Den märkliga skuldfördelningen vid polisjakter

Vi vet ännu inte vilket motiv polisen hade för att ge ordern att öppna Hjulstabron, där två unga män sedan dog sedan de struntat i ljussignaler och bommar och kört ner i vattnet. En del menar att bron öppnats för att de stulit bensin för 300 kronor, det skulle också kunna vara för att polisen uppfattade att de vansinneskörde och utsatte andra trafikanter för livsfara.

Eric Erfors är inte lika ensidigt kritisk till polisen som en del andra, men hans lösning i Expressen är typisk. Det är polisen som förväntas lätta på gasen, inte den som jagas. Men polisen har lättat på gasen, det är en stor del av problemet. Decennier av mediadebatt har satt bilden om man vill skaka av sig polisen gäller det att köra riktigt vansinnigt, då ger ofta polisen upp. För händer det en olycka så pekas genast polisen ut som skyldig, inte den som vansinneskörde. Magnus Ernström skrev om det för ett par år sedan:

För trettio, fyrtio år sedan hände det för all del också titt som tätt att kriminella försökte köra ifrån polisen. Vansinnesfärder var det dock bara äkta vansinniga som höll på med. Den som körde mot fel håll på motorvägen 1974 gjorde det antagligen för att han var gravt psykiskt sjuk.

Alla kriminella visste dock på den tiden att polisen aldrig i helsicke släppte en bil ur sikte – hur vansinnigt föraren än betedde sig.

Tvärtom: Hur skulle man våga det när ingen kan veta vad dåren tar sig till om han släpps iväg vind för våg? Han kan ju vara på väg för att mörda någon, eller helt enkelt bestämt sig för att leta upp en dagisklass att köra ihjäl. Att vara så desperat att man lika gärna kan dö eller döda oskyldiga för att komma undan polisen får åtminstone mig att undra om man inte borde stoppas till varje pris.

Vad är det egentligen man överhuvudtaget kan vara på väg till eller från som motiverar en ren vansinneskörning för att undkomma polisen? Varför polisen borde följa efter eller t o m stoppa en sådan person borde inte vara så svårt att begripa – men det är det uppenbarligen.

Men saker och ting förändrades:

Så började då debatten lägga skulden på polisen när någon idiot struntade i lagstiftningen och av egen fri vilja och total hänsynslöshet lyckades köra ihjäl sig själv eller oskyldiga under rymningsförsöken.

Och polisen bockade, bugade och tog gärna på sig ansvaret.

Vad har då detta fått till följd? Jo, man har fått ett beteende som inte existerade på 70-talet. Alla vet numera att polisen avbryter jakten bara man kör tillräckligt vansinnigt. Därför har det under årens lopp blivit allt vanligare att den som vill undkomma polisen kör in på gågator, på skolgårdar, mot körriktningen på motorvägen och i ‘lagoma’ farten 120 förbi sedan länge röda trafikljus. Allt som ger ett tillräckligt labilt, vansinnigt och desperat intryck för att polisen skall tvingas backa undan.

På grund av sina egna regelverk, instruktioner och rutiner.

Att stanna är nämligen överhuvudtaget en rätt dum idé om man begått ett sådär ‘normalkriminellt’ brott. Om man stannar är man ju fast, och det vill ju som bekant ingen kriminell vara om man har en rimlig chans att slippa.

Att försöka smita på detta galna vis kan förvisso i värsta fall bli grov vårdslöshet i trafik, men eftersom vi i Sverige får ‘mängdrabatt’ ju fler man begår kommer den totala påföljden knappast att bli märkbart längre av ett någorlunda halvgalet flyktförsök av en inbrottstjuv (grov stöld är ett så pass mycket grövre brott än vansinnesfärden).

Vi har således en lagstiftning som gör det dumt att inte försöka smita. Därför är det inte helt förvånande att många faktiskt försöker.

Om man gör det kör man i värsta fall åt skogen. Straffet blir inte värre för det, men helt plötsligt är hela jakten polisens fel.

Fredrik Antonsson tycker

att man får ta sin del av ansvaret själv, när man väljer att trycka gasen i botten istället för att bromsa när man ser blåljusen börja blinka bakom bilen eller bågen, när man väljer att lyfta sin låtsasbössa mot ett gäng beväpnade konstaplar eller när man brassar rakt igenom ett par nedfällda bommar vid en vidöppen bro.

I den svenska debatten är detta tyvärr ingen självklarhet.

Etiketter: ,

Ett svar to “Den märkliga skuldfördelningen vid polisjakter”

  1. 100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan! | No size fits all Says:

    […] Den märkliga skuldfördelningen vid polisjakter […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: