Uppsala, Högsby, Landskrona. Det räcker nu.

I måndags kväll debatterades Stockholms nya plan om kvinnofrid och mot våld i nära relationer i Rådssalen i Stadshuset. Samtidigt, i en hyreslägenhet i Landskrona, knivhöggs Maria Barin till döds, hon hade precis fyllt 19. När hon var 14 giftes hon bort mot sin vilja men hon lyckades fly tillbaka till Sverige, det senaste året hade hon levt under hot från familjen. Av allt att döma har ytterligare ett hedersmord fogats till den tragiska raden, tio år efter att Fadime Sahindal mördades av sin far i Uppsala.

Det finns två stora anledningar till att det tagit så lång tid för det officiella Sverige att erkänna problemet med hederskultur: Missriktad antirasism och missriktad feminism. Eftersom det rör sig om en företeelse som i Sverige enbart återfinns bland invandrare finns en beröringsskräck, man tror att man om man gynnar Sverigedemokraterna om man talar om det. Rädslan att gå Sverigedemokraternas ärenden går hand i hand med den statsfeministiska dogmen om könsmaktsordningen. Könsmaktsteoretikernas världsbild bygger på att alla män förtrycker alla kvinnor, alltid. Att erkänna att det finns kulturer och samhällsskikt där det faktiskt inte är accepterat av omgivningen att män slår kvinnor blir då omöjligt. Därför omdefinieras i stället allt annat relationsvåld till hedersvåld, som skedde i en häpnadsväckande trivialiserande utställning som i vintras sattes upp i, av alla ställen, Fadimes hemstad Uppsala.

Kerstin Ulusoy skrev då i Laholms Tidning:

Att hävda att svensk hustrumisshandel, barnaga eller våld i gayrelationer är hedersvåld är bisarrt. Var i Sverige är det status i att slå sin fru och sina barn? Vilken homosexuell person upprätthåller anseende genom att misshandla en partner? Vem tror att den som mobbar i skolan anses hedervärd?

Pengarna som utställningen kostat kunde lagts på att hjälpa de utsatta och tiden på att diskutera varför det tog så lång tid innan de kom en ambulans sist det ”föll” ner en flicka från en balkong.

Vi sopar hellre under mattan än att erkänna att vi som samhälle misslyckats erbarmligen med att hjälpa dem. Vi missleder hellre ungdomar och ljuger för offren för hedersrelaterat våld än att erkänna att problemet finns. Hur är detta rimligt?

Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker (V), hävdade så sent som 2010 att uttrycket hedersmord är rasistiskt. Men det officiella Sverige har börjat ta problemet på allvar. Ungdomsstyrelsen gjorde en kartläggning av företeelsens utbredning 2009:

Cirka 70 000 ungdomar i åldern 16–25 år upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Av dem är det 8 500 som ofta oroar sig över att inte kunna välja partner. Det visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja.

Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner – 6,6 procent av tjejerna gör det och 3,8 procent av killarna. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.

Att upprätthålla sin egen världsbild är för dessa hedersförnekarna viktigare än att hjälpa de tiotusentals unga och vuxna kvinnor och män som är livegna i ett system som sätter släktens ”heder” högre än allt annat. Och nej, det har inte med religion att göra, hedersproblematik har med arkaisk kultur att göra, det handlar om en stamkultur, en syn på individen som släktens egendom som fanns före judendom, kristendom och islam. Det har inte ens så självklart med kön att göra heller, båda könen för kulturen vidare, båda är påhejare då avvikare skall bestraffas, den man som inte tar sitt ”ansvar” att bruka våld mot sin kvinnliga släkting fryses ut. Båda könen kan vara utövare av det våld som är den yttersta sanktionen för den som inte följer reglerna och båda drabbas också, mer eller mindre, av systemets kvävande begränsningar av de inblandades livsrum.

Kampen mot hederskulturen har länge förts inifrån den av ett antal modiga kvinnor och män. Alltför länge har de fått stå utan det omgivande samhällets fulla stöd, det är dags att göra något åt det.

I går utsåg regeringen avgående länspolismästaren Carin Götblad till nationell samordnare mot våld i nära relationer. Uppdraget innebär arbete mot allt relationsvåld, oavsett vem eller vilka som slår och vem som blir slagen. Det kan tyckas självklart, men det har det inte alltid varit. Inte heller i Stockholms kommun. Programmet vi antog i måndags fokuserar fortfarande på ”det vanliga”: mäns våld mot kvinnor. Men det öppnar för en vidgad syn, i programmet ingår nämligen för första gången en kartläggning av alla sorters relationsvåld.

Det är utmärkt att vi äntligen har en regering som tar allt våld i nära relationer på allvar. Samhället får inte acceptera något relationsvåld, oavsett om den som slår är man eller kvinna, ung eller gammal, infödd eller invandrad, oavsett om den som slås är man eller kvinna, ung eller gammal, infödd eller invandrad.

Ett ställningstagande mot allt relationsvåld räcker dock inte. Hedersvåldet är till sin natur skilt från andra sorters relationsvåld, det utövas inte av en enskild gärningsperson utan av ett kollektiv. Därför behövs kunskap om det i såväl rättsväsendet som i resten av samhället. Brottförebyggande rådet föreslog för några veckor sedan en nationell resursgrupp för att sprida kunnandet inom Polisen till alla delar av landet, att genomföra det förslaget vore en utmärkt början.

[uppdatering: ett resurscentrum mot hedersvåld startas nu i Stockholm]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: