Näthatet och vad som kan göras åt det

Upptäckte att jag inte postade det här inlägget då det begav sig med näthatsdebatten förra månaden. Det är dock fortfarande lika aktuellt.

Näthat och diskussionen om näthat har pågått länge, men i och med Uppdrag Gransknings program i veckan tog debatten ordentlig fart igen. Det är en viktig debatt, men som vanligt försöker olika grupper att kapa den för sin agenda.
Sakine skriver i Norran:

I dagarna har flera medier, likt ”Uppdrag granskning”, lyft genusaspekten. Kvinnor blir oftare offer för näthat, i synnerhet det sexistiska. Men det finns en fara i att måla upp en för svartvit bild. En manlig ledarskribent som nyligen fick en bomb placerad utanför familjens bostad berättade för mig att en medieredaktion först ville uppmärksamma hoten mot honom. Men när diskussionen i medierna började handla specifikt om hat mot kvinnor passade han som man inte längre in i mallen, fick han höra.

För det funkar ju inte i att ha med män som utsatts i ett program med titeln Män som näthatar kvinnor.

På twitter har vänstern gjort sitt bästa för att annektera godhets- och offerrollen, mordhot mot ledarskribenter till höger viftas undan med ”det var bara satir”, alltså inget som var allvarligt menat. Men detsamma kan sägas om den överväldigande delen av näthatet, det var aldrig menat att bli omsatt i handling. Det är bara det att mottagaren inte kan veta vilken del av hatet, hånet och hotet som inte var allvarligt menat.

Nima Dervish skriver om hur antirasister och vänster utan att blinka häver ur sig rasistiska tillmälen mot de som inte tycker som dem. Invandrare förutsätts vara vänster, de som inte är det stämplas som husnegrer.

Vänstern vill, inte oväntat, reducera allt till en fråga om hat från höger och män mot vänster och kvinnor. Tja, det är bara att ta exemplet med de ”stekta brösten” som figurerat som en central del i berättelsen. Det visade sig redan i höstas att de var skickade av en socialdemokratisk valarbetare till en mängd kvinnor på både höger- och vänstersidan. Det glömde visst Uppdrag Granskning och de intervjuade berätta. Fredrik Segerfeldt har mordhotats flera gånger. Om du fortfarande inte tror att näthatet drabbar åt alla möjliga håll så läs Sanna Raymans inlägg.

Sedan finns det de som inte drabbas av det, trots att de ”borde”, till exempel Piratpartiets ledare. Anna Troberg har i mångas tycke kontroversiella politiska åsikter och är lesbisk, som upplagt för hatande kommentarsfältstroll kan man kanske tro, men hon skriver om hur hon minimerar andelen dynga som skrivs:

Hur bidrar vi själva till en trevligare miljö på nätet? Hur agerar vi som individer? Hur agerar företag? Genom att föregå med gott exempel kan man kanske inte komma tillrätta med de allra värsta hatarna, men man kan komma tillrätta med de där slentrianhatarna. De som säger: “Ja, men jag MENADE ju inte att jag ville våldta henne. Det var ju bara något jag sa. På Facebook är inget på riktigt.”

De där slentrianhatarna är inte en lost cause. Det går att få dem att tänka till och det är ett stort steg på vägen till att skapa en trevligare miljö på och utanför nätet.

Detta fick ju naturligtvis somliga twittrare att dra slutsatsen att Troberg menade att 1) den som mobbades fick skylla sig själv och 2) att hon inte fick skit av hatarna eftersom hon tyckte likadant som dem. Men

Det jag faktiskt sa [i SVT Debatt] var detta: “Jag vill poängtera att de naturligtvis inte förtjänar sådana här kommentarer” (06:20 in i klippet) och “De får inte skylla sig själva att de får sådana här kommentarer, för det är helt oacceptabelt.” (06:45 in i klippet) Jag har inte varit otydlig med att jag verkligen inte tycker att det är okej att hata och hota andra människor, men reaktionerna är ändå intressanta.

När man tror att en person ska säga en viss sak, så är det lätt hänt att man hör det man tror ska komma, snarare än det som faktiskt sägs. Det är inget man gör medvetet. Det bara händer och det händer oss alla då och då. På nätet är det snabbt gjort att hiva iväg en tweet där man försett det man tyckte sig höra med citat citattecken och plötsligt blir det någon sorts sanning som man måste relatera till även om det inte alls var vad man sa. De allra flesta nätdiskussioner har någon del av detta i sig.

Det absolut centrala i resonemanget är:

Sedan tycker jag att det är viktigt att poängtera att man faktiskt kan leta efter orsaker till varför människor beter sig illa, utan att för den skull ursäkta deras beteende. Att leta efter orsaker hjälper gör det nämligen att förebygga dåligt beteende så att folk slipper utsättas för det, medan fördömande bara är ett dåligt plåster på såren i efterhand för dem som redan blivit utsatta för det dåliga beteendet.

Jag är uppriktigt imponerad av Annas tålamod och goda humör i att bemöta meningsmotståndare. Johanna Nylander har klarat sig från de värsta påhoppen, trots att hon är offentlig, hon förklarar varför hon tror det är så:

Men det är inte bara tur som gjort att jag sluppit att ta emot den värsta skiten. Under hela mitt skrivande liv har jag byggt upp en medveten skyddsmur och anpassat mig. Jag skriver väldigt sällan personligt, och aldrig om privata ting. Ingen av mina krönikor återfinns i jag-form, och jag håller mig till allmängiltiga slutsatser på en armslängds avstånd från mig själv som person. Bloggandet är lite av ett undantag från det, men inte ens här skriver jag så mycket annorlunda nu för tiden. Kanske gör det distanserade språket mig till en bättre skribent för att det kan inkludera fler läsare, kanske gör det texterna tråkigare.

Jag försörjer mig inte längre på mitt skrivande på heltid, och därför har jag haft råd att anpassa mig. Min mailadress finns inte i papperstidningen jämte mina krönikor, det är inte jättelätt att hitta mitt telefonnummer, i bland tackar jag nej till offentliga sammanhang, jag svarar sällan på meddelanden från okända personer och kommentarerna här stängs numera efter någon vecka. Det har blivit ett förhållningssätt som passat mig, lite som att jag har klätt på mig en lite längre kjol för att slippa bli våldtagen.

Jag råkar gilla den längre kjolen, men det är tragiskt att det skall vara det enda sättet att slippa hatet och hoten. Det behövs fler personliga texter, det behövs fler som sticker ut hakan, och det måste vara okej att yttra kontroversiella åsikter. Alla förtjänar att bemötas med medmänsklig respekt och argument.

Men hur kommer det sig egentligen att folk skriver saker på nätet de (oftast) inte skulle säga om de mötte personen på riktigt? Scientific American publicerade i somras en artikel som försökte svara på frågan: varför är alla på internet så arga? Den gav de vanliga svaren – ett allmänt förråande av det offentliga samtalet i medier, att man inte ser den man riktar sig till och att man är förhållandevis anonym sänker tröskeln för elakheter – och:

because comment-section discourses don’t happen in real time, commenters can write lengthy monologues, which tend to entrench them in their extreme viewpoint. ”When you’re having a conversation in person, who actually gets to deliver a monologue except people in the movies? Even if you get angry, people are talking back and forth and so eventually you have to calm down and listen so you can have a conversation,”

Eftersom man har gott om tid att formulera sig oemotsagd så tenderar man att gräva ner sig längre och längre i sin åsikt, hetsa upp sig själv och bli mer oresonlig. I ett vanligt samtal, eller till och med en chatt, finns inte lika stora möjligheter till det. Visst skrivs mycket dumt på Twitter, men det degenererar sällan till hat och hot, bemötandet i realtid hindrar det. Att det skrivs i en realtidsmiljö garanterar dock inte anständigheten, det kan det ändå spåra ur om det inte bemöts, om alla runtomkring antingen håller med eller håller tyst.

Så, ja, det finns ett slags speciellt näthat som möjliggörs genom kommentarsfältens och mailens kombination av upplevd anonymitet och tid att oemotsagd eller med enbart bekräftande återkoppling hetsa upp sig. Men själva språkbruket är ju inte begränsat dit, det finns redan på krogen, i tidningar, på skolgårdar och i omklädningsrum.

Det är oftast en viss sorts frågor som orsakar övertramp. Alice Teodorescu skriver i Skånskan om varför just feminism och invandringsfrågor får människor att tappa hyfs och hederlighet:

I det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning i veckan var enigheten stor kring att särskilt två ämnen lockar till oacceptabelt beteende; feminism och invandring. Att just dessa ämnen har sådan sprängkraft i debatten är dessvärre ett resultat av välingrodd åsikts[konform]ism i såväl medie- som politikertoppen. Den, man som kvinna, som ifrågasätter feminismen är per automatik antingen en del av eller hjärntvättad av patriarkatet. Den, invandrad som svenskfödd, som anser att invandringsfrågan är komplex är per automatik främlingsfientlig. Denna polarisering, som bägge läger lika flitigt bidrar till, leder enbart till att den fria åsiktsbildningen och yttrandefriheten, det fundament som demokratin vilar på, urgröps.
Vad växer fram i dess ställe?

Oscar Swartz är inne på samma linje. Jag tror att Alice och Oscar har rätt när de menar att en orsak till de hätska kommentarsfälten är det svenska offentliga debattklimatet. Det är i vissa frågor oerhört kvavt och instängt, den som inte har en åsikt som ryms inom de snäva ramarna fulas direkt ut som avvikare vars argument inte ens behöver bemötas. Visst, det får de som innehar den för tillfället ”rätta” åsikten att känna sig goda och toleranta när de stämplar minsta avvikelse som rasism, SD eller Breivik. Men effekten blir tvärtom att de som skulle kunnat övertygas av samtal, argument och, inte minst, en känsla att det överhuvud taget finns någon som bryr sig, i stället knuffas ut i extremism. Svensk politik som vanligt alltså, det viktiga är inte att göra gott utan att känna sig god.

Just det med att många näthatare inte tror att någon bryr sig om vad de säger återkommer Mikael Zackrisson till i ett utmärkt inlägg om näthat, utanförskap och marginaliserade män.

De menar inte det de skriver. De förstår inte att det de skriver betyder något för någon. De är så ovana vid att märkas att de inte tror de gör det. En minns inte ens att han skrivit något elakt. “Det var ju bara text”, “jag menade inte så”, “alltså det var bara något jag skrev i stundens hetta”. De är så aningslösa. De har ingen koll alls.

De verkar helt omedvetna om att det ens finns en värld utanför deras egen. Att någon annan skulle kunna reagera på det de gör. Att det ens finns andra människor.

“Hur tror du hon känner?” frågar reportern.
“Inte vet jag, jag tror inte hon bryr sig”, svarar hataren.
Det är som att de är ensamma i världen, utanför.

Mikael konstaterar att det finns ett fåtal personer som verkligen menar vad de skriver och gör mer än att ”bara” kommentera i mail eller kommentarsfält

Men det stora problemet vi diskuterar idag handlar inte om om detta fåtal riktiga våldsverkare, det handlar om de enorma volymerna med hatiska kommentarer, som faktiskt verkar vara skrivna mer eller mindre slentrianmässigt, inte för att männen menar dem bokstavligt, utan mest som en desperat protest.

Lösningen Mikael ser, och även jag och många till, är att vi runtomring säger ifrån. Visst kan polisen och domstolsväsendet göra ett bättre jobb, men det allra viktigaste är det som Torbjörn Elensky avslutar sin artikel (kräver inloggning) i senaste Axess med:

Jag menar också, efter att ha läst på ännu mer i detta ämne i dessa utmärkta böcker, och tagit alla sidors argument på stort allvar, att vi faktiskt måste tåla en del dynga, dumheter, lögner och till och med hat, och att våra samhällen kan hantera det utan att gå under. Den vision Bengt Westerberg och hans meningsfränder talar för, den som i förordet till antologin [The Content and Context of Hate Speech] beskrivs som ”the benign utopia of an offense-free society”, framstår i själva verket, efter bara någon liten fundering, som oerhört otäck. Det är inte farligt att ta en konflikt, åtminstone inte i ett samhälle där vi värnar både varandras frihet och säkerhet. Särskilt i Sverige borde fler lära sig att säga ifrån lite oftare, och att agera gemensamt när det behövs, utan att nödvändigtvis vänta på att samhället alltid ska reglera allt till det bästa. Det vi svenskar behöver är inte en mer omfattande självkontroll, utan tvärtom ett större mått av civilkurage.

Det finns ett verkligt och stort problem med mobbning och trakasserier, men det allra mesta har inget speciellt med nätet att göra, det är bara ytterligare en arena för mobbarna. Om något har nätet tvärtemot inneburit en fristad för de som förr varit utanför gemenskapen, utfrysta av skolgårdsgängen, där kan småstadsbögar och smalkulturnördar vara sig själva.

Det är illa att det skall behövas, men liksom man kan minska risken att bli överkörd genom att se sig för – Ja, det är ändå bilförarens fel om hen kör på dig, hen borde sett sig för. Du har rätten på din sida, men det är ditt ben som är brutet – så kan man bli av med i alla fall slentrianhatarna genom att faktiskt lyssna på dem –  och inte genast stämpla alla som är kritiska som onda könskrigare/rasister/[religions]hatare eller sexuellt intoleranta åt valfritt håll.

Anders Kilander skriver om hur unga killars psykiska hälsa och höga självmordstal ignoreras. Peter Dahlgren benar ut vad statistiken egentligen kan säga om näthat och kön. Malin Nävelsö skriver om vårt kollektiva ansvar att hålla en hyfsad nivå, detta gäller inte minst medias debattprogram, nöjesprogram och kändisbevakning.

Ola Berg tycker att måste kunna se både strukturerna och personerna, det går inte att analysera om man bara ser hälften av verkligheten. Blondinbella berättar hur hon utsatts för sexistiska påhopp, om hotfulla män och kvinnor, den som outade hennes nya hemadress var ingen anonym nätman utan en annan kvinnlig kändisbloggare.

Mymlan skriver om upptrappningens mekanismer i hatets retorik. Fredrik Virtanen tycker pk-eliten först borde ta en titt på sig själva:

Även i professionella texter, sanktionerade av stora mediehus, förekommer alltför grovt underhållningsvåld. Som kollektiv skickar journalister och den mediala halvvegetationen inte bra signaler. Något enstaka misstag här, ett annat där. En hårddragning här, en onödig ”harmlös” elakhet där.

En ton som sprider sig som ringar på vattnet. En ton som slutar med hat.[…]

Starkare lagar mot hot och förtal och mer resurser till rättsväsendet är goda förslag. Men en pk-elit som själv är anständig är betydligt effektivare.

I skuggan av hashtaggen #näthat så växte hashtaggen #nätkärlek fram på Twitter i veckan. Det må låta naivt, jag tycker att det låter väldigt vackert.

Magnus Betnér har samma poäng. Kommer ni förresten ihåg när Mustafa Can publicerade en sexnovell om honom och Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen förresten?

Emanuel Karlsten ser inga enkla förbudslösningar:

Den handlar inte om vad internet har gjort med mänskligheten, utan vad mänskligheten har gjort med hjälp av internet. Låt oss använda våra nyöppnade ögon för att mota hot och hat, inte leta enkla lösningar på hur hatet kan fortsätta gro i slutna rum.

Catta berättar hur det mesta näthat hon möter inte kommer från anonyma nättroll utan från etablerade samhällsmedborgare som journalister, författare, egenföretagare och chefer:

De anonyma hotkommentarerna talar för sig själv så de behöver jag inte bemöta. Det syns tydligt att det kommer från dårar. Men när en socialt anpassad utbildad person kommer med en massa vansinniga påhopp i eget namn, då kan trovärdigheten i påståendena bli betydligt större.

Juggen skriver om hur Andrea Edwards hanterar sanningen.

intressant?

Etiketter:

7 svar to “Näthatet och vad som kan göras åt det”

  1. Ta en kaffe och läs om näthat | Freddes blogg Says:

    […] är egentligen bara en ny arena, som Per Hagwall skriver på sin […]

  2. Vänner utan koll. Friendskampanj havererar igen. | No size fits all Says:

    […] Jag bloggade i mars om näthatet och vad som kan göras åt det. […]

  3. Mårten Schultz Says:

    Lam kommentar men vill ändå säga det: Många goda synpunkter här!

  4. 100 dagar, 100 blogginlägg, hela listan! | No size fits all Says:

    […] Näthatet och vad som kan göras åt det […]

  5. Har fakta fel kön är det inte så noga… | No size fits all Says:

    […] Bloggaren Bashflak har för övrigt en del att säga om resten av Langhorsts och Glasers artikel – vars tes är att just hot mot kvinnor är ett problem för demokratin, det underförstås att män inte hotas, och om de blir hotade spelar det ingen roll. Bashflak citerar en undersökning publicerad i branschtidningen Journalisten som visar att det bland journalister är en större andel av männen än av kvinnorna som får ta emot hot. En helt annan verklighet än den Uppdrag Granskning valde att redovisa i sitt program om näthat, där hot och hat framställdes som något som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet. […]

  6. De osynliga männen | No size fits all Says:

    […] som alltid riktades från (höger)män mot (vänster)kvinnor. Vilket naturligtvis inte alls är sanningen om näthatet. Eller det andra hatet heller. Valarbetaren skickade ju pappersbrev, hundratals, det var inte hans […]

  7. Tredje gången ogillt för Friends | No size fits all Says:

    […] har tidigare bloggat om näthatet och vad som kan göras åt det, läs […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: