Småländsk sagotants snikna släktingar – Saltkråkan

I förrgår publicerade Aftonbladet en debattartikel av Anna Cavallin. Anledningen var att Saltkråkan AB, som äger rättigheterna till Astrid Lindgrens verk, hade vägrat ge tillstånd för att använda en bild av Pippi Långstrumps apa Herr Nilsson i en dödsannons för en treåring:

Om Saltkråkan AB menar att ”föra Astrid Lindgrens verk vidare” betyder att bara ta upp det som är ”glatt”, så förs bara en liten del av verket vidare, det som ger verket djup och betydelse för läsare försvinner. Och det fattas oss.

Sedan förstår jag att Astrid Lindgren också är ett varumärke, Saltkråkan är ett aktiebolag, det finns aktieägare som vill ha vinst och att dödsannonser räknas inte som vinstgivande eller varumärkesstärkande. Kanske människor som läser dödsannonsen kunde förknippa Herr Nilsson med sorg i stället för med av Saltkråkan AB godkända produkter (kläder, leksaker, klistermärken med mer)? Men jag har sett seriefiguren Bamse användas i dödsannonser för barn, och jag kan inte tänka mig att människor i allmänhet för den sakens skull bara associerar Bamse med sorg. Tvärtom tänker nog människor som ser annonsen: ‘Det var något som det här barnet tyckte om, det var förknippat med glädje!’. Precis som att det i annonser för vuxna finns fotbollslagmärken, dragspel eller båtar; saker som präglade vem den här personen var. Inte tror jag att människor tänker på döden i samband med ett fotbollslag bara för att någon haft deras symbol i en dödsannons. Eller att dragspel och segelbåtar skulle förknippas med sorg, och därmed inte säljas i lika stora kvantiteter av den anledningen.

Vad Astrid Lindgren skulle ha för åsikt om Herr Nilsson i en begravningsannons vet vi inte. Släktingarna vidhåller att bilden bara skall förekomma i Pippi-sammanhang, vilket verkar vara det mesta, bara de får betalt. Men om Saltkråkan med detta ville värna sitt varumärke är det bara att konstatera att det gått sådär.

Det är inte första gången Saltkråkan AB figurerar i mindre smickrande sammanhang i spalterna. Jag bloggade om det 2010.

I strid med Astrid Lindgrens vilja chockhöjer nu Astrid Lindgrens släktingar, via bolaget Saltkråkan, royaltyn för Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Samtidigt köper Saltkråkan upplevelseparken till ett pris som de själva i praktiken kan bestämma.

[…]
De senaste åren har kommunen investerat mångmiljonbelopp i det bolag som Saltkråkan nu vill köpa billigt. Detta med anledning av ett avtal som Vimmerby kommun och Saltkråkan skrev under 2004. Enligt avtalet, som parterna kan säga upp, slipper Astrid Lindgrens Värld betala royalty även framöver. Däremot får kommunen inte plocka ut några pengar ur bolaget, utan måste återinvestera alla vinster.

Nu när Saltkråkan bestämt sig för att chockhöja royaltyn från 0 till 10 procent och sedan köpa bolaget, har det alltså investerats mer pengar i Astrid Lindgrens Värld sedan 2004 än vad Saltkråkan erbjuder i betalning för bolaget.

Royaltyn innebär alltså att släktingarna kräver 10% av omsättningen i Astrid Lindgrens Värld. Varje gång en glass säljs eller en stuga hyrs ut skall de ha en tiondel av pengarna som gästerna betalar, detta innan något kan dras av för inköpskostnader, uppvärming, underhåll eller löner. Om det är en Pippi-docka som säljs får de dubbelt betalt eftersom licensavgifter redan ingår i priset.

Genom att ensidigt bestämma royaltyn kan de själva diktera vad de vill betala för att tvinga kommunen att lämna ifrån sig anläggningen. Den har av ett revisionsbolag värderats till 118 miljoner kronor. Nu köper släktingarna 70% av bolaget för 24 miljoner.
Giriga släktingar som går emot sin döda arvtants uttryckliga vilja för att krama ut mer pengar, vem hade kunnat tro det…?

Köpet kommenterades då på följande sätt av Kjell Åke Hansson, vd för Astrid Lindgrens Näs:

[utan Astrid Lindgrens Värld] är Vimmerby en vanlig landsortskommun utan någon speciell identitet och med en halv miljon besökare färre varje år.

Det är just därför som det är viktigt att ha en god, kreativ och fruktbar realtion [sic] med rättighetsinnehavaren Saltkråkan.

Är inte det där An offer You can’t refuse vet jag inte vad som skulle vara det.

Josh konstaterar att det är upphovsrättslagstiftningen som ger Saltkråkan möjligheten att förtjäna titeln veckans plattnacke.

[uppdaterat: Saltkråkan backar nu och ber om ursäkt, bra det, även om inte borde behövts kritikstorm och bojkotthot]

[uppdaterat2: Marcus Fridholm bloggar om Saltkräken, en tårta och en ursäkt som kom för sent för de drabbade, Fredrik Sjöshult skriver i Expressen om miljonregnet över Astrids arvingar]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 svar to “Småländsk sagotants snikna släktingar – Saltkråkan”

  1. Enligt Min Humla » Veckans plattnacke v.37 Says:

    […] till saker och ting än någon random Aftonbladetkommentator. Astrid Lindgren kanske var en sniken girigbuk. Kanske hatade hon barn. Jag vet inte, och inte ni heller. Vill ni visa respekt för en […]

  2. manen Says:

    seriöst, skulle inte nöten på saltkråkan ab kunnat räkna ut med lilltån att typ tio kronor för att få använda någon figur från Lindgrens världar i dödsannonser och dylikt är helt okej för de flesta?!?

    använder dem ens hjärnkontoret på det där företaget eller?!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: