Färöbonanza 2. Spritfloden

Jag skrev det här reportaget som en del av mitt examensarbete på JMK. Det publicerades i Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysnings tidskrift Alkohol och Narkotika i juni 1993. Texten är lite daterad men det färöiska alkoholmonopolet finns kvar idag.

©Per Hagwall 1993, 2012

Den tredje november i fjol avskaffades alkoholransoneringen på Färöarna, landet som haft bland världens strängaste alkohollagar fick nu ett systembolag – Rúsdrekkasøla Landsins. De två bryggerierna fick dispens att sälja öl i egen regi. Motståndarna manade fram bilden av ett land som i floder av sprit skulle sjunka ner i det omgivande havet. Förespråkarna hoppades på en mer avslappad attityd och en väg bort från det nordiska råsupandet. Olika medverkande har naturligtvis olika åsikter om alkohol men nu ett halvår senare är alla i princip överens: ingenting har egentligen hänt. Det köps ungefär lika mycket alkohol som förut. Vilda rykten går om hembränning, men det är ingen som har sett den, och landet har ingen tradition av sådant. Alla är också överens om att politikerna skött frågan dåligt.

Elin Súsanna Jacobsen har det senaste året forskat för Tórshavns Universitet om alkoholens historia på Färöarna: – Det är inget stor skillnad från tidigare. Alkohol har alltid varit lättillgängligt, man kände alltid någon som kunde fixa det.. Enligt fru Jacobsen har inte dryckesmönstret blivit mer kontinentalt, snarare tvärtom. Under ransoneringen var det tillåtet att själv importera obegränsade mängder vin. Hela containers köptes från grossister i Köpenhamn, djungeltelegrafen gick och vinet såldes slut på en förmiddag. Med den nya lagstiftningen får bara monopolet (och kyrkan) importera alkohol. Skyhöga avgifter (färingarna envisas med att kalla det mesta staten tar in för avgifter) och moms har tredubblat priset på vin det senaste året. Följden har blivit att folk gått tillbaka till det traditionella drickandet – öl och brännvin. Färingarna har och har haft ett typiskt nordisk dryckesmönster. De dricker inte så ofta men då de gör det skall de bli ordentligt berusade. Detta gäller inte hela landet, i huvudstaden är mönstret mer kontinentalt.

Pál Weihe är överläkare på avdelningen för arbets- och folkhälsa i Tórshavn, han är vice ordförande i alkohol- och narkotikarådet. Rådet startades på för två år sedan och består av personer från landsstyret, socialverket, skolan, tullen, polisen etc. Medlemmarna representerar dock bara sig själva som förnuftiga medborgare och har inga bundna mandat från sina organisationer.

Rådets uppgift är att vara ”rådgivande och initiativtagande till förebyggande åtgärder” och det har mest sysslat med utarbetandet av den nya lagen, rådet är nämnt vid namn i den nya lagtexten som samrådsinstans. Doktor Weihe är besviken på hur politikerna skött avregleringen. – Vi hade nu en unik chans att studera vad som händer när man lägger om ett lands alkoholpolitik. Men en förutsättning var att alla andra faktorer hölls konstanta, framförallt fick inte priset höjas. Tyvärr kom den ekonomiska kraschen och arbetslösheten, sedan ändrade sig politikerna, de hade lovat oförändrad skatt den första tiden för att vi skulle kunna studera effekterna. De styrande kunde inte hålla sig från frestelsen och höjde avgifterna kraftigt.

Effekten har blivit att tre viktiga faktorer ändrats samtidigt och när konsumtionen efter en liten uppgång nu visar tecken på att gå ned är det ingen som kan säga vad som beror på vad. Han tror inte att den kraftiga ungdomsarbetslösheten betyder ökat missbruk, i alla fall inte den närmaste tiden. Undersökningar har visat att normalkonsumerande ungdomar tvärtom drar ner på drickandet om de blir arbetslösa. Det är de som redan dricker för mycket som börjar dricka ännu mer.

Den färöiska alkoholpolitiken daterade sig från sekelskiftet. Under senare delen av 1800-talet blev det brukligt att handelsmännen tog jord som betalning för skulder i butiken, det ledde till att många bönder bokstavligt talat söp sig från hus och hem. På liknande sätt drack arbetare och fiskare på kredit, så när lönen kom fanns inga pengar till hushållet för deras kvinnor och barn. Det var också kvinnorna som när de fick rösträtt genomdrev förbudslagarna. Den första kom 1917, därefter skärptes lagen i omgångar. Det första grundskottet mot ransoneringen var när det kom en NATO-station till Färöarna 1960, utlänningarna var naturligtvis inte pigga på att avstå från alkohol i mässen och de hittade ett kryphål i bestämmelserna. NATO-basen fick dispens, liksom den danska marinstationen. Protesterna blev starka bland delar av befolkningen mot att bara utlänningar skulle ha rätt att dricka på lokal och de s.k. ölklubbarna uppstod. Man gick ihop i en förening och lämnade sina ransoneringskort till föreningen som köpte in. Officiellt hade alla alltså bara sina egna flaskor förvarade i lokalen, men i praktiken fungerade det som en pub. Klubbarna fick inte skylta och dörren var låst: alla medlemmar hade ju nyckel. Klubbarna var och är också sociala inrättningar som har folkdans, bridge, körsång, biljard etc. Ett slags allhus.

1973 hölls en folkomröstning om liberalisering av lagen. Men omläggningen var dels för radikal, nästan en direktövergång till ett danskt system, dels innehöll den fortfarande en del fyrkantigheter. Följden blev att både anhängarna och motståndarna till de gamla reglerna röstade nej till det nya förslaget som också avslogs. 1980 fick de båda färöiska bryggerierna tillstånd att brygga mellanöl och starköl, samtidigt förbjöds elefantölet helt. Det dröjde till 1991 innan nästa allvarliga försök att ändra reglerna kom, den ansvarige ministern Marita Petersen (numera lagman – statsminister) tillsatte en kommitté av olika partier. Ett förslag togs fram av det nyinstiftade alkohol- och narkotikarådet och med en rösts övervikt togs beslutet av parlamentet den 10 mars 1992. Det innebar släppt ransonering, inrättandet av ett statligt spritmonopol och möjlighet för restauranger att få utskänkningstillstånd.

Rúsdrekkasøla Landsins hade inte lång tid på sig för uppbyggnad efter beslutet i lagtinget. De lager- och butiksanställda tillsattes i oktober, ekonomichefen Steinbjørn í Dali den 15 september, han hade alltså sju veckor på sig att bygga upp verksamheten tills portarna öppnades 3 november. Chefen tillsattes i juni och heter Dagmar Joensen. När alkoholransoneringen avskaffades fanns ett förslag att försäljningen skulle skötas av Posten. Det var logiskt, Posten distribuerade redan alkoholen under ransoneringen, den hade god täckning med sina 50 kontor, personal och lokaler fanns, i princip gratis för staten. Men förslaget gick inte igenom av en enkel orsak: om staten utnyttjade sina egna lokaler skulle ingen privat fastighetsägare kunna hyra ut och tjäna pengar. Privata fastighetsägare sitter i lagtinget. Slutdiskuterat. För närvarande finns två försäljningsställen, i Tórshavn och i landets näst största stad, Klaksvík. Dessutom har de två bryggerierna egna försäljningsställen under en provperiod på fyra år. Till sommaren kommer monopolet att ha försäljningsställen i alla Färöarnas sju sysslor (ung. län). En tredjedel av försäljningen är postorder. Rúsdrekkasøla Landsins priser är ungefär som i Sverige. De har ett imponerande vinsortiment men det står och dammar på hyllorna – det är Aalborg och öl som säljer.

Landsstyret har bestämt att monopolet skall ge en vinst på 11,6 miljoner per år, oavsett vad omsättningen blir. Årsomsättningen beräknas bli runt hundra miljoner. Steinbjørn í Dali är kritisk till hur landsstyret använder pengarna mot alkoholskador: – Nästan alla pengar går till behandling av de som redan är alkoholister. Det finns ingen proportion i det, här läggs det åtta miljoner om året på avvänjning, i hela Köpenhamn (40 gånger fler invånare) kostar samma sak 30 miljoner.

I den av arbetslöshet hårt drabbade fiskestaden Klaksvík ligger landets ena och största bryggeri, Føroya Bjór. Det är också ett av de sällsynta lönsamma företagen i landet. Ägaren och direktören Einar Waag har sett en skillnad sedan monopolet kom. 1991 såldes nästan dubbelt så mycket pilsner (mellanöl) som guldöl (starköl). Sedan de nya skattereglerna vid senaste årsskiftet säljs i stället dubbelt så mycket guldöl som pilsner. den totala volymen har gått ned men volymen alkohol är densamma. Det beror enligt Waag på att skatten nu betalas i proportion på alkoholhalten, då ser folk ingen anledning att betala för extra vatten i buteljen. Bryggeridirektören tror inte heller att monopolet blir långlivat när nu hela Europa går mot fri alkoholförsäljning.

Nykterhetsrörelsen är stark, dels stora nykterhetsföreningar och dels de olika kyrkorna (mer om det senare). Det är det som gjort att ransoneringen funnits kvar så länge. Men bilden är inte entydig. Till exempel röstade en del helnykterister för inrättandet av ett monopol för att få kontroll på alkoholförsäljningen. Några som egentligen ville ha fri alkoholförsäjning röstade däremot för att behålla ransoneringen, de kunde ju billigt importera sitt vin själva, nu är det inte tillåtet längre. Nykterhetssamordningen består av bland andra IOGT och har två anställda, deras huvudsakliga verksamhet är att göra undersökningar i skolorna om elevernas dryckesvanor. Ordföranden Daniel P Lamhauge skulle helst velat ha ransoneringen kvar även efter inrättandet av systembolag. Det skulle ske genom personliga magnetkort – ett motbokssystem som han menar skulle göra att ungdomar inte köper ut åt sina kamrater. Lamhauge är liksom de andra inblandade besviken över att ingen har fått ansvaret för alkoholupplysningen.

Informationen och den förebyggande behandlingen har varit satt på undantag. Det är alla aktörer eniga om. Pengarna mot alkoholskador går nästan bara till behandling. Men det finns olika åsikter om information egentligen hjälper. På behandlingshemmet Heilbrigdid dömer de ut den traditionella informationen med broschyrer och talare utifrån. Chefen Fródi Helmsdal tror på temaveckor och att omvända ledargestalterna bland ungdomarna. Doktor Pál Weihe på alkohol- och narkotikarådet säger att rådet inriktar sig på riskgrupperna, måttlighetsförbrukarna som börjar dricka mer och mer. Genom en social kontroll på arbetsplatserna skall man fånga upp de som börjar visa tecken på att dricka för mycket. Dessa skall sedan få behandling, dvs samtal med läkare, socialsekreterare etc. Chefer skall lära sig se tecknen på en begynnande överkonsumtion: Medarbetaren börjar stanna hemma på måndagarna, luktar sprit… Enkla saker kan tyckas, men i det färöiska samhället har det funnits stora grupper som förnekat att alkoholproblem finns hos dem, exempelvis flera av frikyrkorna. Den inställningen börjar nu gradvis släppa och när t.ex. Brödraförsamlingens ledare nyligen började ett möte med att säga något om att ”De här problemen finns överallt, också i vår gemenskap” så var det ytterligare ett tabu som överskreds. Tidigare skickades en enkel informationsbroschyr med i spritpaketen från monopolet ut på landsbygden. Nu är den slut och ingen vill betala för att trycka en ny. När den nya lagen antogs stadgades att alkoholupplysning skulle ske. Men ingen ansvarig utsågs, alla skyller på varandra och och staten vill inte betala några pengar.

Det finns tre behandlingssställen för alkohol- och narkotika på Färöarna. Den psykologiska kliniken på Landssjukhuset, Heilbrigdid och Blå Korset. Den psykologiska kliniken sysslar mest med avgiftning. Heilbrigdid arbetar enligt Minnesotamodellen och Blå Korset (som hör till Inre missionen, alltså en del av Statskyrkan) använde sig tidigare mycket av metadon men har nu börjat gå ifrån det. Heilbrigdid och Blå Korset hade överhuvud taget stora motsättningar förr men har nu börjat närma sig varandra. Båda ställena har kapacitet för 15 patienter. Heilbrigdid har en genomsnittlig behandlingstid på fem veckor, knappt 200 patienter behandlas varje år. Blå Korset har längre behandlingstider. Doktor Weihe tycker att pengarna används ineffektivt, till exempel har de tre behandlingsställena varsin avgiftningsavdelning med dygnet runt-bevakning. – Det ligger ett förslag om att samordna avgiftningen. Om den samlas på Landssjukhuset sparar vi en och en halv miljon, de pengarna kan användas bättre.

Faktaruta. Färöarna ligger i Nordatlanten mellan Skottland, Norge och Island. På samma breddgrad som Gävle. Sedan 1948 har landet självstyrelse inom det danska riket. Det består av 18 öar varav 16 är bebodda. Yta 1399 km2, stort som Öland. Befolkning 46000, varav 15000 i huvudstaden Tórshavn. Den huvudsakliga sysselsättningen är inom fisket, 98 procent av exporten är fisk (resten är frimärken). En kraftig nedgång i fångsterna de senaste åren kombinerat med måttlösa överinvesteringar under 80-talet har lett till en kraschad ekonomi och 25 procent i arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten är ännu högre. Nettoutflyttningen ligger nu på över två procent om året. Alkoholkonsumtionen skiljer sig kraftigt mellan könen. Av Nordens kvinnor dricker de färöiska minst alkohol men av Nordens män dricker färingarna näst mest.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: