet har länge varit Birgitta Ohlsson. För tre år sedan välsignades hon dock med möjligheten att kunna leka dockskåp i sitt eget hus i stället för med Sveriges familjer. Under sin graviditet fick hon en mängd oombedda råd från utomstående som tyckte att de visste bättre än hon och hennes make hur de skulle ordna sitt familje- och arbetsliv. Men se, det var plötsligt inte alls populärt. Sophia kommenterade då:

Klart är att Ohlsson stör sig på att folk värderar vad hon gör och inte och kanske kan det vara en nyttig läxa? För är inte det alla vad vi känner när hon vill låta sin privatmoral diktera vår barnuppfostran? Men inte med ett hyttande pekfinger, utan med statens budget och bidragssystem i näven…

Nå, min privatmoral säger att småbarnsföräldrar är dåliga ministrar. Under en mandatperiod kör man så att det ryker och det lämpar sig bäst att inte ha ansvarstyngda arbetsuppgifter just under småbarnsfasen. Det gäller man så väl som kvinna. Jag tror personligen att väljer man att inte fokusera på familjebildningen den första perionden så kommer man att ångra sig.

Men som tur är för Birgitta Ohlsson så försöker jag inte förvandla min privatmoral till allmän lag. Det är kanske någonting hon skulle prova själv?

För visst är det jobbigt när andra tror att de vet vad som är rätt för en och försöker begränsa ens egna val utefter denna tro? Så känner jag i alla fall inför Birgittas politik.

Lärdes läxan? Någon som vet hur Birgitta och Mark röstade i omröstningen i helgen?

[uppdatering: Marika Formgren skriver i Gotlands Allehanda om Folkpartiets familjefobi]


%d bloggare gillar detta: